I högtidstalen betonas ofta vikten av demokrati, mänskliga rättigheter och människors frihet. Regeringsförklaringen 2011 hyllade friheten och lyfte fram den arabiska våren som ett exempel där människor har varit beredda att offra livet för sin frihet. Statsministern konstaterade att kampen för frihet är ”en kamp Sverige gett och fortsatt ger vårt stöd”.

De fattiga människornas perspektiv och intressen samt respekten för de mänskliga rättigheterna är två grundläggande hänsynstaganden som ska styra Sveriges politik för global utveckling (PGU). Detta har beslutats av riksdagen, som även slagit fast att vapenexporten måste omfattas av PGU. I regelverket för svensk vapenexport poängteras dessutom att hänsynen till mänskliga rättigheter ska vara ett centralt villkor.

Tyvärr ser verkligheten helt annorlunda ut. Sverige exporterar vapen till diktaturer och länder där grova kränkningar av mänskliga rättigheter sker. Bland de länder som ifjol köpte mest krigsmateriel från Sverige märks Thailand, Indien, Pakistan, Förenade Arabemiraten och Saudiarabien.

Särskilt anmärkningsvärd är vapenexporten till Saudiarabien, en av världens mest brutala regimer. Politiska partier är förbjudna och demonstrationer olagliga, liksom att offentligt kritisera islam eller kungafamiljen. Kroppslig bestraffning i form av piskning och amputering utdöms och dödsstraff tillämpas. Hittills i år har två människor avrättats genom halshuggning varje vecka.

Ändå tillåts vapenexporten till diktaturer fortsätta.

Aldrig tidigare har Sverige sålt så mycket vapen som nu. På bara tio år har försäljningen fyrfaldigats, från drygt tre miljarder till mer än 13 miljarder. Räknat per invånare säljer vi mest vapen i världen. Marknaden finns där krigen rasar och förtrycket hårdnar. Ju fler vapen industrin säljer i dag, desto större blir efterfrågan i morgon.

Enligt chefen för ISP, den myndighet som kontrollerar svensk vapenexport, sker exporten dessutom med ”brett politiskt stöd”. I mina ögon betyder det att både socialdemokraterna och moderaterna ställt sig bakom exporten.

För snart två år sedan lovade Diakonia och Amnesty tillsammans med representanter för en bred majoritet i riksdagen (KD, FP, V, MP och S) på DN Debatt att: ”verka för ett regelverk som i praktiken inte ska tillåta export av krigsmateriel till diktaturer eller andra länder där det riskerar att användas för att kränka de mänskliga rättigheterna.” Men därefter har s-ledaren Stefan Löfven hävdat att det finns ”säkerhetspolitiska skäl” att bedriva vapenexport till diktaturer. Detta är varken en konsekvent eller etiskt hållbar utrikespolitik.

Statsminister Fredrik Reinfeldt, å sin sida, försvarade exporten till just Saudiarabien i Dagens Eko med hänvisning till jobb och exportinkomster. Men oavsett ekonomiska vinster är det ingen klok säkerhetspolitik att beväpna förtryckare. Dessutom säger svenska folket enligt flera opinionsundersökningar med stor majoritet nej till vapenexport till diktaturer.

Vi ser behov av fem tydliga förändringar av politiken och regelverket kring svensk vapenexport:

1) Totalförbud av export av krigsmateriel till icke-demokratier – utan undantag.
Sverige kommer inte vara en trovärdig kraft för demokrati om vi exporterar vapen till länder som inte uppfyller de mest grundläggande politiska och medborgerliga rättigheterna, såsom fria och oberoende val, fria medier och ett oberoende rättsystem.

2) Inga nya avtal om krigsmaterielexport eller följdleveranser till länder som kränker mänskliga rättigheter.
De nuvarande riktlinjerna är otillräckliga för att förhindra att svensk krigsmateriel bidrar till att kränka mänskliga rättigheter. Respekten för mänskliga rättigheter måste ges högsta prioritet, inklusive respekten för kvinnors och barns rättigheter, fackliga rättigheter samt hänsynen till internationell humanitär rätt.

3) Öppenhet och spårbarhet kring bedömningar som rör mänskliga rättigheter.
I varje enskilt fall måste prövningen göras offentlig och undantag motiveras. Om situationen i mottagarlandet kraftigt försämras efter godkänt exporttillstånd bör det i avtal anges att Sveriges åtaganden gällande följdleveranser och service upphör.

4) Prioritera demokrati och mänskliga rättigheter.
Den parlamentariska kommitté som just nu ser över reglerna för vapenexport till icke-demokratiska stater ska enligt direktiven ta hänsyn till eventuella ekonomiska konsekvenser av en skärpt kontroll, ”dels för industrin, dels för ekonomin i stort”. Men näringslivspolitiska intressen får aldrig motivera export på bekostnad av demokrati, fred, mänskliga rättigheter och hållbar utveckling.

5) Minskat demokratiunderskott genom ökad insyn och möjligheter till ansvarsutkrävande.
Den svenska krigsmaterielexporten omgärdas idag av en hög grad av sekretess. En ordning med möjlighet till ansvarsutkrävande är fundamentalt – även om det sker i efterhand.

Utan en radikal förändring av vapenexporten ekar orden om demokrati och mänskliga rättigheter i utrikespolitiken tomt.

Bo Forsberg, generalsekreterare Diakonia