Oscar Romero (mitten) blev på 70-talet en symbol för den rörelse som identifierade sig med de stora folkgrupperna i El Salvador under inbördeskriget. På banderollen står det: Fred är att respektera de mänskliga rättigheterna.
I nätupplagan av den salvadoranska dagstidningen Diario CoLatino läser jag den 12 december att den Interamerikanska domstolen för mänskliga rättigheter, CIDH, i ett historiskt domslut har dömt den salvadoranska staten för massakern i El Mozote. Den 9, 10, 11, 12 och 13 december 1981 dödades nästan tusen människor i sex byar av den salvadoranska armén. Det är Latinamerikas mest omfattande massaker.
Men domslutet säger också något mycket viktigt, och som människorättsförsvarare har krävt i snart 20 år; att landets amnestilag är inkompatibel med den amerikanska MR-konventionen och därför inte gäller. Efter inbördeskriget i El Salvador, 1980-1992, genomfördes en Sanningskommission. När den släppte sin rapport 1993 drev den dåvarande högerregeringen igenom en amnestilag för MR-brott begångna under kriget. Amnestilagen innebar straffrihet för statsterrorism och tusentals brott mot de mänskliga rättigheterna, som exempelvis massakern i Mozote. Den nuvarande regeringen medgav i januari 2012 statens ansvar för massakern och utlovade gottgörelse, också något ofattbart för bara några år sedan.
Rättvisa, sanning och gottgörelse för människorvars rättigheter har kränkts, eller deras anhöriga, var också en hörnsten i det landprogram Diakonia stödde i El Salvador under drygt 30 år. Både CEJIL och Tutela Legal del Arzobispado, som har representerat offren i denna rättsprocess, har fått stöd av Diakonia. Så sent som 2008 publicerades en bok om massakern i Mozote med stöd av Diakonia. Den presenterades där, i byn, bland anhöriga och överlevande, och var självfallet en mycket stark upplevelse. Det är något jag är mycket tacksam över att jag har fått uppleva.
Det viktigaste med domslutet runt massakern i Mozote är att det ger upprättelse till de många människor som blev avrättade på de mest bestialiska vis; kvinnor, barn, gamlingar, hela familjer. Nästan TUSEN, 1,000, personer. Domslutet visar också att det är värt att kämpa för rättvisa, även om det tar många år. En del av de kämparna, som den fantastiska María Julia Hernández, fick under sin livstid inte uppleva denna triumf.
Vi vet redan att förändringsprocesser tar tid, att de måste få ta den tid som behövs för att bli bärkraftiga och leva vidare. Frågan som reser sig är om vi har tid att vänta på att detta ska ske? Ibland är intrycket att det är viktigare att bocka av snabba prestationer, än att låta verkliga förändringar växa fram. Det är därför Diakonia arbetar med ett långsiktigt förändringsarbete.
Även om Diakonia inte längre har ett kontor på plats i El Salvador, utan salavdoranska organisationer deltar i regionala projekt, är det så oerhört viktigt att vi förstår att resultat i biståndet inte bara handlar om det kvantitativa som vi kan pricka av för innevarande år. Det handlar om processer och engagemang, och det handlar, som sagt, om långsiktighet. Människorna fortsätter att arbeta trots att många biståndsaktörer har dragit vidare till andra länder, för de drivs av sin övertygelse och de tar ansvar för att bidra till bygget av det samhälle de vill leva i.
Diakonia hade förmånen att få följa och medverka i arbetet för mänskliga rättigheter, demokrati och rättvisa i El Salvador under många år. Det handlade om mer, mycket mer, än att skicka en check. Vad våra samarbetsorganisationer så här i efterhand tyckte om vårt samarbete finns dokumenterat i en ny bok (på spanska). I en bok från 2005 finns även utförlig fakta om Diakonias historia i El Salvador.
Det är på grund av den här relationen och det delade engagemanget som vi i dag gläds med våra vänner över att de har lyckats driva rättvisan ett steg närmare människorna. Och Diakonias givare kan känna sig säkra på att pengarna inte bara kommer fram, utan att stödet lever vidare i människors kamp för rätten till ett värdigt liv.