Det är med sorg i hjärtat som jag hör och läser om den svenska debatten kring insatsen i Libyen.

Vi har under lång tid efterfrågat ett mer aktivt FN för att kunna ingripa när t.ex. civilbefolkning utsätts för grova övergrepp. I Libyen fanns – enligt trovärdiga uppgifter från människorättsorganisationer – uppenbara hot om stora massakrer. Vi välkomnade därför FN-beslutet och flygförbudsmandatet. 

Det är också rimligt att Sverige tar sitt ansvar för FN-beslutet. Men vi måste ta en debatt om hur Sverige på bästa sätt kan använda sina fördelar för att stödja civilbefolkningen och en långsiktig demokratisk utveckling i Libyen och i regionen.

Är verkligen beslutet att skicka JAS-plan som ska ingå i övervakningen av flygförbudszonen det bästa sättet att använda pengarna på? Vad skulle vi istället kunna göra med de 200 miljoner kronor som insatsen beräknas kosta? När det dessutom förekommer rykten om att JAS-insatsen i Libyen är en del av en kampanj för att öka värdet på JAS och bidra till dess försäljning, ja då blir det hela direkt osmakligt. Att ha konflikterfarenhet eller vara ”Conflict credential” som det heter på försäljningsspråk är en viktig försäljningsfaktor för krigsmateriel. Tyvärr finns det mycket som tyder på att detta är en del av bakgrunden till att sätta in JAS-plan i Libyen. Rapporter talar om ”kommersiellt getingbo” när alla olika flyg konkurrerar om att vara med i insatserna. 

För bara någon vecka sedan, den 22 mars, sa Carl Bildt till TT att ”Man har ingen brist på flygplan just nu. Men vi utesluter ingenting”. Utrikesministern betonade i intervjuer att behoven var av olika karaktär – humanitära, politiska, diplomatiska och militära.

Militäralliansen hade redan 350 plan i den USA-ledda insatsen. Men sedan hände något. Politiker och lobbyister började argumentera för att få med JAS Gripen i insatserna. Och hör och häpna – då efterfrågade NATO just detta. Riksdagens partier tycktes inte efterfråga underlag eller alternativ.

Nato är en militärallians och deras bedömningar utgår från det militära behovet. Jan Egeland, chef för Norsk Utenrikspolitisk Institutt, tycker att det är bra att Sverige ställer upp och menar att det ändå inte finns något stort behov av svenska angrepp på marken. Han påminner om att Norge och Sverige i militära sammanhang är ”juniorpartners”, men däremot stormakter när det handlar om bistånd. Forskare vid försvarshögskolan varnar för att man förenklar om man tror för mycket på militära lösningar. Det låter mer som om att vi ställer upp för att visa vår goda vilja. Min fråga är om det inte finns bättre sätt att demonstrera denna goda vilja på?!

FN har efterfrågat 160 miljoner US-dollar, det vill säga 1 120 miljoner kronor för de 600 000 människor i Libyen som är i behov av akut stöd. Dessutom är 200 000 människor som redan flytt Libyen i behov av insatser.

När Sverige bestämmer sig för att göra en insats avsätter regeringen 50 miljoner i humanitärt stöd – och 200 miljoner till den militära insatsen.

Jag har flera frågor:

• Är det verkligen att bidra med svenskt mervärde att sätta in JAS-plan i Libyeninsatsen med tanke på den enorma militära flygkapacitet som NATO redan har i området?
• Vad hade vi inte kunnat göra om vi i detta läge istället lagt dessa miljoner på den civila insatsen – till stöd för de människor som FN-resolutionen kom till för att försvara? Det viktiga är att våra insatser utgår från behov på marken utifrån en långsiktig strategi som utgår från folkrätt, krigets lagar och humanitära principer. I dessa lägen testas även svenska åtaganden när det gäller kvinnors rättigheter i konflikter. Vi måste akta oss för att ha en övertro militära lösningar.  Processen för demokrati och avskaffandet av militärdiktaturerna i Tunisien och Egypten har bara börjat, men har – jämfört med Libyen – en helt annan utgångspunkt med tanke på att konflikterna fördes med ickevåldsmedel och utan någon stor militär konflikt.
• En annan fråga är hur trovärdiga vi egentligen är. Sverige och EU har under lång tid backat upp dessa regimer med krigsmaterial och med strategisk handel via regimerna Förenade Arabemiraten, Saudiarabien, Bahrain med flera. När nu folken reser sig vänder EU-staterna kappan efter vinden och börjar plötsligt kritisera regimerna. Men någon omprövning av svensk vapenexport eller handelspolitik görs inte.Våra insatser för demokrati och mänskliga rättigheter i Libyen är inte trovärdiga utan en rejäl omprövning av politiken i Mellanöstern och Gulfen när det gäller att ta hänsyn till mänskliga rättigheter i handelsrelationerna, vår krigsmaterialexport och i säkerhetspolitiskt samarbete. Vi måste bli mer konsekventa och långsiktigt trovärdiga i vår utrikespolitik.

Om det varit Elfenbenskusten som exporterade olja och Libyen kakao fruktar jag att engagemanget sett annorlunda ut. Vi, Sverige och västvärlden måste vara trovärdiga när vi ger oss in i konflikter av det här slaget. Gör hemläxan, svenska beslutsfattare, så att vi inte behöver skämmas inför de människor vi säger oss vilja rädda!