I augusti 2012 är det val i Kenya. Den här gången har en dörr öppnats för ett massivt politiskt deltagande för kvinnor för första gången i landets historia. Den nya konstitutionen (från 2010) har en artikel 81 (b) som anger att ”inte mer än två tredjedelar av medlemmarna i val av offentliga organ skall vara av samma kön”.

”Det har varit en utmaning för kvinnor att ta plats inom politiken på grund av en tradition och kultur där männen är de som självklart ska ha det största inflytandet. Vi har kämpat länge för att komma dit vi är idag”, säger Wambui Kanyi på Woman Political Alliance i  Kenya.

Kvinnors problem med underrepresentation i viktiga regeringsorgan kommer att bli ett minne blott säger kvinnorättsaktivisterna. Diakonia stödjer bland annat Womens Political Alliance, en organisation som arbetar för kvinnors rättigheter att delta och bidra politiskt.

Kenya är ett patriarkalt samhälle där kvinnor t ex fick samma rätt som män att ärva mark först nu när den nya konstitutionen trädde i kraft. Och kvinnor som uttalar sig offentligt ses ofta som ”socialt missanpassade”. Till exempel, när Wangari Maathai motsatte sig byggandet av en 60-våningsbyggnad i Nairobis Uhuru Park, kallade dåvarande presidenten Daniel arap Moi henne för ”vansinnig”.

”Vi har blivit kallade öknamn och kämpat för att göra oss hörda i detta mansdominerade samhälle, men nu hänger det på oss alla att komma ut i stort antal och rösta på kvinnliga ledare, eftersom vi har lidit mycket. Trots allt, vi är i majoritet”, säger vattenminister Charity Ngilu, den första kvinnan att kandidera till ordförandeskapet i Kenya, 1997. Hon kom på sjätte plats.

Parlamentsledamoten Martha Karua, som tävlar om ordförandeskapet i år, säger ”Kvinnor förstår problemen i detta land, de är inte korrupta och de vill ändra sättet som Kenya styrs på. Konstitutionen är vår språngbräda;. Låt oss använda den för att bringa välstånd till vårt älskade land”, säger hon till IPS.

Tidigare parlamentsledamoten Paul Muite, en framstående advokat som också är ute efter ordförandeskapet, välkomnar bestämmelsen men är orolig att man (läs: männen) nu kan bli underepresenterade: ”Med tanke på historien i detta land kan kvinnorna rösta in väldigt många av sina egna för att de är fler än männen. Men vi ska tillämpa samma lag om det händer. Men nu, låt oss göra vad lagen säger, eftersom det är priset för demokrati”.

Och Rael Masimba, en frånskild kvinna som bor på gatorna i Nairobi, planerar att gå hem och stämma sina kusiner på sin fars mark, som hon nekades rätten till när hennes föräldrar dog, eftersom hon är kvinna och var gift på den tiden.

I september förra året besökte jag en av Diakonias samarbetsorganisationer, Womens Political Alliance of Kenya, som arbetat många år för kvinnors rätt att ta och bidra till politiskt ansvar. Ett av deras stora utmaningar var att bemöta familjerna till kvinnor som kandiderade till politiska poster. Det gällde att få hela familjen, speciellt maken, att stödja kvinnan. Ibland kunde inte en man acceptera sin hustrus politiska ambitioner utan lämnade kvinnan och barnen.I arbetet för jämställdhet och lika rättigheter måste vi gå samman, kvinnor och män. Även om det finns superkvinnor som envist fortsätter att kämpa mot orättvisorna , så kan de inte göra det ensamma.

Enligt Världsbankens senaste jämställdhetsrapport, är jämställdhet nödvändigt för att få en ekonomiskt hållbar och snabb utveckling, eftersom man då utnyttjar människors hela potential.Om Kenyas kvinnor lyckas kommer vi då att få sen en snabbare ekonomisk och mer hållbar utveckling i landet? Diakonia kommer givetvis att fortsätta stödja Kenyas folk i deras kamp för demokrati.

>> Kort sammanfattning av Diakonias arbete i Kenya