I flera timmar har jag och min kollega Sven suttit på golvet hemma hos Samah och Farouk och deras tre barn, Judy, 5, Lian, 4 och Majd, 8 månader. Vi pratar om fattigdomen, om kriget, om flykten och om oron, väntan och ovissheten. Systrarna Lian och Judy leker med min mikrofon som jag använt för att spela in våra samtal. De låtsas vara tv-stjärnor och intervjuar varandra.

– Vad minns du från Syrien?
– Vi bodde där och sedan kom militären och sköt mot oss och vi sprang.
– Vem blev skjuten?
– Syrien.

Egentligen kan de knappast minnas något från sitt hemland. Den där dagen i december 2012 när IS och regimen hade drabbat samman och bomberna föll över Yarmouk i utkanten av Damaskus och familjen hals över huvud kastade sig in i en taxi och körde mot gränsen till Libanon var Lian bara ett år, Judy var två. Ändå är Syrien så närvarande. Alla deras grannar i flyktinglägret kommer från Syrien, deras föräldrar önskar inget hellre än att livet de hade där kunde få fortsätta. För bara några minuter sedan räckte Lian fram mikrofonen och frågade sin storasyster:

– Var bor du?
– Hemma, svarade hon.
– Men var bor du?
– I Syrien.
– Nej, nej, nu är du i Libanon, sa pappa Farouk med mjuk röst.

Judy såg lite förvånad ut men sa inget. Härifrån är det bara några kilometer till gränsen. På ett par timmar i bil skulle de kunna vara hemma. Men sedan den där dagen 2012 är det omöjligt att åka hem. Det är för osäkert.

Nu handlar varje dag om att överleva. Familjen är palestinier och tillhör den mest utsatta gruppen av flyktingar från Syrien. I Libanon saknar de rättigheter, de diskrimineras och får inte samma stöd som andra flyktingar.
– Varje dag när jag vaknar tänker jag att det här är sista dagen jag lever så här, säger barnens mamma Samah.

Hennes blick är uttryckslös.
– Jag tittar mig omkring och tänker: detta är inte mitt hem.

Barnen sitter på golvet. De gör det mest hela tiden. Det är som om även deras liv är en väntan på något som måste vara bättre än detta. En väntan på att kriget i Syrien ska ta slut så att de äntligen kan få återvända hem. Eller en plötslig möjlighet att ta sig vidare till något annat land.

I det här området i Bekaadalen, nära gränsen, går det två syriska flyktingar på varje libanesisk bybo. Innan kriget bröt ut bodde här 45000 personer, idag är siffran tredubblad. Det frestar på infrastrukturen. Vatten och el räcker inte till. Avloppsystemen är underdimensionerade. Vägarna likaså. Jag tänker på hur vi har det i Sverige. Det går liksom inte att låta bli. Och jag tänker på det där som sägs om att Sverige har varit generöst och tagit emot många flyktingar. Och att det har blivit fullt nu. I Libanon är var fjärde människa en flykting från Syrien.

Vi packar ihop våra grejer och åker med Lian och Judy till barnaktiviteterna som Diakonias samarbetsorganisation Najdeh ordnar. De är en av få organisationer som stödjer palestinska flyktingar. På ett ögonblick smälter flickorna in i gruppen. De ritar och leker lekar, skrattar och skuttar som jag inte har sett dem göra innan. I ett par timmar får de vara barn och slippa tristessen och oron. På vägen hem somnar de utslagna och glada.

Och jag undrar när de ska få mer än två timmar att vara barn. Att skratta, skutta och leka.

Vill du hjälpa? Klicka här och stöd vår verksamhet.