Med hjälp av gåvor från svenska givare (1,8 miljoner kronor!) kunde Diakonia göra både akuta humanitära insatser och nu bidra till återuppbyggnaden efter tyfonen Haiyan, som i november 2013 drog in över Filippinerna. Insatserna gjordes bland annat genom nätverket ACT Alliance där Diakonia är medlem. Här bloggar Diakonias Vanessa Chong som besökte landet sex månader efter att tyfonen ödelagt stora delar av landet.
Att resa med flyg över Tacloban i Filippinerna är chockartat. Förödelsen är enorm. Men denna gång när vi närmar oss flygplatsen, ropar Minnie Anne Calub lyckligt ”Äntligen, ett tak!. Hon är programchef på Diakonias samarbetsorganisation NCCP – Filippinernas nationella kyrkoråd. Och det stämmer, flygplatsterminalen har äntligen fått ett nytt tak. Återuppbyggnaden går framåt.
Men när vi väl kommit ut från flygplatsen och sitter i en minibuss så blir det ändå uppenbart hur mycket som fortfarande saknas. I Barangay 89, ett av de värst drabbade kustdistrikten i staden Tacloban, bor människor fortfarande i tält och provisoriska hyddor. Den dagen då jag var där var det 35 grader varmt, och tälten var heta och fuktiga som pannrum. Jag blev överväldigad av människornas desperation och oro för såväl läckande tält som över framtiden. Många berättade om fruktlösa försök att få besked från myndigheterna om var de ska få bygga nya hus och återskapa en vardag igen. Och mitt i allt detta berättar de ändå om ljuspunkter och strimmor av hopp. Genom en av ACT Alliances lokala organisationer, Urban Poor Associates, har till exempel kvinnorna fått stöd att starta en plantskola och extra insatser görs för att de små barnen ska få en näringsriktig kost. En kvinna konstaterade med ett stoiskt lugn att ”det är sånt som får oss att glömma eländet”.
Efter tyfonen inrättade myndigheterna en zon nära havet där man av säkerhetsskäl inte längre tillåter byggnader. Detta gör att de platser där många fattiga tidigare levde, utan papper på att de ägde marken, nu inte längre är möjliga att flytta tillbaka till. De som vågat trotsa lagen och byggt upp sina hem räknas som ockupanter och riskerar att avhysas. Att ge stöd till människor som inte kan flytta tillbaka och se till att de får ny mark som de får ”papper” på att de äger, kommer att ta tid men är viktigt för att återuppbyggnaden ska vara möjlig. Dessutom måste vi vara med och bevaka så att människor ges nya möjligheter till försörjning. Tidigare försörjde sig ju många på fiske och det som havet gav, men tvingas människor flytta bort från kusten så måste de ju ha en annan inkomst.
I Barangay Salvacion och Barangay Fererras , fick jag se ett projekt som leds av NCCP.. Där bygger man nya bostäder till 197 hushåll, och de ligger bara 50-100 meter från platsen där människorna bodde tidigare. Det var skönt att se att NCCP hade utnyttjat sin starka lokala förankring på ett bra sätt. Bland annat hade de förhandlat med borgmästaren för att säkra att alla familjerna fick besittningsrätt till sina nya hem. Om tre månader ska projektet vara klart och människor får flytta in i efterlängtade riktiga hem.
I Barangay Salvacion har NCCP samordnat sig med två andra ACT Alliance-organisationer för att skapa nya inkomstmöjligheter. Kvinnor, som tidigare varit hemmafruar, driver nu en plantskola. En av kvinnorna i projektet, Cherry G. Legue, sa till mig: ”Vi tänker inte så mycket på vad det betyder att vi tjänar egna pengar nu. Vi är bara glada att vi kan spara pengar för att betala våra barns utbildning.”
Under min vecka i Filippinerna tillbringar jag många timmar i bil, för att besöka fler platser där Diakonias givare har varit med och bidragit med katastrofhjälp och nu med återuppbyggnad. Utanför bilfönstret är det en skrämmande syn, överallt ligger nedfallna kokospalmer. Man har uppskattat att enbart i östra Visayas skadades eller förstördes 33 miljoner kokospalmer. Att detta är en katastrof i sig är lätt att förstå när man vet att omkring 80 procent av befolkningen i regionen är beroende av kokosindustrin. I Barangay Liwayway besöker jag organisationen Alyansa Tigil Mina (ATM) som bland annat driver en gård och producerar organisk gödsel. Tack var den verksamheten har människor kunnat börja samodla. Det kommer att bidra till att säkra försörjningsmöjligheterna, i väntan på att de nyplanterade kokospalmerna ska kunna ge inkomster.
Det som berörde mig mest under resan var människorna. Deras anmärkningsvärda motståndskraft. Deras möjlighet att se ljus och hopp, mitt i eländet. Trots att mycket återstår så har återuppbyggnaden gått bra. Men hur går det med återuppbyggnaden av det mänskliga psyket, tänker jag. Och jag bär med mig orden från en dam i tårar som överlevde Haiyan: ”Om det händer igen så klarar jag det inte. Mitt hjärta kan inte ta det. Om det händer igen så ber jag: Ta mig med.”
