Vem minns inte historielektionerna i grundskolan om mannen, Kristoffer Columbus, som trots rädslan för att tippa över vår platta jords kant seglade iväg och hamnade på en karibisk ö, fast han trodde att han kommit till Indien. Det var den 12 oktober 1492. Vi fick lära oss i skolan att dagen handlade om ”Upptäckten av Amerika”. Inget konstigt med det från ett svenskt perspektiv. Men de som bor på den amerikanska kontinenten tycker att det är märkligt att de ska ha blivit ”upptäckta”, det fanns ju redan där när Columbus anlände.

Ett mer diplomatiskt uttryck blev då att tala om ”Mötet mellan två kulturer”. Många folkrörelser och ursprungsfolken i Amerika talar nu om 12 oktober som ”Motståndets dag”. Trots att det har förflutit över 500 år är ursprungsfolkens livsvillkor fortfarande de svåraste i Amerika; materiellt, när det gäller politisk representation och utanförskap. De kördes iväg till de mest oländiga platserna när storjordbruken bredde ut sig. I dag visar det sig att det finns stora naturresurser på just dessa oländiga platser och ursprungsfolkens rättigheter och möjligheter att leva ett värdigt liv, i enlighet med sin kultur och tro, kränks om igen.

Men ursprungsfolken, de etniska grupperna och afroamerikanerna har också organiserat sig. När Evo Morales valdes till president i Bolivia skickades glädjevågor bland ursprungsfolken över hela kontinenten över att något sådant kunde ske. Men det kom också starka rasistiska uttryck från andra grupper.

På senare år har även kvinnornas deltagande och organisering stärkts. Det behövs eftersom de får kämpa mot diskriminering utifrån etnicitet, klass och kön. Ibland ställs de inför argumentet att det splittrar kvinnorörelsen att även tala om etnicitet. Eller att det splittrar ursprungsfolkens organisation att också tala om genus. När jag började arbeta med Diakonias program i Guatemala för många år sedan, ställde jag frågan om just mayakvinnornas ställning. Särskilt minns jag svaret från två vita män i huvudstaden, i övrigt utmärkt trevliga, som sa att ”det inte var någon idé att arbeta med dem, de vill inte”. Detta svar kontrasterade starkt mot den verklighet jag mötte på ett seminarium i Sololá (samma plats som Evert Taube skaldade om, ”När Sololá har krupit under täcket…”), där över 50 kvinnor och deras barn deltog med liv och lust. De tyckte att det tuffa utbildningsprogrammet var som semester, eftersom de i vanliga fall påbörjade sin arbetsdag kl. 04.00. Och de ville verkligen lära och organisera sig.

Under möten med organisationer, enskilda personer och inte minst med kollegerna i Guatemala – som tillhör mayafolken kaqchiquel och quiché – där de analyserade kontexten och berättade om sina erfarenheter, inte minst av diskriminering, mindes jag ibland ett reportage i en bok av Sveriges Radios Latinamerika-korrespondent Lars Palmgren; ”Gryning” (Wahlströms Bokindustri AB, Falun 1981, sid 201-202). Där berättas om mötet på en restaurang i Guatemala City med en uppenbarligen mycket förmögen och kultiverad man som uttrycker följande:

”-Hmm, grymtade han. Hmmm. Men du vet väl att vi har problem med indianerna här.
Ett kort skratt:
– Kanske kan man jämföra det med de problem som ni har med era älgar… Jag har hört att ni har haft en så snabb tillväxt av er älgstam att ni tvingats öka kvoten för utskjutning av älgar under jaktperioderna. Stämmer inte det? Det är lite detsamma med indianerna här, förstår du. Ja, på ett annorlunda sätt förstås. Men de har blivit för många… Det har blivit problem…”

Anledningen till att citatet poppade upp i minnet är att det ger ett sammanhang och förklaring till mayafolkens kritik av staten, att den är uppbyggd på exkluderande premisser och därför måste omskapas från grunden. Mannens attityd illustrerar en avgrundsdjup rasism. Och häromdagen kom denna förskräckliga historia för mig igen, när jag läste ett citat av Guatemalas utrikesminister, från dagstidningen Prensa Libre, 2012-10-09, med anledning av att åtta bönder från quiché-folket sköts ihjäl av armén och många fler skadades under en fredlig demonstration den 4 oktober i provinsen Totonicapán, och att regeringsföreträdare därefter träffade den diplomatiska kåren.

Ministern sa, dunkelt uttryckt och fritt översatt:

”Jag erkänner med smärta att på vissa breddgrader är åtta döda en mycket stor sak, det vill säga, det är det inte heller, även om det låter väldigt illa att säga det, då vi varje dag här kan räkna in det dubbla antalet dödsfall, som inte väcker så stort uppseende.”

Det handlar inte om att jämställa dagens situation med folkmordens tid på 80-talet, men nog är det en bit kvar innan alla har samma rättigheter, inte bara på pappret utan också i praktiken. Kontoret för FNs Högkommissarie för Mänskliga Rättigheter i Guatemala, kom den 11 oktober 2012 med en rapport över demonstrationen med de åtta ihjälskjutna människorna, och konstaterar i sitt preliminära utlåtande, under punkten 10 att, fritt översatt:

”det i nämnda fall finns underliggande strukturella mönster av diskriminering och exkludering, som staten borde ha tagit hänsyn till för att fastställa en adekvat form för dialogprocessen, liksom för hur bemöta de framställda kraven. Utgångspunkten borde ha varit ett erkännande av ursprungsfolkens auktoriteter och deras egna sociala och politiska organisationsformer. I det här fallet hade ursprungsfolkens auktoriteter i åratal genomfört upprepade försök att bli lyssnade till, utan att deras krav fick tillbörlig uppmärksamhet.”

Det är ett viktigt erkännande som förhoppningsvis bidrar till dialog och förhandling och förebygger våld.