Den 30 april, på Valborgsmässoafton, är det två år sedan Manuela (fiktivt namn) dog i kvinnofängelset i San Salvador. Hon dog för att hon var kvinna och fattig. Genom Diakonias partner Colectiva Feminista, har i dagarna ”Medborgarföreningen för avkriminalisering av abort” presenterat hennes fall till den Interamerikanska människorättskommissionen.  Även Center for Reproductive Rights, med säte i New York, står bakom anmälan.

Det är första gången som en internationell rättsinstans tar emot ett fall där en kvinna har dömts till fängelse, efter att ha sökt läkarvård för komplikationer i samband med graviditet, på grund av ett totalförbud av abort. I Manuelas fall har den salvadoranska staten brustit i att garantera hennes mänskliga rättigheter vid rättegången, liksom hennes rätt till hälsa.

I fem länder i Latinamerika är abort totalförbjudet; El Salvador, Nicaragua, Honduras, Chile och Dominikanska republiken. Det innebär att kvinnor och flickor som blivit gravida efter våldtäkter, eller är allvarligt sjuka, inte har rätt till abort.

Det är mycket svårt att få till stånd en seriös diskussion om abortfrågan i de här länderna; ofta blir den till ett populistiskt tillhygge i valkampanjer. Starka värdekonservativa och religiösa grupperingar med stort inflytande över massmedia reducerar frågan till att kalla meningsmotståndare för ”barnamördare”. I Nicaragua utsattes t ex människorättskämpen Vilma Núñez från Diakonias partner CENIDH för en sådan smutskastningskampanj i samband med att hon tilldelades Stieg Larsson-priset 2011.  Och de politiska partier som skulle kunna lyfta diskussionen vill inte ta i frågan med tång, eller låter sig drivas in i den populistiska fållan.

Manuela var en 33-årig, fattig tvåbarnsmor från den salvadoranska provinsen Morazán. Pappan till barnen hade lämnat familjen åt sitt öde flera år tidigare. Vid tre tillfällen uppsökte Manuela läkare för att fråga om knölarna hon hade på halsen. Varje gång fick hon smärtstillande medel och uppmanades att gå hem. 2008 blev Manuela gravid men fick missfall. Hon hittades medvetslös och svårt blödande på avträdet. Hon fördes till sjukhus men läkaren misstänkte att hon försökt göra en abort och polisanmälde Manuela. Det är nämligen straffbart för sjukvårdspersonal i El Salvador att inte anmäla misstänkta aborter till polisen. Så kom det sig att Manuela i detta tillstånd försågs med handbojor i sjuksängen.

Senare dömdes hon till 30 års fängelse för överlagt mord. Sin offentliga försvarare träffade hon för första gången samma dag som domen föll. Domaren menade att Manuelas ”modersinstinkt borde ha förmått henne att försöka rädda fostret”. Medierna framställde henne negativt, t ex utmålades hon som en ”otrogen kvinna”, trots att den äkta mannen hade övergivit familjen flera år tidigare. Efter flera månader i fängelse upptäcktes så att Manuelas väl synliga knölar på halsen var lymfcancer. Behandlingen som sattes in var ofullständig och förhållandena i fängelset mycket svåra. Efter två år i fängelset avled till slut Manuela av sin cancer.

Medborgarföreningen som har presenterat Manuelas fall till den Interamerikanska MR-kommissionen, består av kvinnor och män med olika yrken. De presenterar statistik från FN-organen CEPAL och UNFPA som tål att begrunda;

• 76% av offren för sexuellt våld i El Salvador är under 19 år
• En tredjedel av förlossningarna i El Salvador gäller flickor mellan 10 och 19 år
• En tredjedel av mödradödligheten berör flickor under 19 år, medan 40% av mödradödligheten beror på självmord
• År 2010 födde 1,708 flickor mellan 10 och 14 år barn. Barn som tvingas föda barn, ofta efter att ha blivit våldtagna. Som tvingas sluta skolan. Och så döms ytterligare en generation till ett liv i fattigdom.

Men det är inte lika för alla. År 1997, när parlamentet diskuterade lagförslaget som totalförbjöd abort, befann sig en liten grupp kvinnor där för att försöka förmå ledamöterna att ta reson. En ledamot fick frågan om vad han skulle göra om hans egen dotter blev gravid efter en våldtäkt. Utan att ens reflektera svarade ledamoten att han ”skulle skicka henne till Miami för att göra abort”. Ledamoten såg inte denna position som något hinder för att rösta för totalförbud.

Enligt den salvadoranska lagen är straffet för abort upp till åtta års fängelse. Men i praktiken, som med Manuela och andra, riskerar kvinnor som fått missfall dessutom att dömas för överlagt mord på en släkting, där maxstraffet är 50 års fängelse. Manuelas död är en konsekvens av denna dubbelmoral. Eller som Medborgarföreningen skriver i en informationsskrift:

”Kvinnorna dör inte på grund av obotliga sjukdomar; de dör därför att vissa samhällen fortfarande inte har bestämt sig för att det är värt att rädda deras liv.”

En studie av Världshälsoorganisationen och Guttmacher-institutet bekräftar att det inte finns något samband mellan abortförbud och låga aborttal. Studien hänvisar till siffror från 2008, enligt vilka aborttalet för Latinamerika, där det finns restriktioner i de flesta länderna, var 32 per 1 000 kvinnor i fertil ålder, medan den var 12 per 1 000 kvinnor i Västeuropa.

För Manuela är det för sent men om den Interamerikanska MR-kommissionen accepterar fallet och den Interamerikanska MR-domstolen sedermera dömer den salvadoranska staten, kan hennes två barn få upprättelse och skadestånd. Och ett hoppets fönster skulle öppnas för andra kvinnor som sitter i fängelse av samma anledning som Manuela gjorde. Och en möjlighet att få till stånd en seriös diskussion om de sexuella och reproduktiva rättigheterna som en del av rätten till hälsa och kvinnors rätt till ett värdigt liv.