”Jag var hemma med mina tre småbröder när soldaterna stormade in på innergården och började krossa fönster och förstöra allt de kom för… Mina syskon var så rädda, de grät, skrek och gömde sig under borden. Jag blev så arg. Hur kan dessa människor göra såhär mot mig och min familj? Jag gick ut, ställde mig framför soldaten som riktade sitt stora vapen mot mig och jag sa till honom att de måste ge sig av härifrån, att detta var mitt hem, att de skrämde mina bröder.
Han beordrade mig att gå in i huset igen annars skulle han skjuta mig. Men jag vägrade och sa: Jag är inte rädd för dig. Skulle du inte hellre vilja vara någon annanstans? Du är bara 18 år, vad gör du här med ett vapen i din hand? Han skakade när han återigen befallde mig att gå in. Och jag frågade honom: Hur kan du skaka av rädsla? Jag är bara en flicka med flätor, 16 år gammal”. Då öppnade min farbror ett litet fönster och skrek till mig att gå in. Och soldaten sköt mot mig men träffade inte… Sedan belägrade de min familjs balkong och använde den som utkikspost i 8 timmar medan vi gömde oss inne i huset”.

Idag är Marcel (till höger i bild) 21 år gammal. Hennes flätor är borta, men hennes vilja att berätta om ockupationen och hur den påverkar hennes folk finns kvar. Foto: Diakonia
Ni har just läst en berättelse som jag kommer att minnas för alltid. Jag hörde den varken på radio eller läste den i en dagstidning. Jag fick den inte berättad från en talarstol, i ett klassrum eller från en tv-soffa. Jag hörde den direkt från flickan med flätorna; Marcel från Betlehem i Palestina, nu 21 år gammal.
Marcel har bjudit hem mig och några andra till hennes hus i Betlehem, och hon berättar detta när vi kommer in på innergården där det växer mandelträd. Ändå sprudlar hon av livsenergi, glädje och värme. Vi lär oss att laga Diwali (vinbladsdolmar). Under tiden vi gäster håller tungan rätt i mun och rullar dolmarna pratar vi om framtidsdrömmar. Marcel berättar att hon har blivit erbjuden ett jobb i Jerusalem, som engelsklärare i en palestinsk skola.
Men hon slits mellan två val. Hon har nämligen också möjligheten att resa till Istanbul tillsammans med sin pappa och berätta om hur det är att leva under ockupationen. ”Det är det jag verkligen brinner för, jag vill att hela världen ska veta! Men om jag istället tar jobbet här hemma kommer jag att få tillstånd att röra mig fritt mellan min hemstad Betlehem och Jerusalem. Och det är också min dröm…”.
Jag är på ungdomsfestivalen Moving Mountains – Reshaping the World där 150 förväntansfulla deltagare från 35 länder samlats i Palestina för att mötas i samtal om mänskliga rättigheter, ekonomisk rättvisa, miljömässig hållbarhet och gemenskap. Men framförallt se med egna ögon det man annars inte kan förstå. Här på plats blir ockupationen verkligare, förtrycket synligare och berättelserna starkare.
Linnéa Isaksson
Festivalsamordnare