Förra veckan var jag på ett seminarium om jämställdhet/jämlikhet och mänskliga rättigheter i Dakha, Bangladesh. Jag noterade med glädje att hälften av deltagarna var män och hälften kvinnor. Här hemma ser jag mycket få män delta på seminarier som handlar om jämställdhet.

Deltagare var representanter för Diakonias samarbetsorganisationer i Burma, Kambodja, Thailand och Bangladesh. Under seminariet framkom en delad erfarenhet vad det gällde arbetet för jämställdhet inom de olika organisationerna. Det var lättare att påverka, få positivt gensvar från och genomföra jämställdhetsprojekt bland fattiga och lågutbildade. Ju mer utbildning deltagarna i ett projekt hade – desto svårare var det att engagera dem för jämställdhet! Precis samma erfarenhet finns även i andra delar av världen där Diakonia arbetar.

Jag besökte även två byutvecklingsprojekt på landsbygden, som drivs av vår partnerorganisation SARA. SARA:s personal är gränsöverskridande vad det gäller etnicitet och religion och genus. Hinduer, kristna, muslimer, män och kvinnor arbetar sida vid sida för att stödja social och ekonomisk utveckling på landsbygden. Den ena byn jag besökte var kristen och den andra muslimsk.

Ett byprojekt handlade om hur män och kvinnor kan öka sitt sociala och ekonomiska välmående genom att jobba jämlikt tillsammans. Där samtalade vi om hur projektet hade ökat mäns och kvinnors kunskap om vad deras respektive roller innebar praktiskt. Män uttryckte både förvåning och respekt över hur mycket arbete som låg på kvinnornas ansvar. Kvinnorna kontrade med att männen var alldeles för blygsamma i hur de hade förändrat sina attityder och delaktighet i olika ansvarsområden. Numera badade de och matade sina barn och tog ansvar för praktiskt arbete i hushållet. Män och kvinnor i byn planerade för fullt hur de skulle anpassa sina grödor efter förändrat klimat. De gick ut på fälten tillsammans och odlade och skördade och testade nya inkomst- och försörjningsmöjligheter.

Den ökade förståelsen och samarbetet mellan män och kvinnor gav också som resultat att konflikter inom familjen minskade. Barnen fick bättre hälsa och välmående, med föräldrar som samarbetade och grälade mindre.

I den andra byn besökte vi ett så kallat flickprojekt med syfte att öka flickors möjligheter när det gällde att få gå i skolan och att slippa ingå barnäktenskap. Flickorna hade en förening med olika aktiviteter som ökade deras kunskaper om bland annat hälsa, sexualitet, rättigheter och hushåll. Med dessa kunskaper kunde de förhandla med föräldrarna om hur viktigt det var att de kunde fullfölja sin skolgång. Ofta avbryts den annars av arrangerade äktenskap när flickorna nått de tidiga tonåren; 13-14 år. Vi samtalade om riskerna med tidiga graviditeter. Kroppen är inte tillräckligt utvecklad för att föda barn. Flickan kan få men för livet och kanske drabbas av sorgen att inte kunna få fler barn. En annan risk är att barnet föds sjukt. Flickor kan till och med avlida av förlossningsskador. Dessutom tjänar hela familjen, både socialt och ekonomiskt, på om döttrarna har utbildning.

Flickorna kunde också diskutera med och påverka de unga männen i byn med sina nya kunskaper.

Byäldsten stödde projektet och upplät ett rum där flickorna kunde samlas.

Flickorna spelade upp en pjäs för hela byn under vårt besök. Den handlade om hur ett arrangerat barnäktenskap planerades och genomfördes men avbröts av att en ”myndighetsperson” kom och avslöjade att bruden bara var 13 år och brudgummen 16 år. Därefter diskuterade ”myndighetspersonen” med åhörarna om att det var straffbart med barnäktenskap och ville få bekräftelse av dem att de inte skulle fortsätta arrangera barnäktenskap. Det var en fröjd att se dessa flickor spela alla rollerna med stor inlevelse; speciellt de manliga och klädda som män. Flickorna var trygga i sina förvärvade kunskaper och hade mod att konfrontera hela byn.

Det är sådana här besök som ger hopp för en bättre framtid och motivation för att arbeta med folkrörelsebistånd runt om världen.