Den globala processen för att ta fram nya utvecklingsmål efter 2015 pågår för fullt. Inom ramen för den processen var Gunilla Carlsson i februari i Liberias huvudstad Monrovia. Biståndsministern höll där ett anförande där huvudbudskapet var att mer fokus måste sättas på att bygga ekonomiska och politiska institutioner, rättssystem och ansvarsutkrävande mellan medborgare och stat för att skapa utveckling och bekämpa fattigdom.

Det verkar som biståndsministern hittat inspiration till talet i de senaste årens kanske mest uppmärksammade bok om ekonomisk utveckling och institutionernas roll: Why Nations Fail.

I boken, skriven av nationalekonomerna Daron Acemoglu och James Robinson, argumenteras det för att det är de ekonomiska och politiska institutionerna som på lång sikt avgör om ett land utvecklas eller inte. Om jag förstått forskarna rätt så menar de att det är institutioner, alltså formella lagar och regler, och informella sociala regler och sedvänjor, som styr hur samhällen utvecklar sig. Det finns politiska och ekonomiska institutioner, och de kan vara exkluderande eller inkluderande. Exkluderande politiska institutioner innebär att korruptionen är utbredd, att styrande politiker skor sig själva och inte utkrävs på ansvar av medborgarna. Vid inkluderande politiska institutioner däremot har medborgarna insyn i vad landets styrande gör, kan avsätta dem i demokratiska val och människor deltar i, och har inflytande över, politiska processer. Exkluderande ekonomiska institutioner innebär att få har möjlighet att delta i näringslivet, äganderätten är begränsad och det ekonomiska systemet gynnar bara ett fåtal, medan inkluderande ekonomiska institutioner innebär en friare marknadsekonomi.

Kortfattat är analysen att de länder där medborgarna har inflytande över politiken och kan utkräva ansvar av makthavare, och där människor fritt får delta i näringslivet, där kommer ekonomisk utveckling som bekämpar fattigdom att ske. Det kanske inte framstår som en så avancerade teori men innebär en hård kritik mot exempelvis teorier om att geografiska förutsättningar bestämmer utvecklingen eller att politiska ledare helt enkelt inte har kunskap om hur utveckling kan skapas.

Det finns förstås invändningar mot boken, och man ska väl alltid förhålla sig kritisk till böcker som med en allomfattande teori förklarar världen. (Som konstateras i en recension: av någon anledning verkar det nästan bara vara nationalekonomer som har självförtroende nog att överhuvudtaget försöka). Men boken har i hög grad hyllats, och bedöms ha en stor inverkan på debatten om utvecklingens driv- och motkrafter.

Vad som inte diskuterats lika mycket är vad olika aktörer kan eller bör göra idag för att bidra till att skapa inkluderande ekonomiska och politiska institutioner. I ett kort avslutande kapital diskuterar Acemoglu och Robinson vad som kan göras, och av vem.

De är generellt skeptiska mot bistånd, men menar att man skulle kunna ändra på biståndets inriktning:

Instead, perhaps restructuring foreign aid so that its use and administration bring groups and leaders otherwise excluded from power into the decision-making process and empowering a broad segment of population might be a better prospect. (sid 454)

De menar att media har en viktig roll i ge att information, mobilisera människor och de uppmärksammar hur sociala medier använts under den arabiska våren (sid 461).

Författarna skriver också att organisering och mobilisering av människor, som kräver förändringar kan skapa inklusiva institutioner:

“What can be done.. ..inclusive political institutions? “..presence of civil society institutions that can coordinate the demands of the population so that opposition movements can neither be easily crushed by the current elites nor inevitably turn into a vehicle for another group to take control of existing extractive institutions.”  (sid 460)

De tar upp ett exempel från Brasilien, där fackförbund tillsammans med intellektuella och oppositionspolitiker arbetade för att bygga demokrati och sociala reformer underifrån:

“[The Brazilian case illustrates how] civil society institutions and associated party organizations can be built from the ground up, but this process is slow, and how successful it can be under different circumstances  is not well understood.” (sid 460-461)

Kortfattat och möjligen förenklat är min tolkning att författarna pekar på att de drivkrafter för att utveckla de ekonomiska och politiska institutioner, som på lång sikt är avgörande för att skapa ekonomisk utveckling som minskar fattigdom, är:
– Mer makt och inflytande till grupper av människor som inte har makt, som exkluderats från beslutsfattande, och inflytande över politiska processer för stora delar av befolkningen.
– Ett civilt samhälle som kan organisera befolkningen, för att sätta sig upp mot den elit som styr landet, och som kan motverka att nya eliter skapas när de gamla faller.
– Det tar lång tid och olika förutsättningar råder i olika delar av världen, men ett starkt civilsamhälle kan byggas underifrån.
– Media kan vara en viktig kanal för att ge kunskap till och mobilisera människor för förändringar.

Då undrar man, händer detta? Finns det någon som jobbar med detta? Finns det några som målmedvetet och med resultat ger människor möjlighet att få kunskap, organisera sig, mobilisera sig för att förändra ekonomiska och politiska system?

Ja, det verkar finnas ganska många faktiskt. Två av dem är Mariela och Christina i El Salvador som organiserar sig och förändrar politiken, så att ungdomar får del av kommunala budgetar. En annan är Ennie i Zimbabwe som jobbar för bättre villkor för kvinnor inom gränshandeln i Södra Afrika. I Paraguay har organisationen Tierravivas arbete lett till att ursprungsbefolkningen Enxet fått rätt till sin mark. Genom korrespondens med en av författarna, Daron Acemoglu, så verkar det vara denna typ av arbete som man tror kan förändra institutioner.

När Gunilla Carlsson, i linje med vad Acemoglu och Robinson efterfrågar i sin bok, frågar sig: Hur kan vi säkerställa att invånare kan delta i politiska processer i sina länder? Då borde frågan gå till Mariela, Christina, Ennie och alla andra människor som organiserar sig, mobiliserar människor och tillsammans kräver förändring av politiska och ekonomiska system. De vet hur man gör.