Kongo | Diakonia bloggar

Kongo: Ingenstans är marken värd så mycket och ett människoliv så lite

2012-11-18 av Joakim Wohlfeil, policyrådgivare konflikt och rättvisa Lämna en kommentar

Barn i flyktingläger utanför Goma (bild: Joakim Wohlfeil, Diakonia.

Återigen hotas Goma i östra Kongo -Kinshasa (DRK) att erövras av rebeller. Denna gång av den så kallade M23 gerillan, under ledning av den efterlyste krigsförbrytaren Bosco Ntaganda.

Goma är provinshuvudstad i norra Kivuregionen i östra Kongo-Kinshasa (DRK) och en av världens konstanta konflikthärdar. Områdena runt Kivusjön är lika hisnande vackra som de är blodbesudlade: De har utgjort epicentrum i de centralafrikanska krigen under de senaste 20 åren.

En del analytiker skulle säga att det vi sett under 18 år i Kongo är fortsättningen på den etniska rensningen i Rwanda 1994, där Huturebellerna efter massakern på Tutsibefolkningen flydde in i östra Kongo och där Rwandas regering sedan fortsatt kriget på Kongos territorium. Men det som håller kriget igång handlar om kontrollen över naturresurserna. De kringliggande staterna underblåser ständigt oroligheter för att undvika en fred som skulle stoppa de obeskrivlig lönsamma möjligheterna att plundra Kongos folk.

Grannlandet Rwanda har – i motsats till Kongo – upplevt en ekonomisk boom de senaste åren. En auktoritär regim och tillgång till Kongos naturresurser har skapat förutsättningar för rikedom. Det är ingen slump att ett av de lyxigaste bostadskvarteren i Rwandas huvudstad Kigali i folkmun ironiskt kallas Merci Congo .

Det som händer runt Goma nu är effekterna av en politik som under flera år garanterat straffrihet för de värsta krigsförbrytarna i kriget i Kongo. En del av problemet är också att soldaterna inom de olika milisgrupperna inte har erbjudits några alternativ till ett fortsatt liv som soldater. Milisledarna – som har fruktasvärda brott mot civilbefolkningen på sina samveten – har istället förhandlat sig till förmåner och i praktiken frihet från att ställas till svars för sina brott.

Det är inget annat än en katastrof om Goma återigen faller i händerna på rebeller.

Det skulle slå mot hjälpinsatser och hota de enorma mängder flyktingar som desperat försökt fly från striderna på landsbygden till den någorlunda säkerheten i misären i flyktingläger runt Goma.
Det skulle återigen visa hur svag och inkapabel den Kongolesiska staten är att kontrollera sitt eget territorium.
Det skulle än en gång visa hur oförmöget FN och omvärlden är att skydda Kongos lidande 0ivilbefolkning.

Om Goma tillåts falla så skulle det återigen bekräfta världens brutalaste ekvation, alltså den om människovärde kontra resurser. En ekvation som vi, våra pengar samt olika företag gjort synonym med Kongo-Kinshasa. En ekvation som skapats genom den rika världens aptit på billiga naturresurser. En ekvation som kommit att lyda: ”Ingenstans är marken värd så mycket, ingenstans är ett människoliv värt så lite!”

Trots att vi alla vet att den självklara ekvationen borde vara den motsatta…

>> Diakonias arbete i Kongo-Kinshasa

>> Dags för fred i konfliktdrabbade Kongo

>> Rapporten A lot of gold, a lot of trouble (från 2012)

>> Rapporten Risky business (om Lundin Mining i Kongo, från 2008)

Varför får Sidas infoanslag inte användas till att skapa engagemang?

2012-07-04 av Magnus Walan, senior policyrådgivare Lämna en kommentar

När vi folkrörelseägda biståndsorganisationer arbetar i till exempel församlingar finansieras det med Sidas informationsbidrag. Men en allt tydligare styrning av regeringen gör det befogat att fråga om alliansregeringen verkligen uppskattar ett idébaserat folkrörelsebistånd.

Redan 2007 halverade regeringens Sida informationsanslag till folkrörelserna. Omkring 200 organisationer delar på 60 miljoner för informationsarbete i Sverige. Det inkluderar Diakonia och Svenska Missionsrådet SMR. Samtidigt ändrades reglerna så att beslutsfattare inte får vara målgrupp för vårt kommunikationsarbete.

I nya instruktioner till Sida (vt 2012) kommer nu nya besked om regeringens instruktioner: Sida ska stödja ”information som ökar kunskapen om utvecklingens drivkrafter i utvecklingsländerna”. ”Aktiviteter som bidrar till att ändra opinionen får inte stöd”, ”inte heller aktiviteter som uppmanar människor till ändra sitt handlande” (skriftligt besked från Sida 120413).

Jag ställer mig frågan: Hur tänker regeringen? Om vi vill uppmärksamma effekterna av klimatförändringarna – hur ska vi undvika att bilda opinion för minskade utsläpp? Ska vi inte göra det? Varför får vi inte prata med beslutsfattare om vad kyrkorna i Afrika vill att EU ska göra i klimatförhandlingarna?

Om vi vill uppmärksamma brott mot mänskliga rättigheter i Kongo – får vi inte skapa opinion och engagemang för mänskliga rättigheter och samtala om konfliktens orsaker? När vi har företag som verkar i Kongo?

Ska vi prata effektivt bistånd till Västbanken och Gaza, men inte prata om blockadens betydelse eller hur bistånd förstörs och vad EU bör göra?

Får vi inte engagera människor, när vi som folkrörelser informerar i Sverige och söker stöd för demokratiarbetet i Burma eller på Kuba? Varför får vi inte föra fram våra samarbetsorganisationers synpunkter på EU:s sanktioner?

Ska ECPAT som vill stoppa barnsexturismen få informera om hur det ser ut i t.ex. Thailand, men inte samarbeta med resebyråer för att stoppa barnsexturismen?

Säg mig – hur kan regeringen dra gränsen för vad som är information och vad som är opinionsbildning? Och framför allt – varför är regeringen så avogt inställd till att vi skapar opinion och pratar med beslutsfattare?

Regeringen har redan bett det statliga utvärderingsorganen SADEV om en rapport om hur Sida och folkrörelserna lever upp till regeringens krav. Eftersom det i praktiken är mycket svårt att dra gränser mellan vad som är information och vad som är opinionsbildning blir väl regeringens nästa steg att lägga ned hela informationsanslaget.

När det gäller partistödet, presstödets och kulturstödet är mångfald i utryck och åsikter ett motiv i sig. I andra länder ska biståndet gå till röstbärare som ”ska ställa deras regeringar till ansvar”. Men vad vill regeringen med det idéburna biståndet? Är detta verkligen de folkrörelsebaserade allianspartiernas politik?

Texten har också publicerats som krönika i tidningen Sändaren.

Mänskliga rättigheter för vem?

2012-03-11 av Joakim Wohlfeil, policyrådgivare konflikt och rättvisa 10 kommentarer

Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. De har utrustats med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap… Så vackert inleds en av de mest avgörande texter som skrivits, nämligen FN:s allmänna deklaration om de mänskliga rättigheterna.

Men trots att denna konvention gäller alla människor, och trots att världens regeringar åtagit sig att garantera dessa rättigheter så är verkligheten en helt annan för majoriteten av världens invånare. Istället ser vi dagligen bilder av hur människor mördats eller misshandlats när de kräver sin rätt. Oppositionella tystas, pressfrihet, yttrandefrihet, religionsfrihet, kvinnors rättigheter och barns rättigheter kränks av de regimer som egentligen ska bevaka dessa rättigheter för sina medborgare.

Självklart borde man kunna förvänta sig att demokratiska stater reagerar starkt mot dem som begår dessa brott. Men istället kompromissar till och med Sverige med de rättigheter man åtagit sig att försvara och sitt lands realpolitiska eller ekonomiska intressen. Ingen har väl de senaste dagarna missat att vi inte ens drar oss att hjälpa en diktatur att bygga en vapenfabrik.

Ska vi någonsin effektivt kunna bekämpa fattigdomen i världen och skapa hållbar utveckling så måste vi garantera människor deras rättigheter. I ett samhälle utan mänskliga rättigheter leder till exempel ekonomiska framsteg oftast bara till välstånd för ett fåtal; en utveckling som skapar klyftor, konflikter och i värsta fall krig.

Men det finns också en annan sida. Runt hela jorden finns modiga människor som vågar står upp för de mänskliga rättigheterna och påminna staterna om deras skyldigheter. Det handlar om modiga människor, eldsjälar som kämpar år efter år. Ibland med livet som insats.

Nyligen skadades talesmannen för en av Diakonias samarbetsorganisationer i Gaza vid ett mordförsök eftersom han vägrat låta sig tystas i sin kritik mot övergrepp från både Israel och den lokala Hamasregimen. I flera länder i Sydamerika utsätts personer inom Diakonias samarbetsorganisationer för hot, trakasserier, inbrott etc. efter att de öppet berättat om övergrepp från både gerillagrupper, ekonomiska intressen och statskontrollerade miliser. I Sverige måste Diakonia inte sällan att vara mycket restriktiv med att berätta om sitt och samarbetsorganisationernas arbete runt om i världen, eftersom information kan nå lokala aktörer eller förtryckande regimer och utsätta människorättsförsvarare för stora faror.

Kongo-Kinshasa är ett av världens rikaste länder. Samtidigt har det en av världens fattigaste befolkningar. Det är också ett av världens farligaste länder. Våra samarbetsorganisationer i landet vittnar om oerhörda grymheter och en total brist på säkerhet för befolkningen. Arbetet att dokumentera brott mot mänskliga rättigheter och utkräva ansvar är lika viktigt som det är farligt. Därför fortsätter eldsjälarna inom våra samarbetsorganisationer sitt arbete, trots mordförsök, arresteringar, trakasserier och hot.

RECIC och Nelson Mandelas vänner är två av Diakonias kongolesiska samarbetsorganisationer som blivit kända för sina okonventionella och effektiva metoder för att både undervisa befolkningen vilka rättigheter de har, och hur människor ska utkräva ansvar av makthavare.

Allt detta verkar ju ske långt borta, men ibland är övergreppen mot de mänskliga rättigheterna ändå mycket nära Sverige. I fredags låg en rapport från Nelson Mandelas vänner i min mailbox. Den handlade om den svensk-kongolesiska pastorn Jean Kabuidibuid. Från ett Sverige där snödropparna gjort entré i våra rabatter och de flesta av oss i veckan njöt av en strålade vårsol avvisades Pastor Jean från Sverige. Resan slutade i en av säkerhetstjänstens ökända ”inofficiella” förhörskällare, där frågor om hans politiska engagemang varvades med sparkar och slag.

Pastor Jean Kabwidibwidi

Rapporten bekräftar uppgifter som Diakonia har från flera håll: Efter höstens ifrågasatta val har säkerhetsstyrkorna skärpt sina insatser mot allt man betraktar som opposition och agerar ofta utan respekt för vare sig människoliv eller lagar. Dödande, olagliga arresteringar och försvinnanden fortsätter, samtidigt som myndigheterna inskränker yttrandefriheten i landet. Exempelvis förbjöds landets kyrkor att ordna en manifestation så sent som den 16 februari i år. Mot detta har givetvis Diakonia och andra organisationer protesterat.

I MR-organisationen Nelson Mandelas vänners rapport om Pastor Jean beskrivs hur han efter ankomsten till Kinshasa fördes bort av säkerhetstjänsten och endast lyckades komma ur denna belägenhet genom att folk på utsidan engagerade sig. Mönstret stämmer med andra fall vi känner till, då endast kraftfulla påtryckningar utifrån kunnat förmå säkerhetspolisen i Kongo-Kinshasa att släppa fångar eller möjligtvivis överföra dem till civil rättvisa. Både denna och andra rapporter beskriver att människor som hamnar i Pastor Jeans belägenhet utan att någon utanför vet om det mycket väl kan försvinna för alltid.

Så långt är verkligheten från de vackra visioner som alla världens ledare hyllar på pappret.

Kanske läser du detta blogginlägg just för att det handlar om en person med kopplingar till Sverige. Men jag tror att du, precis som jag, berörs av andra liknande situationer: Att i arabvärlden beskjutas av sin egen regim för man kräver demokrati och värdighet, att leva i Västsahara eller Palestina och vara styrd av en ockupationsmakts godtycke, att vara bonde på Colombias landsbygd som hotas till livet för palmoljebolaget vill åt din mark, att vara flickan som gifts bort som barn utan minsta hänsyn till den egna viljan, eller vara den kongoles som kastas in i säkerhetspolisens bil utan att någon ser det, och som därför kanske aldrig syns till igen.

Jag hoppas du vill hjälpa oss inom Diakonia att stödja de organisationer och eldsjälar som på några av jordens farligaste platser riskerar sina egna liv för människors rättigheter. Ju fler vi är som engagerar oss, desto svårare blir det för dem som struntar i de rättigheter världens stater faktiskt åtagit sig att respektera.

Läs mer:

Diakonias arbete i Kongo-Kinshasa (på engelska)

Spänd väntan i Kongo på valresultatet

2011-12-05 av Diakonia Lämna en kommentar

Val hölls den 28 november i Kongo, och Diakonia har gett stöd till organisationer som jobbar med valinformation och valobservation. Här bloggar Diakonias medarbetare i Kongo, Didier Bonyenga, om läget efter valet. Hans text skrevs den 30 november:

Valresultatet kan dröja flera veckor
De kongolesiska väljarna befinner sig nu i ett egendomligt limbo som kan fortgå i flera veckor i väntan på att valresultaten tillkännages.

I Bukavu sitter folk i barer och vardagsrum och skickar och tar emot mängder av SMS varje dag om de resultat som affischeras utanför vallokaler och rösträkningscentraler – ”Vital leder i 8 av 32 rösträkningscentraler i Goma!” ”Tshisekedi tar oväntat ledningen i Beni-territoriet!”

Jag ska inte spekulera alltför mycket kring resultatet. Det är för tidigt än så länge – först igår (den 29 november) började resultaten komma in till de centrala rösträkningscentralerna i Kinshasa. Det ser ut som om Tshisekedi klarat sig bra, och det kommer att vara ett jämnt lopp, men utöver enstaka resultat här och där är det mer spekulationer än något annat.

Hur gick röstandet under valdagen?
Valet har haft två ansikten. Å ena sidan gick det fredligt till i de flesta delar av landet, med vad som verkar vara ett relativt högt valdeltagande. Min uppskattning är att valet gick ganska bra vid 70–80 procent av vallokalerna, även i många delar av Kinshasa.

Människor som jag talade med i Bukavu var entusiastiska och mycket motiverade – något som även bekräftas av mina kolleger på andra ställen i landet. Jag såg kvinnor köa i timmar i solen med sina småbarn, gamla män med käpp som kämpat sig fram i flera kilometer för att komma till vallokalerna. Det var rörande.

Rapporter om oegentligheter
Valets andra ansikte var fulare. Det förekom hundratals fall av oegentligheter, varav många troligen kunde ha undvikits genom mer noggranna förberedelser. De vanligast förekommande oegentligheterna, som i hög utsträckning har tagits upp av pressen, var följande:

Många av de röstberättigade kunde inte hitta sina namn i vallokalerna på grund av missar i röstlängderna och missförstånd om var de skulle rösta någonstans. Trots att valkommissionen flera gånger förklarat att folk kan rösta var de vill inom sitt valdistrikt med ett giltigt id-kort var det många som skickades hem eller fick gå från vallokal till vallokal. Detta gjorde troligen att tiotusentals (av 30 miljoner) berövades sin rösträtt.
Det har kommit mängder av anklagelser om påfyllning av valurnor runt om i landet. En del av dessa incidenter kan förklaras som missförstånd i samband med att valsedlarna tog slut och nya måste delas ut, vilket fick en del att misstänka att dessa valsedlar skulle användas för att fylla på valurnorna. I andra fall verkar det dock råda föga tvekan om att det förekommit någon form av manipulering, eftersom märkta valsedlar hittas innan röstningen inleddes, i många fall utanför valkommissionens kontrollkedja. I andra fall har påfyllning skett inför vittnen. En sändning på 10 ton valsedlar från Sydafrika till Lubumbashi och Kinshasa, som militärpolisen sedan lastade av dagen efter det att vallokalerna stängts i den största delen av landet, gjorde inte saken bättre. Det är oklart hur många röster som kan ha påverkats av detta slags oegentligheter.
Frustrerade väljare attackerade vallokaler i många delar av landet, flera vallokaler brändes ned enbart i Kasai Occidental (enligt rapporterna var det 143 lokaler där som antingen tvingades stänga eller brändes ned). Frustrationen uppkom på grund av anklagelser om påfyllning av valurnor, långa fördröjningar och ofullständiga röstlängder. Enligt vissa beräkningar har hundratusentals människor hindrats från att rösta, men för tillfället är det mycket svårt att få exakta siffror kring dessa påståenden.
I vissa områden ingrep säkerhetsstyrkorna i valprocessen. I Kinshasa tog armén över ansvaret för vallokalernas säkerhet från polisen i vissa områden, medan det rapporteras från Masisi (norra Kivu) att före detta CNDP-soldater där tvingade tusentals väljare att rösta för deras kandidater. Det finns också vittnen som rapporterar om att politiska partier jagats ut från vallokalerna av militär eller polis.

Vad händer nu?
Med tanke på dessa oegentligheter kan man fråga sig vad som händer härnäst? Fyra presidentkandidater – Kamerhe, Kengo, Mbusa och Bombole – kräver att valet ska ogiltigförklaras, men både oppositionens huvudkandidat Etienne Tshisekedi och sittande presidenten Joseph Kabila har sagt att de kommer att respektera resultatet. Några utländska observatörsdelegationer har nyligen uttalat sig och nämnt ovanstående oegentligheter, men inte gjort några mer omfattande bedömningar.

Anledningen till att Tshisekedi och Kabila ger processen klartecken är uppenbar – båda tror att de kan vinna. Men bara en av dem kan ju bli president, så någon kommer att förlora. Hur kommer förloraren att reagera? Ingen av sidorna verkar vara beredd att ge sig utan kamp…

Valet i Kongo-Kinshasa, preliminär rapport från valövervakarna

2011-11-29 av Joakim Wohlfeil, policyrådgivare konflikt och rättvisa Lämna en kommentar

Vilken väg väljer Kongo ?

Våra valobservatörer berättar om ett dåligt fungerande val, där våld hot och oegentligheter förekommit i stor omfattning.

Jag bifogar en snabb översättning och sammanfattning av deras preliminära slutsatser som är sammanställda natten mellan 28-29 november:

”Vi kan konstatera att det i många vallokaler fanns ett starkt positivt engagemang från berörda aktörer. Men vi vill uppmärksamma den nationella och internationella opinionen om följande fakta som observerats både i Kinshasa och provinserna:

Det var ett mycket allvarligt fel att ett antal vallokaler bara höll öppet mellan kl 11-13 (istället för kl 06-17 som utlovats).
Det förekom fullständig eller delvis avsaknad av val material i flera vallokaler, i synnerhet saknades röstsedlar och röstbås.
I många vallokaler var det uppenbart att man inte respekterade medborgarnas rätt att rösta i hemlighet.
Trots att väljare hade med sig sina röstkort så fanns de inte med på vallängderna och kunde inte rösta. Detta trots att CENI (den nationella valkommittén, övers. notis) beslutat att alla registrerade medborgare skulle kunna rösta.
Inrättandet av ytterligare vallokaler skapade stor förvirring då information om dessa nya lokaler saknades, och även tvingade många till långa resor när de skulle rösta på andra platser än vad de först fått information om.
Valurnor och valsedlar skyddades i många fall inte. Valsedlar hittades utanför vallokalerna i händerna på personer som inte valarbetare. Och valurnir med ifyllda valsedlar lämnades i vissa fall utan uppsyn av de ansvariga.
En del av bristerna vi räknar upp i denna prliminära rapport har skapat oroligheter som även inneburit fara för nationella och internationella valobservatörer och valarbetare.”

Här kommenterar jag valet i Sveriges Radios P1-morgon kl 06.15, den 29 november: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1650&artikel=4827021

Joakim Wohlfeil, Diakonia

Valet i Kongo-Kinshasa: Låt det inte bli ett nytt Elfenbenskusten!

2011-11-27 av Joakim Wohlfeil, policyrådgivare konflikt och rättvisa Lämna en kommentar

Imorgon måndag den 28 november går befolkningen till val i ett av Afrikas största, folkrikaste och mest konfliktdrabbade länder, nämligen Kongo-Kinshasa. Diakonia och våra lokala samarbetsorganisationer är intensivt involverade i arbetet inför valet, och i samarbete med andra biståndsorganisationer har vi också mer än 3 000 lokala och internationella valobservatörer på plats.

Oron stor i de nordöstra delarna av landet
Jag har själv upplevt hur stämningen i nordöstra provinserna är mycket orolig, och mött mmänniskor som fruktar att de olika milisgrupperna ska ta tillfället i akt att öka sitt eget våld om det finns antydan till oroligheter som skulle försvaga den politiska enigheten inom den redan svaga, odisciplinerade och splittrade kongolesiska statsarmén.

Det finns stor anledning till oro för situationen i landet. Sedan de förra valen hölls 2006 har ingen av de enorma, och de tyvärr ibland orealistiska förväntningarna, som fanns då infriats. De mer än 60 miljoner kongoleserna upplever istället ofta att situationen har stått stilla eller försämrats.

Konflikten i landet fortgår i flera delar, korruptionen vill inte släppa sitt järngrepp om ekonomi och företagande. Det är i många fall förenat med livsfara att kritisera maktmissbruk, korruption och utmana mäktiga företagsintressen, vilket undergräver verklig demokrati och yttrandefrihet.

Befolkningen upplever att politikerna under mellanvalsperioden inte visat något som helst intresse för att förbättra situationen, och nu inför valet får vi omfattande rapporter om hur väljare istället erbjuds pengar eller andra gåvor från politiker mot en röst.

Valsystemet ändrat – blir bara en valomgång
Under året har den nuvarande presidenten Joseph Kabila dessutom lyckats få igenom en ändring av valsystemet så att det bara blir en valomgång. I praktiken innebär det att det blir nästan omöjligt för oppositionen att samlas kring en kandidat som kan utmana den sittande presidenten.

Den granskande valkommitté som utsetts för att blidka den värsta kritiken mot ändringen i valsystemet har fått en ordförande med stark förankring i den sittande presidentens vänkrets, ett mycket dåligt tecken för en institution vars existens kräver oberoende. Och på olika håll i landet har valkampanjen lett till våldsamheter.

Likheter med Elfenbenskusten
Det finns stor anledning att hålla vårens våldsamheter i det västafrikanska Elfenbenskusten i minne. Men till denna parallell måste man tyvärr också lägga det faktum att Kongo-Kinshasa är mycket större och svårare att kontrollera. Landet har mer än tre gånger så stor befolkning, och är fullt av redan aktiva milisgrupper med egna agendor och skrämmande välfyllda vapenlager.

Jag har inget som helst egenintresse att vara alarmistisk, och jag vill naturligtvis hoppas på en mer positiv upplösning av valet och rösträkning. Men det vore också fel att inte peka ut de risker som finns med den nuvarande situationen.

Tyvärr finns mycket som pekar på att komponenterna till en större konflikt redan finns på plats. Ett mycket dåligt tecken är exempelvis att oppositionen redan innan valet började tala om valfusk och hotar att man har anhängare som kommer ”ta till gatorna” (en tydlig hänsyftning till upplopp) om de ”luras” på valsegern.

Vi inom EU och Västvärlden måste nu göra vårt yttersta för att vi inte ska uppleva en liknande situation som i Elfenbenskusten, och vi måste dessutom agera för att en verklig demokratisk utveckling ska komma till stånd i Kongo-Kinshasa.

Redan nu måste vi inom EU:

Engagera oss i både dialog och påtryckningar på de kongolesiska myndigheterna och de viktigaste aktörerna så att valet genomförs korrekt och att respektera valresultatet.
Engagera oss i insatser för att garantera säkerheten kring valet, och fördöma all användning av våld, och andra eventuella åtgärder som snedvrider valresultaten, såsom röstköp eller påtryckningar.
Engagera oss i, samt stödja en permanent dialog mellan alla aktörer som deltar i valet i Kongo för att neutralisera risken för våld

Handlar inte bara om hur kongoleserna agerar
Men det vore förmätet att låtsas som utvecklingen i Kongo-Kinshasa bara beror på hur de lokala aktörerna hanterar situationen.

Kongos ständiga olycka har varit hur omvärlden med brutala metoder plundrat landet på dess resurser. Samtidigt som man underminerat och lagt sig i den lokala politiken för att skydda sina egna intressen. Idag fortsätter detta beteende från företag med bas i västländer och Asien, företag som finns på våra egna börslistor i kanske till och med i våra pensionsfonder. Nu är det dags att kräva att företag som engagerar sig i Kongo ger något tillbaka till Kongos folk.

Joakim Wohlfeil, policyrådgivare för konflikt och rättvisa, Diakonia

Läs mer:

Några av våra 3 000 valobservatörer har rapporterat direkt till vår blogg under de senaste veckorna.

>> Se gärna vår film om det kongolesiska valet på Youtube

>> Till Dagen som hade artikel om valen i Kongo den 25 november

Val i Kongo: Intensiva valkampanjer

2011-11-26 av Ingela Karlsson, kommunikatör Lämna en kommentar

Nu är det bara timmar kvar till valen i Kongo den 28 november. Denna blogg är skriven den 21 november, och innehåller fortsatta rapporter från Diakonias samarbetsorganisationer om arbetet med valövervakning och information till väljare:

1°Provinsen Bas-Congo (Nedre Kongo)
De olika kandidaterna fortsätter sina kampanjer. Det är fler möten och bilkorteger nu jämfört med de två första veckorna.

Tyvärr handlar talen fortfarande till största delen om löften, även om en del kandidater förklarar den nationella parlamentsledamotens verkliga roll för åhörarna. De yngre kandidaterna är mer intresserade av pengar (Mpifo).

Det är däremot många som vill få provinsens befolkning att tro att de behandlas orättvist av statsmakten (provinsen producerar mycket men får lite tillbaka, jämfört med andra provinser som inte producerar något men får mer i samband med återföringen av medel från staten).

Utnyttjandet av statliga tillgångar sker inte systematiskt, även om det har rapporterats att en jeep (”gåva från guvernören” till de provinsiella enheterna) har använts i en av majoritetskandidaternas bilkorteger. Registreringsnumret hade dolts.

Alla observatörer bekräftar att såväl minoritetens som majoritetens kandidater bedriver sina kampanjer lugnt och utan hot, men att anhängare på båda de sidor som representeras i provinsen (UDPS och Majorité) fortsätter att riva sönder motståndarsidans affischer, foton och banderoller.

Tolerans visas av politikerna men när det gäller anhängarna är det mer problematiskt, eftersom de gärna tar till knytnävarna varje gång deras korteger möts på gatan. Ne Muanda N’semi (ledare för en politisk-religiös sekt som upplöstes 2007) skriver i ett nummer av den bulletin han regelbundet ger ut att han har för avsikt att utropa republiken Kongo-Central om ingen presidentkandidat visar intresse för detta.

2°Provinsen Södra Kivu
Presidentkandidaten Kengo Wa Dondo höll sitt möte lördagen den 19 november 2011 i provinshuvudstaden Bukavu. Han lovade bland annat att freden skulle återupprättas och att gratis grundskola skulle införas.Hans besök i Bukavu noterades knappt. Det var inte direkt något evenemang att tala om.

3. Provinsen västra Kasaï
Den avgående presidenten Joseph Kabila, som kandiderar för att bli återvald, väntas till Kananga (ett av Tshisekedis fästen) under eftermiddagen. De samarbetande organisationerna CRONGD och Diku Dilenga har placerat ut observatörer i hela staden. Den nationella kongolesiska polisen fick i morse instruktioner att ta emot Joseph Kabila som statschef och inte som kandidat till posten som republikens president. Säkerhetsfrågorna måste beaktas därefter.

Provinsens guvernör har uppmanat alla medborgare att ta emot president Kabila i en anda av glädje och fred.

Vi åkte från stadens centrum till Kanangas flygplats för att se hur befolkningen uppträdde vid mottagandet av presidentkandidat Joseph Kabila. Den vanliga tillströmningen av folk uteblev. Inte särskilt många mötte Kabila, förutom polisens säkerhetsuppbåd från landningsbanan till centrum och längs hela vägen däremellan.

Under eftermiddagen spreds ryktet att Tshisekedi skulle komma till Kananga tisdag kl. 8.00 i stället för torsdag, som tidigare angetts. Informationsspridningen är omfattande med frivilliga bidrag från båda sidor. Lokalradiostationerna sänder brett samtidigt som vi genomför denna övervakning.

President Kabila var försenad när han kl. 16 ankom till Kananga från Tshikapa (i samma provins), då han var väntad redan kl. 10.00. I Tshikapa gav han löften om vatten, el och vägar. Men Tshikapas befolkning säger att de sedan länge tröttnat på dessa löften. I Kanangastannade han bara en timmeoch höll samma tal. Det var många som inte visste att han kommit och åkt lika snabbt.

Partimedlemmarna i PPRD, som var trötta och inte hade ätit något sedan morgonen, fick till råga på allt gå hela vägen hem eftersom det saknades transportmöjligheter. De blev utbuade på vägen av befolkningen som drev med dem. Inga incidenter eller våldsamheter rapporterades dock utöver buropen.

Val i Kongo: Våldsamheter, intensiva kampanjer och behov av information till väljare

2011-11-23 av Ingela Karlsson, kommunikatör 1 kommentar

Valen i Kongo närmar sig! Den 28 november är det dags för detta jättelika land att rösta. Nu på går valkampanjer och det uppstår en hel del våldsamheter mellan rivaliserande grupper. De informatörer från RECIC som arbetar med valinformation möts ofta med misstänksamhet, men då de får tillfälle att presentera sitt arbete och varför det är viktigt brukar de välkomnas. Nedanstående text är skriven den 16 november av Diakonias kongolesiska samarbetsorganisation RECIC, som arbetar med att övervaka valprocessen.

1. Provinsen Bas-Congo (Nedre Kongo)
Under de senaste fyra dagarna har ett dussintal av de 172 kandidaterna anordnat möten och bilkorteger för att möta sina väljare. För några av kandidaterna var mötena med väljarna en framgång, medan andra blev okvädade och förtalade. Värt att notera är att ingen av kandidaterna presenterade något samhällsprojekt i sina tal, utan snarare såg dessa möten som ett tillfälle att avlägga löften och påminna befolkningen om de olika insatser som gjorts för deras skull.

Vi som observerade mötena kunde se att anhängare till båda sidor uppvisar tecken på intolerans:

Foton och kampanjaffischer har rivits sönder
Valkampanjarbetare har utsatts för våld
Båda sidor har ropat glåpord

Kandidaterna från båda sidor uppvisar dock tolerans och kompromissvilja mot varandra.

Kandidaten Etienne Tshisekedis tal är det stora samtalsämnet bland befolkningen, som dock är negativt inställd till hans uttalanden.

En jeep beslagtogs för att transportera mycket entusiastiska anhängare till en majoritetskandidat till den plats där hans möte skulle hållas.

2. Provinsen västra Kasaï
Måndagen den 14 november 2011 inleddes kampanjen av de samarbetande organisationerna CRONGD och Diku Dilenga i alla kommuner, och banderoller sattes upp. Informationsspridningen och affischeringen får stor uppmärksamhet. Ett antal banderoller har tyvärr stulits eller rivits ner, till exempel i kommunerna Ndesha och Kananga.

En grupp med nio informatörer från vår organisation angreps i Kamulumba av personer som helt öppet försökte ta megafoner, affischer och personliga ägodelar från en annan grupp. Informatörerna klarade sig eftersom de var ganska många och de lyckades istället inleda en dialog med angriparna. Efteråt bad angriparna om ursäkt, eftersom de insåg att informatörernas arbete med valinformation och observationer gjordes för deras skull.

Måndagen den 14 november 2011 ca. kl. 11, då anhängarna till parlamentskandidaten Alex Kande Mupompa var på väg för att möta honom vid flygplatsen i Lungandu, lossnade förarhytten på en lastbil som transporterade personer på flaket. Flera personer omkom eller skadades allvarligt. Enligt uppgift ska sex personer ha omkommit och ett tiotal ha skadats. Dessa personer vårdas nu enligt våra källor på Hôpital Général de Référence i Kananga.

Vid sin ankomst i staden besökte Kande Mupompa idrottsplatsen i Saint Luc, åtföljd av en stor folksamling. I sitt tal tackade kandidaten för det pampiga mottagandet, som han såg som ett tecken på sin popularitet hos åhörarna. Han sade även att han står på plats 23 på CENI:s lista, och att siffran 23 hade flera betydelser för honom, eftersom han till att börja med är född den 23 och kan få 2+3=5 parlamentsmandat i Kananga. År 2006 fick han två parlamentsmandat, och konstaterade att väljarna den här gången skulle ge honom alla fem eller tre mandat. Kande Mupompa sade även att en röst på honom var en röst på den gamle. När åhörarna undrade vem han menade svarade Kande att de kände till vem han var. Åhörarna insisterade dock på att denna person skulle nämnas vid namn. Kandidaten Ambroise Tshiyoyo, som står på samma lista som Kande, tog då mikrofonen och sade att det var Thsisekedi som avsågs. Mötesdeltagarna insisterade dock på att Kande själv skulle säga detta, vilket var mycket svårt för honom. Åhörarna sade då att Kande ”bar ett barn på ryggen”, och lämnade mötet och kandidaten med alla sina presenter och gåvor, och konstaterade att de inte längre tänkte rösta på Kande.

Samtidigt besökte den nationella parlamentskandidaten Thsiela Kamba fotbollsplanen i Mpokolo intill Radio-Télé Kasaï Horizon, där han delade ut ”foufou” (cassava) till sina framtida väljare tillsammans med en bit taggmakrill (mpiodi) och cassavablad till allmänheten. Intresserade och nyfikna personer kom med påsar som fylldes med en cassavaboll, en bit taggmakrill och blad. Visst tumult uppstod och ett antal personer slogs med batong i huvudet, vilket naturligtvis inte är en acceptabel behandling. Det hela filmades dessutom av europeiska journalister som följde kandidaten.

Kandidaterna i Kananga presenterar inte några samhällsprojekt. I stället för att informera allmänheten om sina plikter eller sina uppdrag som parlamentsledamöter sjunger de högljudda sånger.

Samma dag befann sig den nationella parlamentskandidaten Pauline Kamuandu, som även är vice ordförande för provinsförsamlingen i västra Kasaï, i kvarteret Kananga II i Mobutu omgiven av en grupp med ungdomar som arbetat som hennes säkerhetsvakter under hela kampanjen. När Kamuandu och hennes vakter kom till platsen kastade en mycket ung pojke en sten som varken träffade något fordon eller någon person, men kandidaten beordrade att hennes säkerhetsvakter skulle följa efter och hämta pojken. Pojken som hittade bra i området lyckades undkomma, men säkerhetsvakterna stötte i stället på en man (en civilklädd militär som sålde alkohol). De började slå och angripa honom utan att han fick veta varför. Mannens kolleger från Auditorat Militaire i Kananga uppmärksammades på angreppet och kom till hans undsättning. De skingrade angriparna och arresterade två av dem, som fortfarande sitter fängslade. Offrets maka, som upplevde situationen som mycket spänd med tanke på sin mans tillstånd, kastade sig över kandidaten Pauline Kamuandu som hon ansåg hade beordrat angreppet och knuffade henne våldsamt till marken och slog henne, utan att Kamuandu försvarade sig eller att någon ingrep, vilket fick de potentiella väljarna att fråga sig vad de skulle tro om parlamentsledamöterna.

Tisdagen den 15 november 2011 bevittnade vi ännu en snarlik händelse, mitt under informationskampanjen i kommunen Lukonga, i kvarteret Lumumba II. Somliga åhörare tog till sig informationen och andra inte. Många trodde att vi kom från ett politiskt parti för att dela ut pengar. Men när de lyssnade till informationen som berörde dem personligt, undrade de varför man inte hade gjort något tidigare? Mötesdeltagarna ansåg därför att RECIC och de samarbetande organisationerna CRONGD och Diku Dilenga hade fått dem att stödja fel saker. Dessa informationsinsatser bör nu fortgå och också spridas till inlandet, så att även det inre västra Kasaï görs delaktiga i och informeras om valprocessen.
Mötesdeltagarna sade även att de inte röstar på kvinnor, eftersom de är alltför högmodiga, högdragna och otacksamma, och inte möter sina väljare om det inte är på initiativ av RECIC inom ramen för t.ex. samarbetet mellan CRONGD och Diku Dilenga.

>> Läs mer om valet i Kongo på tidningen Dagens hemsida (25 nov)

Kongo: Ingenstans är marken värd så mycket och ett människoliv så lite

Varför får Sidas infoanslag inte användas till att skapa engagemang?

Mänskliga rättigheter för vem?

Spänd väntan i Kongo på valresultatet

Valet i Kongo-Kinshasa, preliminär rapport från valövervakarna

Valet i Kongo-Kinshasa: Låt det inte bli ett nytt Elfenbenskusten!

Val i Kongo: Intensiva valkampanjer

Val i Kongo: Våldsamheter, intensiva kampanjer och behov av information till väljare

Sök i bloggen

Följ Diakonia på Twitter!

Följ Diakoniabloggen via mail!

Följ Diakonia på Facebook