När biståndet inte kom upp i en summa som motsvarar en procent av Sveriges bruttonationalinkomst i Moderaternas budgetförslag fick partiet kritik av bland andra Concord och Diakonia. Men Kristdemokraterna ville inte kompromissa med biståndet och för att kunna stödja budgetförslaget förhandlade de upp det till den symboliska enprocentsnivån igen.
Varför är en procent av BNI viktigt? Finns det verkligen behov av så mycket bistånd från Sverige? Och kan Sverige verkligen ställa så höga krav på kvalitet och resultat om vi pytsar ut pengar hej vilt? Magnus Walan, senior policyrådgivare på Diakonia, reder ut begreppen.
Innan KD och M kom överens om att avsätta motsvarande en procent av BNI i bistånd motiverade Moderaterna nedskärningen på 1,2 miljarder med att ”en ansvarsfull hantering av biståndsmedel är att öka biståndet i en takt där kvalitet, innehåll och hantering kan säkerställas.”
Finns det svårigheter med att få biståndet att nå fram?
Diakonia delar analysen att allt bistånd ska leva upp till kvalitetskrav men ser inte alls risken med att just en extra svensk biståndsmiljard inte kan användas på ett effektivt sett till behoven i världen. Det talas om svårigheter på Sida att få ut pengarna – så kallad ”absorbtionskapacitet”. Så kan det vara för vissa länder. Men det är i hög grad en fråga om planering och förvaltning. Tittar man däremot på behoven i olika insatser finns det ingen tvekan. Låt mig ge några exempel:
- Demokratin och respekten för mänskliga rättigheter är på tillbakagång. Människorättsaktivister har ett kraftigt ökat behov av stöd. Läs mer här.
- För tredje året i rad stiger antalet människor som hungrar enligt FN. Orsakerna kopplas till krig och klimatförändringar. Läs mer här.
- FN:s humanitära appeller saknar 10,8 miljarder amerikanska dollar, eller 90 miljarder kronor. Läs mer här.
- Bara i Jemen saknas fyra miljarder amerikanska dollar eller 36 miljarder kronor. Läs mer här.
Till det kommer de löften som regeringarna har satt upp i klimatavtalen. Dessa pengar ska inte tas från det ordinarie biståndet.
Eftersom behoven är så stora och alternativa kanaler för insatser kan väljas noga ser vi inga problem med att kanalisera en miljard mer i bistånd även med högra krav på kontroll och resultat. Självklart måste delar av dessa pengar som alltid även gå till sådant som förvaltning, revision och löner.
Men det är ju nästan ingen skillnad på Moderaternas förslag om 0,97 procent av BNI och enprocentsmålet?
Nja, då missar man symbolfrågan med en procent, i Sverige och i världen. Sverige har fått internationellt beröm både för kvaliteten i biståndet och för vi har behållit nivån på en procent när andra länder har dragit ned.
Ni som följer nyhetsbreven och vårt arbete kring kvalitet i biståndet vet att vi kontinuerligt arbetar för att värna en hög kvalitet – där effektivitet utgår från mottagarna och ett rättighetsperspektiv.
Och visst är det sant att vi inte bara ska prata om en procent i bistånd. Ambitionen måste vara att avskaffa biståndet. Men då behöver vi en konsekvent utrikespolitik som förebygger fattigdom och förtryck i världen – genom att exempelvis motverka skatteflykt, att inte stödja diktaturer med vapen, att arbeta för en verkningsfull klimatpolitik och för en aktiv global jämställdhetspolitik.
Och visst handlar det om värderingar.