5 månader efter min första dag på Diakonia sitter jag på ett plan mot Nairobi. Lika mycket drömmarnas stad för killen från lantslummen, som Los Angeles för den rotlösa lycksökaren. Mina medresenärer består av min kollega Sara Hugosson, mobiliseringshandläggare på Diakonia och Markus Marcetic, filmare/fotograf. Vi har ett viktigt uppdrag framför oss – att ta oss vidare från Nairobi, upp till det väldigt fattiga distriktet Kisumu beläget vid Viktoriasjön, för att så personligt, nära och ärligt som möjligt porträttera vår samarbetsorganisation Bafope, som med sitt betydelsefulla fredsarbete är en av distriktets viktigaste aktörer inför valet den 4 mars.

Egentligen skulle jag vilja ta Collins, Isaac, Nick, Judith, Janet och resten av gänget vi träffar med tillbaka till Stockholm och själva låta dem berätta om sina liv och sin viktiga kamp för fred. Liv kantade av fruktansvärda öden, men också gripande kämparglöd och resning ur det eländiga. Liv fyllda av glädje, hopp och mod. Men eftersom avstånd, ekonomi och diverse andra teknikaliteter sätter stopp för min vilja ska jag utifrån min skildring ta er med till Kisumu istället…

…Klockan är åtta på morgonen och Kisumus gator sjuder redan av liv och rörelse. Trafiken är hetsig, chauffören van. Genom den röda dimman som så typiskt karakteriserar den afrikanska infrastrukturens haltande hälsa ser vi människor i färd med att ställa i ordning dagens handelsstånd. Bananer och ägg trängs i de små hemmasnickrade plåtskjulen, men det är läsken, alla från samma leverantörsjätte, som lockar mest med sin röda logga, sin massiva marknadsföringspotential och sin hägring om att släcka den obarmhärtigt solbefruktade törsten.

Vi kör en bit bort från de allra livligaste gatorna, och där, i skuggan av ett akacieträd, är förberedelserna för Diakonias samarbetsorganisation Bafopes interaktiva forum i full gång. En av grundarna till Bafope, Collins Ongwen, sätter ut ljusblå plaststolar som får det långa torra gräset att vika sig och skapa en välkomnande plattform för de runt 100 väntade deltagarna. Och så droppar de in, en efter en. Vissa punktliga, andra obrytt sena. Alla deltagare får vita och blå t-shirts med Diakonialoggan på för att hedra oss gäster som arbetar i den organisation som gör deras verksamhet möjlig. På en stor banderoll uppfäst mellan träden läser vi; ”What unites us is greater than what devides us” och det är också orden som formar andemeningen med detta forum och inställningen hos de som deltar.

Bakgrunden till att vi är här idag och filmar Bafopes viktiga arbete är att just Kisumu varit ett ökänt våldsamt område, speciellt i valtider. Drygt 70 procent av alla dem som drabbas och involveras av våld i Kenya är ungdomar och i samband med valet 2007 gick över tusen människoliv till spillo i den våldsvåg som följde. Framförallt var det ungdomar som organiserade sig i milisgrupper och utförde våld på beställning av politiker. Ungdomarnas situation kännetecknades av hög arbetslöshet och utanförskap.

– Innan jag gick med i Bafope var jag en väldigt våldsam man. Jag kunde gå rätt in i ditt hus och kallblodigt döda dig. Även att döda en av våra egna var som ingenting för oss, berättar Isaac Oyango som växt upp i ett av Kisumus fattigaste slumområden.

2002 var Oyango med i en av de mest fruktade sammanslutningar av ungdomsgäng som bildats som ett rebelliskt självförsvar mot det förtryck de upplevde att de utsattes för av Kenyas regering. Ungdomarna likställde sig med irakierna som led under de USA-ledda styrkorna under Irakkriget och tog därför namnet Baghdad boys. Gruppen blev känd och fruktad, och anlitades av politiker över hela Kenya som ville trakassera och hota sina motståndare. Ju mer politikerna betalade desto grövre brott var gängen beredda att begå.

– Jag började inse att jag var på väg i fel riktning när jag mötte Bafope. Jag vill inte tillbaka till det livet igen. Jag arbetar för fred nu, som fredsambassadör i Bafope, säger Oyango och ögonen lyser av stolthet.

Idag kallar sig Baghdad boys för Baghdad for peace, Bafope, och samlar ungdomar, både kvinnor och män, för att få det politiska våldet att upphöra, bland annat genom medling, utbildning och engagemang. Detta har medfört att tidigare marginaliserade ungdomar har hittat tillbaka in i samhället och radikalt ändrat sina liv.

– Bafope jobbar mot klockan för att försäkra att det blir ett fredligare val 2013, säger Collins Ongwell allvarligt.

Efter sex timmar börjar forumet lida mot sitt slut och som avslutning ställer vi oss tillsammans med alla dessa fredskämpar, i våra ögon stora hjältar, och skanderar ljudligt; ”Better county – My responsibility” samtidigt som vi sträcker höger och vänster arm upp i luften.

Och nu, här på kontoret i Alviks vinterlandskap, kan jag fortfarande höra orden eka där under akacieträden – Better county – My responsibility, Better County – My responsibility, Better County – My responsibility… Jag korsar fingrarna och tänker på Collins, Issac, Janet, Judith och de andra som har en hektisk period framför sig, som ger av hela sitt hjärta och själ för att få något som för oss här hemma i norr är så självklart – fredliga val.

Se vår film som skildrar Bafopes arbete här: https://www.postkodlotteriet.se/Webbtv.htm (klicka på fliken förmånstagarforum). Vi kommer också att följa upp Bafopes arbete och situationen inför och efter valet i Kenya de kommande veckorna. Så – Stay Tuned!