Den palestinska människorättsförsvararen Issa Amro fänglades och torterades av den palestinska säkerhetstjänsten när han protesterade mot att kritiska journalister trakasserades. Foto: Joakim Wohlfeil/Diakonia
Debatten om bistånd i svåra miljöer är viktig och välkommen. I fredags (16/11) skrev DN på ledarplats att det är dags att tänka över biståndet till förtryckarregimer. DN lyfter exemplet med det svenska biståndet till Tanzania, där hbtq-personer förföljs under allt brutalare former. Självklart ska inte svenska skattepengar genom biståndet gå till att regimer förtrycker sina medborgare, men att kräva att biståndet till dessa länder stryps bygger på en grov förenkling av hur bistånd bedrivs och riskerar att slå helt fel. En genomlysning av biståndet när de grundläggande förutsättningarna förändras skall alltid göras, men slutsatsen kan mycket väl bli att Sverige ska vara kvar, men att biståndet ska kanaliseras till de aktörer som arbetar för en positiv förändring.
Hur svenska skattepengar används i världen är en viktig demokratisk fråga, och frågan om hur bistånd ska hanteras när det politiska styret på plats missköter sig är ständigt aktuell för oss som biståndsorganisation. Tyvärr är maktfullkomliga och destruktiva ledare ofta en del av problematiken i länder med fattigdom och förtryck. Just därför måste biståndet riktas till de verkliga förändringsaktörerna, som ofta befinner sig i civilsamhället, men som även kan finnas inom statsapparaten.
Det är stor skillnad mellan bistånd som går in i ett lands statsbudget, bistånd som är öronmärkt för en viss statlig funktion och bistånd som går till att stötta civilsamhällets kamp för demokrati och till skydd av människorättsförsvarare. Det kan gälla det nämnda exemplet med Tanzania, där till och med landets president och andra höga befattningshavare uppmanar till angiveri och inför hårda straff för människor med annan könsidentitet än den rådande normen, men också länder som Palestina, Kambodja och Guatemala.
Palestina är ett av de länder dit debattörer med jämna mellanrum kräver att Sverige ska avsluta biståndet. Debatten om Palestinabiståndet sker mot en bakgrund där konfliktens tre parter Hamas, Palestinska myndigheten och Israels regering använder sig av allt aggressivare metoder mot dem som står upp för mänskliga rättigheter och yttrandefrihet. Samma dag som DN publicerade sin ledare publicerade talespersonerna för våra samarbetsorganisationer israeliska B’Tselem från Israel och palestinska Al Mezan Center for Human Rights från Gaza en gemensam artikel i SvD om dessa övergrepp. Vi ser i Israel och Palestina samma oroande internationella trend med stater som inte bara försöker tysta människorättsorganisationer lokalt, utan också använder diplomatiska vägar, lobbyister eller lierade organisationer utanför det egna landet för att hindra kritiker.
Frågan om att stoppa eller behålla biståndet måste avgöras utifrån en noggrann analys för att undvika att hjälpa Palestinska myndigheten, Hamas eller Israel att tysta just de kritiska röster de vill slippa höra, eller de tanzaniska myndigheternas jakt på homosexuella eller den kambodjanska regimens missbruk av rättsstaten för att förbjuda oppositionspartier, stänga media eller fängsla människorättsaktivister.
Det svenska biståndets hela syfte är att bidra till att skapa förutsättningar för människor som lever i fattigdom eller under förtryck att förbättra sina levnadsvillkor. Den delen av biståndet som går till staten måste därför bygga på ett förtroende för att det är just detta pengarna kommer att gå till, det måste finns en grundläggande värdemässig samsyn mellan givare och mottagare. Finns inte detta måste biståndet hitta andra vägar. Ett bistånd till oberoende aktörer kan exempelvis stärka rättssäkerheten genom att utsatta grupper får kunskap om sina rättigheter och därmed ökad kapacitet att påtala övergrepp och försvara sig.
Det handlar således mer om vem biståndsinsatsen riktas till och hur den utformas. Det kan även handla om att ge stöd till förändringsaktörer inom statliga institutioner, myndigheter som har tydligt mandat och ledare med tillräcklig integritet som kan stå upp emot regimers försök att underminera rättsstaten. Ett exempel på detta är det svenska stödet till åklagarmyndigheten i Guatemala, en institution som stått upp i kampen mot den statliga korruptionen och aktivt arbetat mot den utbredda straffriheten i landet. För detta tilldelas Guatemalas förra Riksåklagare Thelma Aldana årets Right Livelyhoodpris.
Att förbättra levnadsvillkor kräver uthållighet och kostar pengar – men det är kostnadseffektivt. Att avstå kostar ännu mer. Sveriges åtagande att hänga kvar i länder, som Guatemala, när andra lämnar, och att öronmärka en procent av BNI till bistånd kan vara avgörande för många. Långsiktigt bistånd kräver också uthålliga svenska politiker. Inför valet (6/9) skrev jag i tidningen Dagen att vi efterlyser politiker som modigt står upp för de utsatta även när plånbokspolitiken drar åt andra hållet.
Vi hoppas nu att M inte slirar på enprocentsmålet i sin budgetmotion. Men om de gör de står KD, C och L inför ett vägval som kommer få konsekvenser långt utöver våra gränser. Men vi är hoppfulla och förväntar oss ett förnyat stöd för enprocentsmålet från dessa partier. Åtagandet har länge återspeglats i deras politik och i svaret på vår partiledarenkät svarade alla tre partier ja på frågan om biståndet även fortsättningsvis ska uppgå till en procent.
