I december 1999 utnämnde FN den 25 november till Internationella dagen för avskaffandet av våld mot kvinnor. Dagen är också till minne av de tre systrarna Mirabel från Dominikanska Republiken.

Det var nämligen den 25 november, fast 1960, som systrarna mördades. De var politiska aktivister och kämpade mot diktatorn Rafael Trujillo som då hade suttit vid makten i hela 30 år. Diktatorn gav order om att mörda systrarna, men en mörk regnig kväll utefter en öde landsväg ett år senare blev han själv mördad. Dagens demokratiskt valda regering i Dominikanska Republiken har som sin miljöminister utsett sonen till en annan av systrarna Mirabel och hon anses ha börjat sitt arbete på ett alldeles utomordentligt sätt.

Idag funderar jag på vad som hänt sedan 1999, då dagen för avskaffande av våld mot kvinnor inrättades. Jag undrar vad som egentligen hänt med våldet mot kvinnor. Rapporteringen i media visar snarare på en ökning av kvinnovåldet – det som syns utåt. Hur stort våldet är inom ”hemmets fyra väggar” utan att kvinnor retat upp någon stor makthavare eller diktator är dolt i dimmor…

Våld gör inte någon skillnad mellan rika och fattiga nationer, eller rika och fattiga människor. Men våld är våld! Alldeles oavsett var eller hur det sker. Diakonias samarbetspartner runt om i världen kämpar mot övergrepp och våld i samhällen och länder där förtrycket är en del av vardagen.

Våldsbeteende är inte biologiskt ärftligt – det finns inte i våra gener. Våldet bygger på sociala maktstrukturer och en tradition av att behålla makt och kontroll över människor, från individuell-, till samhälls- och nationsnivå. Män och pojkar fostras i denna tradition.

Diakonia och våra samarbetsorganisationer har därför satt in extra krafter på förändringsarbete bland våra manliga kollegor och partner. Vi vill uppmuntra och stärka män att aktivare ta ansvar för arbetet med ökad jämställdhet och analysera sina traditionella mansroller, där många gånger våldet är sanktionerat.

Vi kan gemensamt, män och kvinnor, förändra den destruktiva traditionen. Vi kan fostra våra barn och oss själva i att lösa konflikter genom dialog och att verka för jämställdhet och framväxten av demokratiska samhällen där alla har en röst utan att riskera att tystas med våld.