Elin Stenung, kommunikatör Latinamerika

Att inte kunna röra sig fritt

2018-03-10 av Elin Stenung, kommunikatör Latinamerika

Diakonias kommunikatör Elin Stenung besöker ett ekologiskt odlingsprojekt i la Cuchilla, Copan i Honduras. I Colombia, där hon är stationerad, kan hon delta i demonstrationer och uttrycka sina åsikter utan att vara rädd. Men när hon besökte Honduras blev hon påmind om hur yttrandefriheten är begränsad. På bilden syns också Abel Ramos och andra jordbrukare som deltar i projektet.

Att gå på promenad med min hund på kvällen, när jag slutat jobbet, är bland det mest avslappnande jag vet. Vi går till parken och strosar långsamt mellan husen. Jag andas in kvällsluften. Vi möter en granne som jag pratar med om struntsaker medan mörkret lägger sig över staden.

Dagen efter cyklar jag till jobbet. Jag skriver ett argt inlägg på Facebook om de senaste politiska händelserna. På helgen deltar jag i en demonstration för HBTQ-personers rättigheter. Allt det gör jag utan att tänka på vilken risk samma agerande skulle innebära för andra människor, på andra platser.

Veckan efter åker jag till Honduras. Besöket skakar om mig och får mig att tänka på om allt det där skulle tas ifrån mig. Om våld och militariseringen var en del av min vardag.

– Välkommen, säger vakten när han öppnar dörren till restaurangen.

Jag svarar inte, kan inte fokusera på hans ansikte utan ser bara det tunga vapnet han bär över bröstet. Han har skottsäker väst på sig. Vi ska äta lunch i Tegucigalpa, jag och mina honduranska kollegor, men min aptit störs av den beväpnade mannens närvaro. Han sippar på sin lemonad och går nervöst fram och tillbaka mellan kassan och dörren. Alla restauranger i området har sina egna, beväpnade vakter.

Jag undrar vem han skyddar oss från. Samtidigt som jag funderar på om hans närvaro gör mig trygg eller skapar rädsla.

– Sitt kvar i bilen, säger min kollega dagen efter när vi parkerat utanför vår samarbetsorganisation C-libres kontor.….

– Du får inte vänta här på gatan ensam. Den här organisationen tar emot hot hela tiden, fortsätter hon.

Militären på gatorna i Tegucigalpa, Honduras i samband med demonstrationer under förra årets presidentval den 26 november. Foto: Sean T. Hawkey

Klockan är tio på morgonen. Jag ska intervjua Edy, C-libres ordförande, men han har inte kommit än. Vi sitter där i bilen och väntar medan solen steker. Luftkonditioneringen brummar.

Några minuter senare dyker Edy upp och vi går in och sätter oss. Medan vi dricker kaffe berättar han om situationen för organisationer i Honduras.

– Våra grannar håller koll på oss hela tiden och många gånger står okända bilar parkerade här utanför berättar han. Vi är vana vid det men det är klart att det är frustrerande och utmattande fortsätter han.

Att inte kunna uttrycka sig öppet. Att inte kunna röra sig fritt.

Att inte kunna leva sitt liv fullt ut. Att bli hotad och fängslad, ibland till och med dödad för sina åsikter.

Gilda Rivera, ordförande för Diakonias samarbetsorganisation CDM, berättar att den begränsade yttrandefriheten skapar ångest och stress hos alla. Att rädslan hindrar organisationer från att kunna arbeta ordentligt och utveckla långsiktiga strategier.

– Ibland har jag bara lust att kasta in handuken, säger hon. Jag tänker att jag skulle kunna leva ett enklare liv, utan att vara rädd.

Hon säger att situationen krossar familjer och det sociala kollektivet. Men att den politiska övertygelsen hjälper henne att fortsätta trots alla motgångar.

Jag tänker på hur vapen och våld är fiktion i min vardag.

Och så tänker jag på min frihet.

Elin Stenung, kommunikatör för Diakonia i Latinamerika, stationerad i Colombia

”Vi är värda hela världen och lite till”

2017-12-19 av Elin Stenung, kommunikatör Latinamerika

Luz Marina och Jorge arbetar båda för att stoppa våldet mot kvinnor på i Nicaragua.

Att intervjua kvinnor som utsatts för fysiskt, psykiskt eller sexuellt våld är bland det svåraste i mitt arbete. Jag blir lika arg och ledsen varje gång. Arg för att män världen över tar sig rätten att förtrycka kvinnor, att genom slag och kränkningar begränsa kvinnors frihet. Att säga: jag bestämmer över ditt liv, över din lycka.

Ledsen för att det känns så hopplöst. För även i Sverige, som är ett av världens mest jämställda land på pappret, dödas kvinnor av personer som de ofta haft en nära relation till. En person som har sagt sig älska dem.

I Nicaragua är våldet mot kvinnor ofta barbariskt; misogynt. Jag skulle kunna berätta för er om Marta som blev slagen i huvudet med en stekpanna, om de våldtäkter kvinnor på landsbygden utsätts för när de arbetar på åkrarna utan sällskap av en man, om små flickor vars kroppar sälj för en spottstyver och om mord på kvinnor som bestämt sig för att lämna en våldsam man.

Men jag vill inte fastna i det. I stället vill jag berätta om de människor jag mötte på norra atlantkusten i Nicaragua, hos vår samarbetsorganisation Asociación de Mujeres Indígenas de la Costa Atlántica (AMICA). För hur jobbigt det än var att lyssna till deras erfarenheter, och hur arg och ledsen det än gjorde mig, så var känslan av systerskap starkare.

Jag vill berätta om Rosalina som sedan 18 års ålder jobbar för kvinnors rättigheter. Som berättar hur hennes man tvingade henne att gå några meter bakom honom för att visa respekt och hur hon en dag bestämde sig för att de mönster av våld som hon sett sin egen mamma utsättas för, inte skulle upprepas.

– Vi har rätt till halva makten säger hon nu helt självklart. Och vi tänker inte ge oss förrän det är verklighet.

Jag vill berätta om 19 åriga Jorge som sedan han var liten har följt med sin mamma på möten hos AMICA och nu gått en kurs om genus och våld. Hur han spelar fotboll med andra ungdomar och i pausen berättar för dem om deras rättigheter, att han pratar om hur stereotypa könsroller leder till våld. Att ingen människa tillhör en annan. Att kärlek inte handlar om kontroll. Och att vi kan leva ett liv utan våld.

– Jag hänger med ungdomarna. Vi snackar och skrattar. Dom lyssnar på mig för vi har liknande erfarenheter säger han.

Jag vill berätta om Luz Marina som bestämde sig för att ändra strukturerna i sin familj och i sitt bostadsområde. Hon var trött på att se våldet upprepa sig i generation efter generation; kvinnor som inte kunde lämna våldsamma män på grund av kulturella stigman och ekonomiska faktorer.

– Vi är inte beroende av dem, männen, för att vara lyckliga, säger hon. Det vi behöver är oss själva. Vi behöver vara hela och starka. Därför måste vi ta hand om oss själva och förstå att vi är värda bättre. Vi är värda hela världen och lite till, säger hon.

Vi skjutsar Luz Marina till hennes hus, fortsätter sen på den skumpiga vägen mot Bilwi, på väg hem. Vi är alla trötta. Tystnaden och mörkret omfamnar bilen. Vi har skrattat och pratat hela dagen. Tårarna har ibland varit nära men stödet och värmen kvinnorna emellan är starkare.

Dagen efter träffar jag Dennis som också var med på resan. Han har arbetat för AMICA i tre år.

– Det här jobbet är svårt, säger han. Vi träffar kvinnor som har utsatts för hemska saker och ibland vill man bara ge upp. Men sen, efter ett tag när man träffar dem och ser dem le och leva igen, då vet man att allt är värt det.

***

Här kan du läsa mer om Diakonias arbete i Nicaragua.

Rosalinas man tvingade henne att gå några meter bakom honom för att visa respekt. Nu arbetar hon för att stoppa våldet mot kvinnor och för att bryta det mönster av övergrepp som många kvinnor, inklusive hon själv och hennes mamma, varit fast i.

COP20 i Peru: Det är nu eller aldrig

2014-12-12 av Elin Stenung, kommunikatör Latinamerika 1 Comment

Åtta tusen människor marscherade för klimaträttvisa på MR-dagen den 10 december i Lima.

Det är första dagen på “La Cumbre de los Pueblos” – folkrörelsernas alternativa möte som hålls parallellt med FN:s klimatmöte COP20 i Lima. Jag sitter tillsammans med mina kollegor från Diakonias kontor runt om i Latinamerika i en stor amfiteater. Det spelas klassiska latinamerikanska folksånger. Vi lyssnar på invigningstalen. Det är representanter för fackförbund, bonderörelser, kvinnorörelser och ursprungsbefolkningar som talar. Alla med liknande budskap: Mänskligheten kan inte fortsätta leva som vi gör. “Vi måste förändra systemet, inte klimatet” är mötets slogan.

En ung students tal ger mig gåshud. Hon säger att det handlar om mänskliga rättigheter, om rätten att leva och vår framtid, att vi alla har ett ansvar att resa oss och säga ifrån. Jag känner att det här, det börjar bra.

Dagen efter går jag på ett seminarium om internationella gruvföretagens negativa påverkan på jorden och vattnet. Jag hör kvinnor berätta sina historier och orden stockar sig i halsen på dem. De berättar om hur de inte ser en framtid för sina barn, hur deras röster tystas av multinationella jättar och hur de gång på gång försöker påpeka att snart är det för sent. Att vi måste göra något NU. Flera av kvinnorna påpekar att makten, staterna, inte tar sitt ansvar.

Jag återvänder till hotellet med en känsla av att det är kört, att vi är nära apokalyps.

Under lunchen samma dag berättar jag för en kollega att jag känner mig dyster. Polariseringen mellan folkrörelser och stater är för stor, säger jag. Hur ska vi någonsin komma någonvart? Hon svarar att en måste se och uppmärksamma de små, positiva stegen i rätt riktning. Att la Cumbre är ett sätt för representanter från civilsamhällets runt om i regionen, och i världen, att förstå att de inte är ensamma. Att klimatförändringarna påverkar människor överallt och att vi är många som kämpar för samma sak. Hon säger att uppdelningen mellan civilsamhälle och stater alltid funnits, men att det inte betyder att civilsamhället är maktlöst. Hon frågar mig, tror du att vi kvinnor skulle ha rösträtt utan folkrörelsernas kamp? För att saker och ting ska förändras till det bättre måste folket kräva förändring och det är det som organisationerna på la Cumbre gör.

Senare på eftermiddagen träffar jag Aurora, en kvinna från en av Diakonias samarbetsorganisationer i Peru. Hon berättar att de knappt har vatten där hon bor, att kaffet inte längre växer på grund av nya sjukdomar och att många tvingas flytta till huvudstaden Lima för att leta jobb, för att överlevna.

Jag tänker på hur klimatförändringarna påverkar mig. Inte mycket egentligen som det ser ut just nu. Inte jämfört med hur de påverkar Aurora. Det är det som är så fruktansvärt orättvist. Vi drabbas så olika beroende på var i världen vi fötts och vilka ekonomiska förutsättningar vi har. Jag funderar på vad jag är beredd att ge upp i mitt bekväma liv för att stoppa den negativa utvecklingen. Den ambivalenta blandningen av hopp och uppgivenhet fortsätter att vara ett faktum.

Tredje dagen är det den tionde december, internationella dagen för mänskliga rättigheter.

Tillsammans med över åtta tusen personer demonstrerar vi mot klimatförändringar och för alla människors lika rätt. Demonstrationståget är fullt av flaggor i olika färger, sambagrupper, blåsorkestrar, innovativa plakat och en otrolig diversitet av människor från världens alla hörn. Det kokar av en positiv vilja att förändra. När jag går där i tåget tänker jag att min kollega nog har rätt. Det är tillräckligt många som förstått att klimatförändringarna är ett globalt problem som påverkar oss alla förr eller senare, på ett eller annat sätt. Och om det är det som krävs så är vi på god väg.

Läs mer om COP20 och Diakonias arbete för klimaträttvisa

Diakonias klimatrådgivare Petter Lydén intervjuas i Svenska Dagbladet den 12 december

Vi gästbloggar på FORES blogg om klimatförhandlingarna

Diakonia på COP20 i Lima, Peru: Vad vill vi uppnå?

Temperaturhöjning i förhandlingarna (10 december)

Blogg den 6 december: Varför går det så sakta?

Pressmeddelande den 5 december: Optimism trots tröghet i förhandlinarna

Colombia: Värmen, hoten och det ovillkorliga hoppet

2014-11-03 av Elin Stenung, kommunikatör Latinamerika Leave a Comment

Vi landade i Barrancabermeja på söndagskvällen. Jag var där tillsammans med Diakonias styrelse för att besöka våra samarbetsorganisationer i området. Det första som slåg mig var den otroliga hettan. Det sägs att staden är den varmaste i Colombia. Jag tvekar inte en sekund på att det är sant. Kläderna klibbade. Luftfuktigheten låg på närmare 90 procent.

– Jag vet inte var de får sin kraft från för att fortsätta kämpa. Det är som att de reser sig om och om igen och aldrig ger upp.
Så sa min kollega Milton om våra samarbetsorganisationer i regionen innan vår resa.

Barrancabermeja ligger i norra Colombia, i Magdalena Medio. Regionen är en av de rikaste i landet. Här finns guld, olja och enorma palmoljeodlingar. Trots detta, eller kanske just på grund av det är det en av de ekonomiskt sett mest ojämlika områdena i landet. Utnyttjandet av människor i industrierna är utbredd och kränkandet av de mänskliga rättigheterna likaså.

Det är inte bara den stora mängden naturtillgångar som gör befolkningen i Medio Magdalena utsatta, utan även den geografiskt strategiska plats för handel med droger och vapen som platsen utgör vid floden Magdalena.

– Våra rikedomar är vår förbannelse, sa en representant för en samarbetsorganisation under ett av våra möten.

Jag kan inte annat än hålla med. Antalet väpnade grupper som agerat i regionen är så många att det är svårt att hålla koll på dem. Såväl ELN-gerillan som paramilitära grupper och militären har med våld styrt området. Det är inte bara den stora mängden naturtillgångar som lockat utan även den geografiskt strategiska plats för handel med droger och vapen som platsen utgör vid floden Magdalena.

Ett av de möten som gjorde störst intryck på mig var det hos Red de Mujeres de Magdalena Medio (RMMM, en plattform för kvinnor i Magdalena Medio). RMMM arbetar med att utbilda kvinnor i mänskliga rättigheter och de colombianska lagar relaterade till våld mot kvinnor.

Så gott som alla kvinnor som deltar i RMMM:s workshops är tvångsförflyttade från röda zoner. Majoriteten av dem är ensamstående.

– Vi har ingen som hjälper oss. Vi måste ensamma arbeta hårt för att kunna ha mat på bordet åt våra barn. Männen i våra liv har antigen dödats eller diskriminerat och slagit oss.

I flera av kvinnornas ansikten kunde jag se smärtan från dödade familjemedlemmar och våldet som de upplevt.

Många av människorna i våra samarbetsorganisationer lever under ständiga hot. Några av dem har livvakt och skottsäker bil. Andra har vägrat att begränsa sin rörlighet och lever utan skydd. Alla har någon nära anhörig eller arbetskollega som dödats.

Jag tänkte på det som g min kollega Milton sa om hur de orkar. Jag frågade en av kvinnorna från RMMM och hon svarade mig:

– Jag vet att jag inte kommer att uppleva freden i det här landet men nu vet jag vilka rättigheter jag har och kommer inte sluta att kämpa för att mina barn ska få leva det livet som jag inte fått leva; utan våld och med möjligheten av studera.

Att inte kunna röra sig fritt

”Vi är värda hela världen och lite till”

COP20 i Peru: Det är nu eller aldrig

Colombia: Värmen, hoten och det ovillkorliga hoppet

Sök i bloggen

Följ Diakonia på Twitter!

Följ Diakoniabloggen via mail!

Följ Diakonia på Facebook