Moderaternas nya syn på biståndet väcker så många frågor för Diakonias Magnus Walan. Allra mest undrar han varför deras engagemang för mänskliga rättigheter och jämställdhet verkar falna. Vilka visioner har M för att Sverige ska kunna påverka i länder där demokratin går bakåt och klimatförändringarna skapar nya säkerhetshot?

Moderaternas utspel om att minska biståndet för 2020 har väckt debatt och kritik, och när jag läser Moderaternas förslag till ny biståndspolitik som ska debatteras på Partistämman 17-19 oktober dyker det upp nya frågor som jag gärna skulle vilja få svar på.

1. Hur tror ni att en nollvision ska fungera?

Det som har väckt mest uppmärksamhet är att Moderaterna till år 2030 förespråkar en nollvision där utvecklingsbiståndet ska avvecklas när Agenda 2030:s hållbarhetsmål är uppfyllda, bara det humanitära biståndet ska finnas kvar. Det låter kanske bra. Det problematiska är att man även vill dra ned biståndet till motsvarande 0,7 procent av BNI – en sänkning med 19 miljarder fram till 2022. Alla som följer Agenda 2030 vet vilka enorma finansieringsgap som existerar, och även om självklart inte biståndet ska finansiera allt är det en central del. Det går inte ihop med Moderaternas linje att behoven ska styra. Vi lever i en värld där antalet hungrande ökar, demokrati- och jämställdhetsorganisationer ropar efter stöd och klimatförändringarna drabbar utsatta grupper.

När Sverige kraftigt ökade avräkningarna för några år sedan såg vi svallvågor runt om hos andra givarländer som Tyskland och Danmark, som tog efter Sverige och utökade sitt system för avräkningar. Samma negativa effekter riskerar vi få om Moderaternas biståndsnedskärning får genomslag. Att biståndet genom enprocentsmålet är kopplat till storleken på ländernas ekonomi handlar om att vi på detta sätt anpassar nivån till vår rikedom. En hundradel har vi råd med.

Det är också märkligt att Moderaterna menar att enprocentsmålet skapar ryckighet, när alla som arbetar med bistånd vet att det som faktiskt har skapat ryckighet de senaste årtiondena är avräkningarna från biståndet. Det har hänt att var fjärde planerade biståndskrona plötsligt försvunnit under pågående budgetår. Något som Riksrevisionen har kritiserat i rapporten Ett förutsägbart bistånd. Liknande kritik har även kommit från OECD, Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling.

För att uppnå den globala utvecklingsagendan Agenda 2030 är ett stopp för skatte- och kapitalflykt en integrerad del nödvändigt. Vi vet att företagens skatteflykt från utvecklingsländer är flera gånger högre än inflödet av bistånd. Om detta säger Moderaterna ingenting. Ökad handel och tillväxt är bra men det räcker inte. Inte minst med tanke på det minskade demokratiska utrymmet i världen. Ett riktat bistånd till demokratiaktivister, jämställdhetsorganisationer med flera kan inte ersättas av ökad handel och tillväxt.

Min vän Henrik Fröjmark, som är humanitär policyrådgivare ACT Svenska kyrkan, blottade Moderaternas bristande logik på sociala medier:

… att ”effektivisera och fokusera” biståndet genom att öka resurserna till humanitära insatser och samtidigt avveckla ”övriga insatser” är exakt som om man inom sjukvården ”effektiviserade” genom att satsa mer på akutmottagningarna och samtidigt avveckla ”övriga” sjukvårdsinsatser. Ja, sånt som primärvård, diabetesmottagningar, ortopedimottagningar, psykiatri, äldrevård, etc. Humanitärt bistånd är underfinansierat, och helt nödvändigt för miljontals människors överlevnad. Men drar vi ner på ”övriga biståndsinsatser” förvärras de humanitära katastroferna och människors och samhällens förmåga att klara dem minskar. Och då växer behoven och då ökar underfinansieringen, trots att man spenderar mer pengar. Svårare än så är det inte.

Jag håller med.

2. Varför är ni emot bilateralt bistånd?

Det finns även andra punkter i Moderaternas förslag till ny politik som väcker frågor. Som att man på sikt vill avveckla det svenska bilaterala biståndet. Det finns ingen universalmetod för utveckling, men när Moderaterna skriver om tveksamma resultat i biståndet tänker jag på när Hans Rosling beskrev hur svenskt bistånd har bidragit till att bygga upp hälsosystem i Afrika. Han kallade det biståndets mirakel. Har Moderaterna ens läst SIDA:s resultatrapporter? Sverige har dessutom på senare tid fått beröm för både kvalitet och finansiell nivå i både OECD:s utvärdering av svenskt bistånd och av den globala aktivistorganisationen ONE.

Men det som verkligen oroar mig är när synen på svenskt bilateralt bistånd skiftar fokus till närområdet och att biståndet i ökad grad ska utgå från svenska intressen. Denna omsvängning har vi sett hos andra biståndsgivare. Det har praktiken lett till att en del av EU:s bistånd idag går till auktoritära och odemokratiska länders förtryckarapparater som i Sudan, till kustbevakningen Libyen och till gränspolisen i Turkiet som skjuter på flyktingar från Syrien. Eller där allt fler biståndsgivare använder bistånd för att gynna sin egen export.

Låt mig ge några exempel där svenskt bistånd är helt avgörande för att ge stöd till utsatta människorätts- och demokratiaktivister. Vad det bilaterala biståndet och svensk närvaro och engagemang har betytt.

• I Burkina Faso bidrog modigt svenskt bistånd till att rädda demokratiskt styre.
• I Zimbabwe är svensk bistånd allt mer ensamt i att ge stöd till utsatta människorättsaktivister. Biståndet ger livsluft och motståndskraft.
• I Kambodja har svenskt bistånd till kommunala organ utbildat tiotusentals partiaktiva.
• I Guatemala betyder svensk bistånd stöd till de inom civilsamhälle, media och rättssamhälle som i ett allt mer utsatt läge försöker försvara rättsstaten och demokratin.
• I Gaza stöds människorättsorganisationer som försöker försvara rättsprinciper och mänskliga rättigheter gentemot både Hamas, Palestinska myndigheten och Israel.

3. Tror ni att jämställdhet bara byggs via institutioner?

Moderaterna skriver :”Att förändra värderingar kan vara en svår målsättning för biståndet att uppnå, men satsningar på infrastruktur, hälsa och utbildning som i sin tur kan skapa förutsättningar för ett mer jämställt samhälle är fullt möjligt. Infrastruktur som främjar kvinnors deltagande i samhället och flickors rätt till utbildning ska vara prioriterat. ”

Det är helt riktigt att solida demokratiska institutioner skapar förutsättningar för jämställdhet och att det är helt nödvändigt. Men förutsättningar är bara just detta – de leder inte automatiskt till förändring.

Det finns sedan några år tillbaka gedigen akademisk forskning som bekräftar det som vi inom biståndssektorn länge har sett i vårt arbete. Nämligen att det som verkligen gör skillnad för jämställdheten i ett land inte i första hand är ekonomisk utveckling, framåtsträvande regeringar eller ens fler kvinnor i politiken – även om allt detta är viktigt. Det verkligt avgörande är i stället förekomsten av starka feministiska rörelser med rejält handlingsutrymme. De är nyckelaktörerna vad gäller att driva jämställdheten framåt. Och det är de som stimulerar de värderingsförändringar som Moderaterna menar är svåra att komma åt genom bistånd. Om Sverige verkligen vill bidra till jämställdhet så måste vi inte bara stödja institutioner utan även dessa rörelser.

I en värld med allt mer nationalistiska och inåtvända länder – där demokratin går bakåt, där klimatförändringar ritar om våra säkerhetspolitiska kartor och skapar nya flyktingkriser, där biståndet ett av Sveriges viktigaste instrument att delta engagera sig i det internationella samtalet – där ställer jag mig frågan – vart tog Moderaternas globala engagemang vägen?