Diakonia bloggar

Diakonia bloggar

Gaza: Förövarna måste ställas inför rätta

av

Foto: Ali Jadallah/TT

Jag sitter nu ikväll vid Jaffaporten i Jerusalem och dricker kaffe i skymningen. Förbi mig passerar ortodoxa judiska män med sina karaktäristiska hårlockar, muslimska kvinnor med huvudduk, präster med kors runt halsen och lättklädda västerländska turister.  Det är en ljum kväll, och lugnet lägger sig.

Bedrägligt lugn
Men det är ett bedrägligt lugn. Dryga sex mil åt sydväst ligger Gazaremsan. Där bor två miljoner människor instängda på ett område som motsvarar en tredjedel av Öland. Enligt FN är Gaza snart obeboeligt på grund av sinande vattentillgång och kraftigt förorenat grundvatten. Befolkningen har tillgång till el i snitt fyra timmar per dygn. 70 procent av människorna är beroende av humanitärt bistånd och en majoritet av ungdomarna är arbetslösa. Endast ett fåtal Gazabor får röra sig över gränsen och först efter omständliga och utdragna tillståndsförfaranden. Desperationen växer.

Ockuperat enligt både EU och Sverige
Enligt både EU och Sverige är Gaza ockuperat, och mellan Israel och Gaza finns en militär gräns. Trots att Israel sedan 2005 inte längre har soldater stationerade inne i Gaza kontrollerar den israeliska armén befolkningen genom gränskontroller, drönare och med annan övervakningsutrustning. Det stora flertalet av dem blev fördrivna och flydde, eller är barn och barnbarn till dem som tvingades lämna de områden som för sjuttio år sen kom att utgöra staten Israel.

Även anhöriga blir offer
Vi har med växande frustration under de senaste veckorna hört om raketbeskjutning mot Israel och prickskytte in mot Gaza. Under april och maj har över 100 människor inne i Gaza dödats, 15 av dessa var barn, två av dem journalister.  På 70-årsdagen av fördrivningen – som dessutom sammanföll med den kontroversiella flytten av den amerikanska ambassaden till Jerusalem – samlades 40 000 kvinnor, män och barn i en demonstration. De möttes av skarp beskjutning från den israeliska armén.

Dessa människor dog därför att de demonstrerade och många därtill blev skadade och traumatiserade. Det handlar om ungdomar som aldrig kom hem om kvällen, om föräldrar som på sjukhusen sökte efter sina barn, och om barn som var med och begravde sina äldre syskon.

Människors liv blir statistik
Som så ofta tidigare fastnar debatten i de två dikena om att ta ställning för Israel eller för Palestina, när det borde handla om att ta ställning för fred och för de civilas rättigheter på båda sidor. I en sådan debatt blir det viktigare att ha rätt än att göra rätt. Det är felaktigt och en farlig förenkling där offren inte behandlas som individer med egna viljor, vittnesmål, rättigheter och skyldigheter, utan som blir statistik i argumentationen. Vi har sett hur ledande politiker har hetsat på situationen, det är cyniskt och det är oacceptabelt.

Palestinsk MR-organisation kritiserar Hamas
För ett par månader sedan hade jag möjligheten att tillsammans med några svenska riksdagsledamöter lyssna till en människorättsorganisation som verkar inne i Gaza. Organisationen kritiserade Hamas, det vill säga myndigheterna inne i Gaza, för bristande rättssäkerhet med godtyckliga arresteringar och avrättningar, och för deras kvinnosyn. Man kritiserade även Hamas för raketbeskjutningen in i Israel, som inte skiljer på militära och civila mål.

Stort ansvar vilar på ockupationsmakten
Men det går inte att komma ifrån att ett särskilt stort ansvar vilar på Israel. Enligt internationell rätt får dödligt våld inklusive skarp ammunition, vid demonstrationer och vid hantering andra civila folkmassor bara brukas som svar på agerande som utgör ett tydligt och direkt hot mot liv, eller som riskerar att orsaka andra personer allvarlig skada. Flera israeliska människorättsorganisationer har gått till domstol för att hejda våldsanvändningen, men Israels högsta domstol har gått emot internationell rätt och gett den israeliska armén rätt att skjuta skarpt mot demonstranterna inne i Gaza. Det leder oss till slutsatsen att vi inte heller denna gång kan förlita oss på de israeliska domstolarna för rättskipning av israeliskt utövande av våld i Gaza.

Rättvisa måste skipas och upprättelse ges
De anhöriga till de över 100 dödsoffren har rätt att få reda på vad som faktiskt hände och se rättvisa skipas. Vilket hot utgjorde de palestinska demonstranterna i gränsområdet mellan Israel och Gaza och var den israeliska arméns svar legitimt eller dödades demonstranterna i strid med folkrätten? Folkrätten kräver att varje part ställs till ansvar för sitt handlande. Detta gäller såväl Hamas som de israeliska myndigheterna.

Anklagade förövare måste ställas inför rätta
Nu gäller det för alla som håller folkrätten och civilbefolkningens rättigheter högst att vara tydliga och höja rösterna. Om inte det lokala rättssystemet tar sitt ansvar för rättvisa och upprättelse, behöver det internationella samfundet träda in. Den undersökning som FN:s råd för mänskliga rättigheter har tillsatt är ett viktigt steg i rätt riktning men kan inte ersätta en juridisk process som har mandat att ställa anklagade förövare inför rätta. Internationella brottmålsdomstolen i Haag (ICC) har det mandatet.

Politiker, följ upp era krav!
Människorättsorganisationerna behöver vårt stöd mer än någonsin. Vi finns vid deras sida – samtidigt lägger vi vår förhoppning till alla de makthavare som uttalade sig och fördömde våldet mot civila i Gaza i maj att nu följa upp på sina krav.

Georg Andrén, generalsekreterare på Diakonia

Moving mountains: Hopp, kamp och glädje

av 3 Comments

Elin Lundell är aktivist hos Diakonia och en av de många som ungdomar som från 30 olika länder deltog i ungdomsfestivalen Moving Mountains mellan den 1-7 juli.

I skrivande stund har jag tillsammans med andra diakoniaaktivister ganska nyligen kommit tillbaka till Sverige efter en vecka i Palestina. Jag är förmodligen inte ensam om att tycka att det på många sätt varit en intensiv och omtumlande vecka, men också en vecka som jag inte på något sätt skulle vilja vara utan. Vi har med egna ögon fått se hur den israeliska statens ockupation av Palestina tar sig uttryck. Vi har fått höra både palestinska och israeliska röster om hur ockupationen gör våld på mänskliga rättigheter, ekonomisk rättvisa och hållbar utveckling.

”Vad kan vi göra åt det här?” är en fråga som många av oss burit på och ställt under veckans gång. De svar vi fått nästan varje gång vi frågat är: ”Berätta vad ni sett! Dela era upplevelser med de som inte känner till dem än! Låt inte det ni sett stanna hos er!” Det är därför jag sitter här och skriver. För att ni ska få veta och för att jag själv inte ska glömma.

Ni har redan kunnat läsa om våra besök i flyktingläger och hos palestinska familjer där vi fått höra berättelser om israeliska soldater som belägrar palestinska familjers hus och arresterar palestinska barn som anklagats för att kasta sten. Själv har jag svårt att glömma det sorgsna uttrycket i ansiktet på den kvinna som svepte med handen över sin familjs olivplantage och berättade att det snart skulle jämnas med marken av den israeliska staten. ”Vi kommer inte bara att förlora en del av vår försörjning” berättade hon, ”utan också gå miste om den glädje det inneburit att tillsammans med familjen skörda oliver i oktober”. Familjen har försökt överklaga beslutet i domstol, men vilket hopp om upprättelse finns det när det är ockupationsmaktens rättsväsende som dömer?

Vår vecka har trots allt detta inte gått i sorgens tecken. Den har snarare gått i hoppets, i kampens och den gemensamma glädjens tecken. Genom hela festivalen har vi sjungit, dansat och skrattat tillsammans. Vissa av dessa ögonblick har varit så laddade med hopp att det känts som Guds rike i sin fullkomning väntat runt hörnet. Ett av dessa ögonblick var det då festivalens alla deltagare passerade genom den checkpoint som för palestinier är den enda vägen genom den mur som skiljer Betlehem och Jerusalem åt. Vid denna checkpoint måste alla palestiner som bor på den ena sidan av muren och exempelvis jobbar på den andra sidan stå i kö varje gång de vill eller behöver ta sig däremellan.

Deltagarna på Moving Mountains ville inte bara stå i kö till checkpointen. De dansade och sjöng, så pass mycket att vakterna kom ihåg vilka de var dagen därpå.

Medan vi stod i kö och en efter en släpptes igenom spärren till andra sidan sjöng vi. Vi sjöng om vår längtan efter fred, om muren som en gång ska falla och om ett fritt Palestina. Trots att det tydligen inte är tillåtet att bilda folksamlingar i checkpointen hindrade ingen oss från att stå kvar utanför spärren och fortsätta sjunga tills hela gruppen passerat. Plötsligt lyfte någon sin blick och pekade mot något ovanför våra huvuden. Där stod några israeliska militärer och tittade på oss. De filmade oss med sina mobilkameror och de skrattade, av glädje! Vi fortsatte att sjunga och gestaltade med våra kroppar murens fall, och då gjorde några av militärerna där ovanför oss samma rörelser! Detta var surrealistiskt nog, men det slutade inte där. Helt plötsligt sprang en svartklädd vakt in i vår grupp med sitt automatvapen på magen och… började dansa tillsammans med oss! (Jag brukar vanligtvis vara återhållsam med mina utropstecken när jag skriver, men detta kan inte beskrivas på något annat sätt. Där och då existerade inget annat än hopp!)

När det efter en vecka blivit dags för oss från Diakonia att ta oss tillbaka till flygplatsen var vi tvungna att passera samma checkpoint igen. Veckan som varit, och i synnerhet händelsen vid checkpointen kändes smått overklig, men när vi stannade bilen för att få tillåtelse att åka vidare fick vi bekräftat att festivalen inte bara gjort intryck på oss, utan även på de människor vi mött. ”Jag känner igen er” sade vakten som tog sig en titt in i bilen där vi satt ”visst var det ni som dansade i checkpointen igår?”

Namnet på festivalen var Moving Mountains. Syftet med den att med trons hjälp flytta berg. Kanske rubbas det där berget en aning av att en längtan efter fred och ett minne av ett dansande gäng etsat sig fast i en israelisk militärs hjärta.

Elin Lundell
Diakoniaaktivist

Bygga hus – bygga fred

av Leave a Comment

Tillsammans med ungdomar från hela världen samt aktivister och personal från Diakonia är Emma Färdeman (andra från höger) på ungdomsfestivalen Moving Mountains. Där upplever hon och de andra deltagarna hur livet i det ockuperade palestinska territoriet ser ut. Foto: Diakonia

Ibland är det riktigt skönt att duscha. Bli ren. Svalka av sig.
Ibland smakar mat riktigt bra, även när det är något så enkelt som ris och gröna linser med lite yoghurt.

Ibland inser jag hur bra jag verkligen har det. Nu till exempel. Nu inser jag det. Vi har de två senaste dagarna slitit ute på fältet: burit tunga betongblock, plockat sten och murat husväggar. I stekande sol, flera timmar i sträck. Då blir man varm, svettig och hungrig. Och då är det ett privilegium få förunnat att kunna duscha sig ren och äta sig matt.

Igår fick vi hjälpa en palestinsk familj att bygga upp deras hus. Det har blivit nedrivet fem gånger tidigare – för att de inte har tillstånd att bygga hus där, trots att de äger marken. På berget mitt emot bodde för några år sedan 19 palestinska familjer. De blev bortkörda, deras hus nedrivna med bulldozers och idag står där en stor polisanläggning med hundgårdar. Vid lunchtid kunde vi höra hundarna skälla på avstånd; en påminnelse om att israelerna är nära, och att de antagligen kommer dyka upp snart igen och riva ner huset ännu en gång. Argumenten de använder är skrattretande: “ni kan inte bygga på en kulle”, och “det här är åkermark”. Marken vi stod på var stenigare och torrare än något jag sett förut. Alltså helt uppenbart inte åkermark.

Idag har vi varit på “Tent of Nations”, en plats dit många internationella gäster och volontärer kommer för att jobba. Familjen som äger marken har haft den i flera generationer – sedan början på förra seklet – och har faktiskt sina papper kvar som visar exakt hur mycket de äger. Tack vare dessa papper får de behålla sin mark, men de får inte bygga där. Runt omkring ligger tjusiga bosättningar och israelerna har blockerat vägen till Tent of Nations med två stora stenbumlingar, bara for att djävlas, rent ut sagt. Nu bygger de (familjen) hus i grottor, eller snarare ut från grottor. Och så sätter de upp stenar på väggarna och täcker taket med jord, så att det inte ska synas varken från sidan eller uppifrån. För syns det så är risken stor att det rivs…

Trots rivningsrisken bygger vi. Det får mig att tänka på strofen “om än världen skulle gå under imorgon, så skulle jag idag plantera mitt äppelträd”. Vi tänker inte ge upp!

Emma Färdeman
Diakoniaaktivist

”Jag är bara en flicka med flätor”

av 1 Comment

”Jag var hemma med mina tre småbröder när soldaterna stormade in på innergården och började krossa fönster och förstöra allt de kom för… Mina syskon var så rädda, de grät, skrek och gömde sig under borden. Jag blev så arg. Hur kan dessa människor göra såhär mot mig och min familj? Jag gick ut, ställde mig framför soldaten som riktade sitt stora vapen mot mig och jag sa till honom att de måste ge sig av härifrån, att detta var mitt hem, att de skrämde mina bröder.

Han beordrade mig att gå in i huset igen annars skulle han skjuta mig. Men jag vägrade och sa: Jag är inte rädd för dig. Skulle du inte hellre vilja vara någon annanstans? Du är bara 18 år, vad gör du här med ett vapen i din hand? Han skakade när han återigen befallde mig att gå in. Och jag frågade honom: Hur kan du skaka av rädsla? Jag är bara en flicka med flätor, 16 år gammal”. Då öppnade min farbror ett litet fönster och skrek till mig att gå in. Och soldaten sköt mot mig men träffade inte… Sedan belägrade de min familjs balkong och använde den som utkikspost i 8 timmar medan vi gömde oss inne i huset”.

Idag är Marcel (till höger i bild) 21 år gammal. Hennes flätor är borta, men hennes vilja att berätta om ockupationen och hur den påverkar hennes folk finns kvar. Foto: Diakonia

Ni har just läst en berättelse som jag kommer att minnas för alltid. Jag hörde den varken på radio eller läste den i en dagstidning. Jag fick den inte berättad från en talarstol, i ett klassrum eller från en tv-soffa. Jag hörde den direkt från flickan med flätorna; Marcel från Betlehem i Palestina, nu 21 år gammal.

Marcel har bjudit hem mig och några andra till hennes hus i Betlehem, och hon berättar detta när vi kommer in på innergården där det växer mandelträd. Ändå sprudlar hon av livsenergi, glädje och värme.  Vi lär oss att laga Diwali (vinbladsdolmar). Under tiden vi gäster håller tungan rätt i mun och rullar dolmarna pratar vi om framtidsdrömmar. Marcel berättar att hon har blivit erbjuden ett jobb i Jerusalem, som engelsklärare i en palestinsk skola.

Men hon slits mellan två val. Hon har nämligen också möjligheten att resa till Istanbul tillsammans med sin pappa och berätta om hur det är att leva under ockupationen. ”Det är det jag verkligen brinner för, jag vill att hela världen ska veta! Men om jag istället tar jobbet här hemma kommer jag att få tillstånd att röra mig fritt mellan min hemstad Betlehem och Jerusalem. Och det är också min dröm…”.

Jag är på ungdomsfestivalen Moving Mountains – Reshaping the World där 150 förväntansfulla deltagare från 35 länder samlats i Palestina för att mötas i samtal om mänskliga rättigheter, ekonomisk rättvisa, miljömässig hållbarhet och gemenskap. Men framförallt se med egna ögon det man annars inte kan förstå. Här på plats blir ockupationen verkligare, förtrycket synligare och berättelserna starkare.

Linnéa Isaksson
Festivalsamordnare

 

Fredens väg – den enda vägen

av Leave a Comment

 

Emma Färdeman är Diakoniaaktivist, och en av de många ungdomar som medverkar på Diakonias och vår samarbetsorganisation Sabeels ungdomsfestival Moving Mountains i Betlehem. Foto: Privat

Jag sitter och blickar ut över en israelisk bosättning. Kvällssolen får den att se riktigt vacker ut. Tänk, att något så vackert kan vara så komplext och fullt av hat. För hat är vad mycket av konflikten i Israel/Palestina bygger på. Det är så svårt att förstå. Vad hände med alla människors lika värde?

Jag är på Moving Mountains – en kristen ungdomsfestival i Betlehem med 147 deltagare från 37 olika länder, allt från Costa Rica och Sydafrika till Sverige och Burma. Språk blandas och nya kontakter knyts. Hoppet spirar – och sprids förhoppningsvis!

Igår fick vi bland annat besöka ett palestinskt flyktingläger. Vad tänker du när du hör ordet ‘flyktingläger’? Fram till igår har jag alltid sett framför mig tält, öken, barn med uppsvällda magar och flugor i ögonen. Men efter gårdagen har ordet fått en helt ny innebörd för mig. Det vi såg igår var som ett trångt kvarter med smala gränder och balkonger med soltåliga växter. Barnen vi mötte var som vilka barn som helst. De lekte, ville bli fotograferade, småslogs med varandra och fnissade. Nyfikna och glada, precis som barn borde få vara.

Enda skillnaden är att dessa barn inte vet vad frihet innebär. Vad de däremot vet, är vad rädsla och våld betyder. Vår guide berättade om en händelse där soldater kommit mitt i natten och arresterat en ung pojke i ett av husen. Familjen hade protesterat och försökt skydda honom, men soldaterna hade slitit dem åt sidan och misshandlat dem. En liten flicka, en amerikansk släkting som var på besök, protesterade även hon, vilket ledde till att soldaterna stängde dörren på hennes fötter så att hennes tånaglar trillade av. Alla åkte till sjukhus, utom pojken som togs till fånga. Ingen vet hur länge han blir där, men det vanliga är att de hålls fångna i flera månader – och torteras tills de erkänner att de kastat sten på israeliska soldater (även om de inte har det).

Detta berättade vår guide för oss, dagen efter att det hade hänt. Familjen var alltså fortfarande på sjukhus, och pojken fortfarande arresterad. Ingen vet hur det kommer att gå för dem.

Vi har fått ta del av många sådana historier. Det finns alldeles for många. Det pågår hela tiden. Nu också. Och muren som omger staden och stora delar av landet, som stänger ute människor från släkt och vänner, jobb och skola, fortsätter att byggas. En kvinna vi träffade visade oss ett stort område där hon och hennes familj odlat oliver i flera generationer. Precis bredvid ligger en skola som drivs av några nunnor. Nu har de fått besked om att muren ska byggas där. De har tagit upp saken i domstolen, men chansen är liten att de lyckas. En israelisk domare ska alltså avgöra om israeler ska få bygga muren där eller inte. Var finns rättvisan i det? Om (eller snarare när) muren byggs där, kommer kvinnan inte längre kunna skörda sina oliver och familjen kommer splittras. Dessutom kommer  barnen inte längre att kunna gå till skolan, för vilka föräldrar skickar frivilligt sina barn till en plats där de måste gå igenom en checkpoint där militärer står tungt beväpnade?

Så ser vardagen ut här i Betlehem.

Jag skulle kunna fortsätta länge till. Vi kom i söndags eftermiddag (30 juni), men dagarna här är så fulla med intryck att det redan känns som om vi varit här en vecka.

Mellan alla dessa historier äter vi god mat, besöker “heliga platser” (igår “Shepherds field” och idag Jesu födelseplats, som nu är en kyrka) och lär känna nya vänner från hela världen. Vi försöker flytta berg. Men som en av talarna idag konstaterade: Vi har tur, vi behöver inte flytta berg. Det räcker med att flytta en armé…

Det är dags för världen att vakna, att reagera – och agera! För alla som är pro-Israel eller pro-Palestina: det handlar inte om att välja sida. Så länge vi väljer sida kommer konflikten att fortsätta. Det finns bara en sida att välja, och det är fredens. Det är dags att bli pro-fred!

Emma Färdeman, Diakoniaaktivist

På stora fötter i en komplex värld

av Leave a Comment

Emma Färdeman är aktivist för Diakonia i Göteborg, och brinner för klimaträttvisa i världen. Foto: Privat

Jag är trött på att ständigt vara rädd för att trampa andra på tårna. Nu menar jag inte rent fysiskt (även om det skulle vara mycket möjligt med mina stora, platta och breda fötter). Nej, nu menar jag mer verbalt. Låt mig förklara genom ett exempel: en vän berättar att hen ska flyga till Tyskland för att besöka en nära vän till hen. Varningsklockor börjar ringa i mitt huvud och hela mitt klimat-jag skriker: “Vet du hur mycket flyget släpper ut och bidrar till klimatförändringarna som tvingar människor i Bangladesh på flykt för att deras hem svämmas över, eller som får öknarna i Afrika att breda ut sig ännu mer och driver människor på flykt undan hunger och konflikter som blir en följd av att vattenresurserna sinar, eller som…”.

Tystnad.

Nej, mitt klimat-jag får inte ordet denna gång heller. I stället hör jag hur jag säger: “Åh, vad roligt! Vad skönt för dig att få komma bort lite och se något annat ett tag”.

Detta ständiga dilemma: se vänners “behov” och uppmuntra dem till att “fånga dagen” på olika sätt, och samtidigt uppmärksamma klimathotet, som vi ju alla mer eller mindre och på olika sätt kommer att drabbas av. Är det i ett sådant läge okej att säga: “Har du funderat på att ta tåget i stället? Tyskland är ju faktiskt inte så långt borta”.

Det värsta är att jag‪ om några månader själv ska sätta mig på flyget, så vem är jag att döma andra? Men jag rättfärdigar det med att det handlar om att fysiskt bidra till fred och försoning, då jag åker med Diakonia till Palestina på den stora ungdomsfestivalen Moving Mountains. Att få bygga hus, plantera olivträd och, framför allt, träffa ungdomar från hela världen och diskutera vad mänskliga rättigheter egentligen är. Det om något borde väl rättfärdiga en flygresa, eller? ‬

Efter en inspirerande aktivisthelg på Diakonias huvudkontor i Stockholm med föredrag av bland andra meteorologen Pär Holmgren tvingas jag återigen inse hur komplext allting är: klimatet (som vi både värmer upp och kyler ner), ekonomin (politiker som lovar att hjälpa klimatförändringsdrabbade länder men i stället tar från biståndet) och konflikterna runt om i världen (där de ena tycker att vi bryr oss för mycket om de andra och de andra tycker att vi bryr oss för mycket om de första). Det är så svårt. Då är det gott att veta att det finns människor som Mithika Mwenda i Kenya (sen en film om Mithika här) som brinner för klimaträttvisa och som med sitt modiga arbete förändrar världen. Varje dag.

‪I fortsättningen väljer jag att hantera situationer liknande den jag beskrev i början genom att berätta om problemen, men genom att visa på de goda exemplen. Genom att berätta om människor som förändrar världen. ‬

Emma Färdeman
Diakoniaaktivist i Göteborg

Välkommen till påskfirande?

av Leave a Comment

Photo: Diakonia, Aida Burnett-Cargill

Under påsken undrar jag hur många kristna som skulle acceptera att någon byggt en enorm mur på vägen till kyrkan när man idag vill fira Jesu uppståndelse.

Idag går miljarder kristna över hela världen till sina kyrkor för att fira kristendomens största glädjehögtid. Men i Jerusalem har Israel byggt en hög betongmur på vägen till kyrkan för de kristna. En över 1000-årig tradition att vandra till uppståndelsekyrkan och glädjas över uppståndelsens under har av ockupationen förvandlats till tårar i murens skugga.

Om muren haft för avsikt att skydda israeliska liv hade den naturligtvis placerats mellan Israel och Västbanken. Nu ligger den istället långt in på ockuperat område och hindrar palestinierna att ta sig mellan olika delar av det ockuperade palestinska territoriet. Den skiljer nu istället på vänner, familjer och släktingar, och hindrar resor till sjukhus, skolor, arbeten och heliga platser. Ingen av de kristna palestinierna som vill upprätthålla sin tradition att fira gudstjänst i Jerusalem kräver att få resa in i Israel, utan bara att kunna ta sig till sin kyrka i det ockuperade östra Jerusalem.

Medan staten Israel välkomnar och dessutom tjänar stora turistinkomster på kristna turister i Jerusalem under påsken, är de lokala kristna som hamnat på ”fel sida” av muren i bästa fall beroende av slumpmässiga tillstånd från ockupationsmakten för att besöka sina egna kyrkor under stora högtider.

Den kristna palestinska politikern Hannan Ashrawi skriver om förnedringen att behöva söka tillstånd för att besöka sin kyrka och uppmanar kristna pilgrimer som nu kommer till Jerusalem från hela världen att ”speciellt tänka på sina kristna systrar och bröder som bara finns några kilometer bort men nekas rätten att få fira gudstjänst på plats”.

Rätten till religionsfrihet är en del av de mänskliga rättigheterna som alla länder i världen är skyldiga att respektera. Där ingår inte bara rätten att tro vad man vill, utan också att fritt utöva sin tro.

Så när du idag kanske är på väg till din kyrka, tänker på att möta dina vänner, och att med andra kristna bröder och systrar lyssna till och dela  dagens glädjebudskap ”Kristus är sannerligen uppstånden!”, tänk då på de palestinska kristna som idag istället stoppas av en mur, men som drömmer om att en dag återigen fritt få besöka sin kyrka på andra sidan.

Joakim Wohlfeil, Diakonia

Bild: Diakonia, Aida Burnett-Cargill

 

 

Val i Israel 2013: ”..Världen kommer acceptera fakta på marken..”

av Leave a Comment

Bosättare som har tagit över en palestinsk familjs hem i östra Jerusalem klottrar vad de tycker om israeliska fredsrörelsen / Bild: Joakim Wohlfeil, Diakonia

På tisdag 22 Januari går Israel till val.

Det är ett Israel som under den senaste Netanyahu/Lieberman regimen alltmer distanserat sig från världens demokratiska stater.

När FN:s generalförsamling beslutade att acceptera Palestina som observatörsstat i FN, straffade Israel palestinierna med att tillåta nya illegala bosättningar. Detta trots att alla vet att FN ansökan också var ett tydligt vägval mellan en militant Hamas-agenda, eller en juridisk ickevåldsprocess som förordas av en palestinska myndigheten.

Tittar man på Israels ageranden under de senaste åren så har man i princip alltid agerat i Hamas intresse då deras strategi att förhandla mot utbyte av en kidnappad israelisk soldat, eller upphöra med raketbeskjutning belönats, medan alla initiativ från den palestinska myndigheten har bestraffatsatt med juridiska eller politiska medel. När man talar med palestininer menar de att Israel fruktar att palestinierna väljer en politisk/juridisk strategi där de inte är lika underlägsna som när det kommer till våld, där Israel istället med sin enorma militärmakt har en total överlägsenhet.

Prognoserna inför valet den 22 januari pekar på att extremhögern kommer få ett större inflytande än någonsin tidigare i Israel. Det innebär också att frågan om fred och en tvåstatslösning inte ens finns på agendan utom från ett fåtal politiker. Ett skäl för detta är att separationen mellan israeler och palestinier gör att ockupationen numera inte ens märks för de israeler som inte frivilligt engagerar sig i frågan och besöker muren, checkpoints, eller träffar palestinier. Med ett israeliskt pass kan du åka från Tel Aviv i Israel och inom 30 minuter befinna dig i en bosättning långt inne på ockuperad mark. Systemet med checkpoints, separata vägar, murar och taggtråd gör att man som israel inte behöver riskera ens att möta den palestinier som juridiskt sett äger marken som vägen dragits över, eller som bosättningen etablerats på.

För palestinierna är verkligheten omvänd; där märks ockupationen varje dag. I helgen (19 Januari ) misshandlade och arresterade israeliska soldater en grupp palestinier vars brott var att de försökte besöka sin egen jordbruksmark. Eftersom en grupp bosättare etablerat en ny illegal bosättning på området bestämde sig soldaterna att det var bättre att hålla palestinierna borta från sin mark än att flytta på de illegala bosättarna.
I tillvaron som ockupationen skapat för palestinierna har de kriminella blivit de som har rätten på sin sida, och offren har ses istället som de kriminella.

Här finns det andra skälet att en fred och tvåstatslösning inte finns på agendan. De växande extrempartierna vill inte ha vare sig fred, eller någon tvåstatslösning. Den snabbast växande stjärnan på Israels politiska himmel, bosättaraktivisten Naftali Bennet, säger att Israel istället måste förhindra kompromisser och en tvåstatslösning.  Svaret är istället att bygga mera, och att annektera palestinsk mark på ett sätt som gör det omöjligt att bilda en palestinsk stat.

Bennet har själv lagt fram en programförklaring (alltså ingen fredsplan) som kallas ”ett stabilitetsinitiativ” där man genom annekteringar och utbyggnad av bosättningar permanent skall ”stabilisera” situationen på Västbanken.  Israel skall annektera alla områden man vill ha plus alla nuvarande bosättningar, behålla den israeliska militära kontrollen i hela området och permanent separera Gaza och Västbanken. Sedan närt man har gjort detta skall palestininerna få visst självstyre över små Bantustan, alltså små separerade områden, utan möjlighet att bilda nåt sammanhängande område.

I Bennets stabilitetsplan är politiken mot omvärlden mycket tydlig. ”I början kommer omvärlden inte att erkänna vår suveränitet över området, men när vi väl etablerat tydliga fakta på marken kommer de att anpassa sig”. Har han anledning att tro på den strategin? Tyvärr visar historien att omvärlden alltid straffat palestinierna men inte israelerna när man brutit mot internationell rätt eller motsatt sig fredliga lösningar.

När Hamas vann det palestinska parlamentsvalet 2006 införde omvärlden tuffa sanktioner för att man valt en regering som inte tog avstånd från våld, inte erkände Israels rätt att vara en stat och inte respekterade tidigare avtal. På tisdag kan Israel ge makten åt politiker med samma agenda.

Kommer omvärlden denna gång att mäta Israel med samma måttstock? Eller har Bennet rätt ”…..om vi bara skapar tydliga fakta på marken kommer världen att acceptera det”?

Till Diakonia.se

Plusgiro: 90 33 04-4
Bankgiro: 903-3044

Kontakt:
Diakonia
Box 14038
167 14 Bromma

E-post: diakonia@diakonia.se

Telefon: 08-453 69 00
Givarservice: 08-453 69 31
För media: 08-453 69 33

Besöksadress:
Gustavslundsvägen 18
Alviks torg, Bromma

Verksamheten granskas av Svensk Insamlingskontroll.

Följ Diakonia på Twitter!


Följ Diakoniabloggen via mail!

Följ Diakonia på Facebook