Just nu arrangerar Diakonia runt om i Sverige samtal med politiker under rubriken ”Vilken värld vill du leva i?” En del av arrangemanget är en föreställning ”Mod och motstånd” som berättar om villkoren för människorättskämpar runt om i världen som ingår i Diakonias nätverk.

En av människorättskämparna är Bertita Cáseres, en honduransk miljöaktivist. Bertitas mamma Berta ledde lencafolkets kamp mot ett omstritt dammbygge, som skulle ha översvämmat betydande delar av deras mark. Hon sköts till döds 3 mars 2016, dagen innan hon skulle fyllt 43.

I den auktoritära våg som idag sveper över världen är jakten på råvaror och mark ett genomgående tema. Under 2017 dödades 312 människorättsförsvarare i 27 länder. Två tredjedelar av dessa arbetade med att försvara land-, urfolks- och miljörättigheter i samband med gruvdrift, stora dammprojekt, strider om markrättigheter och företagsinvesteringar.

Många utvecklingsländer har haft en mycket stark tillväxt.  Samtidigt har man ofta svaga demokratiska institutioner för kontroll av företag, beskattning och fördelning av resurser inom länderna. Detta har lett till en växande korruption i många länder. Möjligheten för eliter att berika sig har varit enorma under de senaste decennierna. Därför har också motståndet mot de som utmanar korruptionen, förespråkar en rättvis fördelning eller kämpar för urfolks kontroll över land och råvaror, blivit hårdare.

Företag involverade i dessa projekt har ofta sin bas i EU länder. Det medför också att EU länder ibland visar ett ointresse för att utmana dessa företags ageranden.

Ett exempel är när det 2015 avslöjades att Glencore, världens största gruvbolag, genom mutor och dolda betalningar till den politiska eliten fått gruvrättigheter i Demokratiska Republiken Kongo (DRC). Dels stärkte företaget den odemokratiska regeringen med mutor, dels bidrog Glencore till att föra ut enorma rikedomar från DRC till skatteparadis. På så sätt belönas eliten för att den med odemokratiska medel behåller makten.

Krig och konflikter, i kombination med klimatförändringar, har också lett till ett ökat antal flyktingar. Och med ett förändrat klimat förväntas antalet flyktingar i världen mångdubblas. Extrema väderhändelser och höjda havsnivåer kan leda till upp emot 200 miljoner migranter år 2050.

Den förändrade världspolitiken har bidragit till att de rikaste och mäktigaste länderna ofta valt att prioritera politiska och säkerhetspolitiska allianser. Fokus ligger på att stoppa flyktingar och värna ekonomiska intressen kring olja och andra råvaror samt handelspolitiska intressen – istället för att sätta demokratiska och mänskliga rättigheter främst.

Utmaningarna gäller även Sverige.  Glädjande nog finns det stor enighet i riksdagen om att med bistånd ge stöd till människorättsaktivister och få ambassaderna mer aktiva i att stötta människorättsorganisationer.  Enighet finns även i tanken om stöd för en feministisk utrikespolitik – även om partierna kallar det för olika saker.

Jag ser ändå fem utmaningar;

– Vi behöver ett mer riktat stöd till kvinnor att organisera sig. Det visar sig att det är en nyckelfaktor för att skapa hållbara förändringar.

– Stater har en skyldighet att säkerställa att företag respekterar de mänskliga rättigheterna, en skyldighet som förstärks när staten erbjuder företag statligt stöd. Även när de agerar utanför Sveriges gränser. Regeringen har tagit viktiga steg men det är uppenbart vi behöver bindande regler och lagstiftning, till exempel en så kallad human rights due diligence, för att öka svenska företags respekt för mänskliga rättigheter i sin verksamhet.  Här behöver politiken kliva fram.

– Vi behöver ökad öppenhet i internationell handel för att motverka skatteflykt, korruption och annan kriminell ekonomisk verksamhet.  Ökad öppenhet skapar en sundare internationell handel istället för skatteparadis med sekretess och anonyma brevlådeföretag. EUs och OECDs initiativ saknar i hög utsträckning ett rättighets- och fattigdomsperspektiv. En viktig åtgärd är att öka insynen i vad företagen gör för vinster och vilka skatter de betalar i varje land där de är verksamma. Offentlighet är nyckeln.

– Sverige ger idag bistånd till en rad länder och regeringar med syfte att hindra att flyktingar och migranter når Sverige och samverkar ibland direkt med dessa länders repressiva organ. Libyens kustbevakning, Etiopiens, Eritreas polis som håller Dawit Isaak fången och Sudan.  Det finns starka skäl att ifrågasätta detta stöd.

– Sveriges stöd för mänskliga rättigheter är inte trovärdigt så länge export av krigsmaterial fortsätter till länder som Förenade Arabemiraten, Filipinerna etc.