Ibland är det riktigt skönt att duscha. Bli ren. Svalka av sig.
Ibland smakar mat riktigt bra, även när det är något så enkelt som ris och gröna linser med lite yoghurt.

Ibland inser jag hur bra jag verkligen har det. Nu till exempel. Nu inser jag det. Vi har de två senaste dagarna slitit ute på fältet: burit tunga betongblock, plockat sten och murat husväggar. I stekande sol, flera timmar i sträck. Då blir man varm, svettig och hungrig. Och då är det ett privilegium få förunnat att kunna duscha sig ren och äta sig matt.

Igår fick vi hjälpa en palestinsk familj att bygga upp deras hus. Det har blivit nedrivet fem gånger tidigare – för att de inte har tillstånd att bygga hus där, trots att de äger marken. På berget mitt emot bodde för några år sedan 19 palestinska familjer. De blev bortkörda, deras hus nedrivna med bulldozers och idag står där en stor polisanläggning med hundgårdar. Vid lunchtid kunde vi höra hundarna skälla på avstånd; en påminnelse om att israelerna är nära, och att de antagligen kommer dyka upp snart igen och riva ner huset ännu en gång. Argumenten de använder är skrattretande: “ni kan inte bygga på en kulle”, och “det här är åkermark”. Marken vi stod på var stenigare och torrare än något jag sett förut. Alltså helt uppenbart inte åkermark.

Idag har vi varit på “Tent of Nations”, en plats dit många internationella gäster och volontärer kommer för att jobba. Familjen som äger marken har haft den i flera generationer – sedan början på förra seklet – och har faktiskt sina papper kvar som visar exakt hur mycket de äger. Tack vare dessa papper får de behålla sin mark, men de får inte bygga där. Runt omkring ligger tjusiga bosättningar och israelerna har blockerat vägen till Tent of Nations med två stora stenbumlingar, bara for att djävlas, rent ut sagt. Nu bygger de (familjen) hus i grottor, eller snarare ut från grottor. Och så sätter de upp stenar på väggarna och täcker taket med jord, så att det inte ska synas varken från sidan eller uppifrån. För syns det så är risken stor att det rivs…

Trots rivningsrisken bygger vi. Det får mig att tänka på strofen “om än världen skulle gå under imorgon, så skulle jag idag plantera mitt äppelträd”. Vi tänker inte ge upp!

Emma Färdeman
Diakoniaaktivist