Manuela – en kvinna att minnas

Den 30 april, på Valborgsmässoafton, är det två år sedan Manuela (fiktivt namn) dog i kvinnofängelset i San Salvador. Hon dog för att hon var kvinna och fattig. Genom Diakonias partner Colectiva Feminista, har i dagarna ”Medborgarföreningen för avkriminalisering av abort” presenterat hennes fall till den Interamerikanska människorättskommissionen.  Även Center for Reproductive Rights, med säte i New York, står bakom anmälan.

Det är första gången som en internationell rättsinstans tar emot ett fall där en kvinna har dömts till fängelse, efter att ha sökt läkarvård för komplikationer i samband med graviditet, på grund av ett totalförbud av abort. I Manuelas fall har den salvadoranska staten brustit i att garantera hennes mänskliga rättigheter vid rättegången, liksom hennes rätt till hälsa.

I fem länder i Latinamerika är abort totalförbjudet; El Salvador, Nicaragua, Honduras, Chile och Dominikanska republiken. Det innebär att kvinnor och flickor som blivit gravida efter våldtäkter, eller är allvarligt sjuka, inte har rätt till abort.

Det är mycket svårt att få till stånd en seriös diskussion om abortfrågan i de här länderna; ofta blir den till ett populistiskt tillhygge i valkampanjer. Starka värdekonservativa och religiösa grupperingar med stort inflytande över massmedia reducerar frågan till att kalla meningsmotståndare för ”barnamördare”. I Nicaragua utsattes t ex människorättskämpen Vilma Núñez från Diakonias partner CENIDH för en sådan smutskastningskampanj i samband med att hon tilldelades Stieg Larsson-priset 2011.  Och de politiska partier som skulle kunna lyfta diskussionen vill inte ta i frågan med tång, eller låter sig drivas in i den populistiska fållan.

Manuela var en 33-årig, fattig tvåbarnsmor från den salvadoranska provinsen Morazán. Pappan till barnen hade lämnat familjen åt sitt öde flera år tidigare. Vid tre tillfällen uppsökte Manuela läkare för att fråga om knölarna hon hade på halsen. Varje gång fick hon smärtstillande medel och uppmanades att gå hem. 2008 blev Manuela gravid men fick missfall. Hon hittades medvetslös och svårt blödande på avträdet. Hon fördes till sjukhus men läkaren misstänkte att hon försökt göra en abort och polisanmälde Manuela. Det är nämligen straffbart för sjukvårdspersonal i El Salvador att inte anmäla misstänkta aborter till polisen. Så kom det sig att Manuela i detta tillstånd försågs med handbojor i sjuksängen.

Senare dömdes hon till 30 års fängelse för överlagt mord. Sin offentliga försvarare träffade hon för första gången samma dag som domen föll. Domaren menade att Manuelas ”modersinstinkt borde ha förmått henne att försöka rädda fostret”. Medierna framställde henne negativt, t ex utmålades hon som en ”otrogen kvinna”, trots att den äkta mannen hade övergivit familjen flera år tidigare. Efter flera månader i fängelse upptäcktes så att Manuelas väl synliga knölar på halsen var lymfcancer. Behandlingen som sattes in var ofullständig och förhållandena i fängelset mycket svåra. Efter två år i fängelset avled till slut Manuela av sin cancer.

Medborgarföreningen som har presenterat Manuelas fall till den Interamerikanska MR-kommissionen, består av kvinnor och män med olika yrken. De presenterar statistik från FN-organen CEPAL och UNFPA som tål att begrunda;

  • 76% av offren för sexuellt våld i El Salvador är under 19 år
  • En tredjedel av förlossningarna i El Salvador gäller flickor mellan 10 och 19 år
  • En tredjedel av mödradödligheten berör flickor under 19 år, medan 40% av mödradödligheten beror på självmord
  • År 2010 födde 1,708 flickor mellan 10 och 14 år barn. Barn som tvingas föda barn, ofta efter att ha blivit våldtagna. Som tvingas sluta skolan. Och så döms ytterligare en generation till ett liv i fattigdom.

Men det är inte lika för alla. År 1997, när parlamentet diskuterade lagförslaget som totalförbjöd abort, befann sig en liten grupp kvinnor där för att försöka förmå ledamöterna att ta reson. En ledamot fick frågan om vad han skulle göra om hans egen dotter blev gravid efter en våldtäkt. Utan att ens reflektera svarade ledamoten att han ”skulle skicka henne till Miami för att göra abort”. Ledamoten såg inte denna position som något hinder för att rösta för totalförbud.

Enligt den salvadoranska lagen är straffet för abort upp till åtta års fängelse. Men i praktiken, som med Manuela och andra, riskerar kvinnor som fått missfall dessutom att dömas för överlagt mord på en släkting, där maxstraffet är 50 års fängelse. Manuelas död är en konsekvens av denna dubbelmoral. Eller som Medborgarföreningen skriver i en informationsskrift:

”Kvinnorna dör inte på grund av obotliga sjukdomar; de dör därför att vissa samhällen fortfarande inte har bestämt sig för att det är värt att rädda deras liv.”

En studie av Världshälsoorganisationen och Guttmacher-institutet bekräftar att det inte finns något samband mellan abortförbud och låga aborttal. Studien hänvisar till siffror från 2008, enligt vilka aborttalet för Latinamerika, där det finns restriktioner i de flesta länderna, var 32 per 1 000 kvinnor i fertil ålder, medan den var 12 per 1 000 kvinnor i Västeuropa.

För Manuela är det för sent men om den Interamerikanska MR-kommissionen accepterar fallet och den Interamerikanska MR-domstolen sedermera dömer den salvadoranska staten, kan hennes två barn få upprättelse och skadestånd. Och ett hoppets fönster skulle öppnas för andra kvinnor som sitter i fängelse av samma anledning som Manuela gjorde. Och en möjlighet att få till stånd en seriös diskussion om de sexuella och reproduktiva rättigheterna som en del av rätten till hälsa och kvinnors rätt till ett värdigt liv.

Bangladesh 8 mars: Manifestation på cykel för kvinnors rättigheter

Jag vill berätta om en unik och fantastisk cykelmanifestation på internationella kvinnodagen i Bangladesh. Det var Diakonias samarbetsorganisation Manab Kallyan Parished (MKP) som tog initiativet och ledde det hela. För mig är manifestationen ett av många exempel från vårt rika samarbete för människors rättigheter runt om i världen. Det känns att vi är på rätt plats och det är en sann förmån att tillsammans med lokala organisationer konkret bidra till en bättre och mer jämlik värld. 
I Bangladesh är flickor vanligtvis helt beroende av att bli åtföljda av bröder, fäder eller manliga släktingar vart helst de behöver gå. Med manifestationen på cykel ville flickorna visa för sina föräldrar och samhället att de har stort behov av att kunna röra sig fritt. Utan att ha tillgång till transporter för att kunna studera och arbeta så kan de inte delta aktivt i sitt samhälles sociala och ekonomiska utveckling. Det var 150 flickor; studenter och tonåriga, som tillsammans med Diakonias samarbetsorganisation Manab Kallyan Parished (MKP), cyklade genom huvugatorna i Thakurgaon. Totalt 40 km!


Diakonias samarbetsorganisation MKP ordnade den
8 mars en cykelmanifestation i Bangladesh för
kvinnors rättigheter.

På morgonen den 8 mars samlades flickorna i MKP:s utbildningscenter  och förberedde sin cykelmanifestation. De gjorde färgglada girlanger och banderoller med slogans. Under manifestationen åtföljdes de sedan av två pickup-bilar med kvinnliga poliser som eskort. Något liknande hade aldrig tidigare skådats på stadens gator. Allt arbete och trafik stannade upp där de passerade. Uppmärksamheten blev total och flickornas budskap nådde fram. Manifestationen invigdes av Sultana Begum, en av Diakonias trognaste medarbetare sedan 23 år, nu pensionerad ”på papperet” men fortfarande lika aktiv för kvinnors rättigheter och jämställdhet i Bangladesh. Manifestationens budskap om flickors rätt att röra sig fritt i samhället stöddes också av flera andra talare, bland annat från MKP, Nari Forum samt vakthavande polis.

På Diakonas webbplats kan du läsa mer om vilka svårigheter det finns för flickor i Bangladesh

Detta gör Diakonia i Bangladesh

Somalia behöver långsiktigt bistånd

SVT sände igår ett reportage om katastrofen i Somalia och satte fingret på ett av de stora dilemman som organisationer som förmedlar katastrofbistånd brottas med. Allt katastrofbistånd når inte dem det är avsett för. Det kommer på avvägar, och gynnar ibland fel krafter i ett samhälle. Jag delar insikten om att matbistånd är problematiskt, precis som reportaget i SVT igår visade. Men vi måste med öppna ögon också ställa oss frågan vad som är alternativet. I vissa situationer måste vi bistå människor som svälter.

Den viktiga frågan är vad vi KAN göra för att bidra till en långsiktig förändring i ett så sönderslaget samhälle som Somalia. Till att börja med måste man bejaka att Somalias kris är politisk. I ljuset av den insikten är det viktigt att konstatera att FN:s och givarländernas intresse för förebyggande insatser har minskat.

Det är djupt problematiskt eftersom Somalia behöver givare som är beredda att långsiktigt satsa på konfliktlösning, konfliktförebyggande arbete och politiska lösningar. Men där ser vi snarare att givarna drar ned på de resurserna. Istället har man satsat på att komma till rätta med piratverksamheten utanför Somalias kust. I fjol kostade världssamfundets reaktiva insatser för att hantera de somaliska piraterna 47 miljarder kronor. Om en del av de pengarna användes i förebyggande arbete för att bygga upp samhället igen skulle det göra piratverksamheten mindre lockande för människor som kämpar för att överleva.

Som biståndsorganisation har Diakonia valt att inte först och främst bedriva katastrofbistånd, även om vi gjort sådana insatser under torkan för att bistå människor. Det vi satsar på är att stötta och stärka lokala organisationer i Puntland i norra Somalia – och det har vi gjort i snart 25 år. Långsiktighet är A och O om man vill bidra till utveckling. Frågan är om Mogadishus borgmästare som intervjuas i gårdagens reportage skulle vara lika negativ till den sortens insatser. Vi måste sträva efter att kunna bedriva ett långsiktigt återuppbyggnadsarbete också i Mogadishu, men då måste givarländernas engagemang öka.

Förutom långsiktighet behöver givarna satsa på demokratiarbete underifrån. I SVT-reportaget får vi möta några av de kvinnor som Somalias framtid vilar på. Kvinnor som i dessa mycket svåra förhållanden kämpar för att familjen ska ha något att äta och som visar prov på enorm kapacitet och framåtanda i detta sönderslagna samhälle. Det är naturligtvis på den kraften ett bistånd till Somalia måste bygga. Diakonias arbete i norra Somalia handlar om två saker: Utbildning och kvinnors rättigheter.

Diakonia stöder vidareutbildning för somaliska lärare

Utbildning och kvinnors rättigheter är två viktiga fokus i Diakonias arbete i Puntland i norra Somalia. Genom Scottprogrammet får lärare vidareutbildning. Att satsa på kvinnliga lärares fortbildning är viktigt för att ge flickorna förebilder. Foto: Lars Rindeskog

Jag träffade för ett par veckor sedan Somalias premiärminister i ett möte på utrikesdepartementet. Han tryckte särskilt på behovet av att fler gjorde som Diakonia och satsade på långsiktig närvaro och ett arbete för att stärka människors kapacitet och det civila samhället. Han konstaterade att Diakonias arbete i norra Somalia gett resultat.

I Puntland råder inget kaos att exploatera, istället finns det ett civilt samhälle, lokala organisationer och en lokal myndighet med kapacitet att utvärdera torkkatastrofens omfattning och ta emot den hjälp som kom utifrån. Utmaningarna med en svag stat, klimatförändringar och fattigdom är fortsatt stora. Men det finns också ett arbete som tar sig an problemen – för att stärka människors kunskap om mänskliga rättigheter, om demokrati, nya odlingsmetoder i ett torrare klimat, och mikroföretagande. Diakonia är med och lägger grunden för ett nytt Somalia. Fler behövs i det arbetet.

Läs också vår jämställdhetsrådgivare Mirjam Dahlgrens blogg om de somaliska kvinnorna som bär ett tungt bagage.
http://diakoniablogg.se/2011/08/somalia/

Diakonias tidning Dela Med nr 1 2012, med tema Somalia och långsiktigt utvecklingsbistånd (pdf)

Stöd till zambiska organisationer bekämpar korruption i landet

Då och då blossar debatten om biståndet upp och allt för ofta blir det förenklat och svepande. Den som har följt Aktuellts inslag tidigare i veckan om bistånd i Zambia får lätt intrycket att inget bistånd till landet fungerar och att alla biståndpengar som når landet försvinner i korruption. Så är det förstås inte.

Det största problemet med debatten är att den viktiga frågan som måste ställas inte får något utrymme varken i Aktuellt eller i andra forum: Vad vill vi med biståndet och hur ska vi åstadkomma det? Diakonia arbetar i många av världens fattiga länder och vi ser gång på gång att bistånd behövs. Det är inte rätt att lämna människor som lider brist på mat, sjukvård, utbildning och grundläggande mänskliga rättigheter åt sitt öde i väntan på att de ska få progressiva ledare som fördelar den eventuella tillväxten.

Däremot är det en helt riktig slutsats att det i flera länder är olämpligt att ge bistånd till staten. Om landets ledare inte tar sitt ansvar för att utrota fattigdomen och inte gör rätt prioriteringar finns inte förutsättningarna. Men då kan vi stödja dem som faktiskt utkräver ansvar av dessa regeringar och kämpar för att statens resurser ska komma fattiga till del, att mänskliga rättigheter ska respekteras och att demokratin till slut ska segra. Det är rätt sak att göra i ett sådant läge och det är vad Diakonia satsar sina biståndspengar på. Människors engagemang, rätten att uttrycka sig, organisera sig och utkräva politiskt ansvar är grunden för samhällsförändringar lokalt, nationellt och globalt.

Erfarenheten och forskningen om biståndet visar att bistånd fungerar – om man gör rätt saker med rätt aktör, må det vara regering, departement eller lokal organisation. Det viktiga är att det finns ett partnerskap och en gemensam syn på vad som behöver göras och hur man ska göra det. Insatserna måste utgå från de fattiga människornas behov och de måste ha inflytande och kunna påverka biståndsarbetet.

Diakonia har arbetat i Zambia i många år och stöder zambiska organisationer som på många olika sätt arbetar för att fattigdomen i lamdet ska minska. De kämpar för att korruptionen i landet ska minska, sätter press på zambiska politiker att genomföra en politik som minskar fattigdomen i landet och sätter press på multinationella företag som utvinner Zambias rikedomar att också skatta i landet så att inte naturresurserna försvinner utan att inkomsterna kommer landets fattiga till del.

Deras arbete möjliggörs av svenska biståndspengar och ger resultat i arbetet att avslöja korruptionsskandaler och ställa ansvariga politiker till svars. Än en gång – kärnan i demokratin är att människorna kan utkräva ansvar från sina politiker. När vi stöder dem i deras kamp för inflytande och bättre politik blir resultaten bestående.

Mänskliga rättigheter för vem?

Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. De har utrustats med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap… Så vackert inleds en av de mest avgörande texter som skrivits, nämligen FN:s allmänna deklaration om de mänskliga rättigheterna.

Men trots att denna konvention gäller alla människor, och trots att världens regeringar åtagit sig att garantera dessa rättigheter så är verkligheten en helt annan för majoriteten av världens invånare. Istället ser vi dagligen bilder av hur människor mördats eller misshandlats när de kräver sin rätt. Oppositionella tystas, pressfrihet, yttrandefrihet, religionsfrihet, kvinnors rättigheter och barns rättigheter kränks av de regimer som egentligen ska bevaka dessa rättigheter för sina medborgare.

Självklart borde man kunna förvänta sig att demokratiska stater reagerar starkt mot dem som begår dessa brott. Men istället kompromissar till och med Sverige med de rättigheter man åtagit sig att försvara och sitt lands realpolitiska eller ekonomiska intressen. Ingen har väl de senaste dagarna missat att vi inte ens drar oss att hjälpa en diktatur att bygga en vapenfabrik.

Ska vi någonsin effektivt kunna bekämpa fattigdomen i världen och skapa hållbar utveckling så måste vi garantera människor deras rättigheter. I ett samhälle utan mänskliga rättigheter leder till exempel ekonomiska framsteg oftast bara till välstånd för ett fåtal; en utveckling som skapar klyftor, konflikter och i värsta fall krig.

MR-organisationen "Nelson Mandelas vänner" kräver svar av en lokal politker i västra Kongo-KinshasaMen det finns också en annan sida. Runt hela jorden finns modiga människor som vågar står upp för de mänskliga rättigheterna och påminna staterna om deras skyldigheter. Det handlar om modiga människor, eldsjälar som kämpar år efter år. Ibland med livet som insats.

Nyligen skadades talesmannen för en av Diakonias samarbetsorganisationer i Gaza vid ett mordförsök eftersom han vägrat låta sig tystas i sin kritik mot övergrepp från både Israel och den lokala Hamasregimen. I flera länder i Sydamerika utsätts personer inom Diakonias samarbetsorganisationer för hot, trakasserier, inbrott etc. efter att de öppet berättat om övergrepp från både gerillagrupper, ekonomiska intressen och statskontrollerade miliser. I Sverige måste Diakonia inte sällan att vara mycket restriktiv med att berätta om sitt och samarbetsorganisationernas arbete runt om i världen, eftersom information kan nå lokala aktörer eller förtryckande regimer och utsätta människorättsförsvarare för stora faror.

Kongo-Kinshasa är ett av världens rikaste länder. Samtidigt har det en av världens fattigaste befolkningar. Det är också ett av världens farligaste länder. Våra samarbetsorganisationer i landet vittnar om oerhörda grymheter och en total brist på säkerhet för befolkningen. Arbetet att dokumentera brott mot mänskliga rättigheter och utkräva ansvar är lika viktigt som det är farligt. Därför fortsätter eldsjälarna inom våra samarbetsorganisationer sitt arbete, trots mordförsök, arresteringar, trakasserier och hot.

RECIC och Nelson Mandelas vänner är två av Diakonias kongolesiska samarbetsorganisationer som blivit kända för sina okonventionella och effektiva metoder för att både undervisa befolkningen vilka rättigheter de har, och hur människor ska utkräva ansvar av makthavare.

Allt detta verkar ju ske långt borta, men ibland är övergreppen mot de mänskliga rättigheterna ändå mycket nära Sverige. I fredags låg en rapport från Nelson Mandelas vänner i min mailbox. Den handlade om den svensk-kongolesiska pastorn Jean Kabuidibuid. Från ett Sverige där snödropparna gjort entré i våra rabatter och de flesta av oss i veckan njöt av en strålade vårsol avvisades Pastor Jean från Sverige. Resan slutade i en av säkerhetstjänstens ökända ”inofficiella” förhörskällare, där frågor om hans politiska engagemang varvades med sparkar och slag.

Pastor Jean Kabwidibwidi

Pastor Jean Kabwidibwidi

Rapporten bekräftar uppgifter som Diakonia har från flera håll:  Efter höstens ifrågasatta val har säkerhetsstyrkorna skärpt sina insatser mot allt man betraktar som opposition och agerar ofta utan respekt för vare sig människoliv eller lagar. Dödande, olagliga arresteringar och försvinnanden fortsätter, samtidigt som myndigheterna inskränker yttrandefriheten i landet. Exempelvis förbjöds landets kyrkor att ordna en manifestation så sent som den 16 februari i år. Mot detta har givetvis Diakonia och andra organisationer protesterat.

I MR-organisationen Nelson Mandelas vänners rapport om Pastor Jean beskrivs hur han efter ankomsten till Kinshasa fördes bort av säkerhetstjänsten och endast lyckades komma ur denna belägenhet genom att folk på utsidan engagerade sig. Mönstret stämmer med andra fall vi känner till, då endast kraftfulla påtryckningar utifrån kunnat förmå säkerhetspolisen i Kongo-Kinshasa att släppa fångar eller möjligtvivis överföra dem till civil rättvisa. Både denna och andra rapporter beskriver att människor som hamnar i Pastor Jeans belägenhet utan att någon utanför vet om det mycket väl kan försvinna för alltid.

Så långt är verkligheten från de vackra visioner som alla världens ledare hyllar på pappret.

Kanske läser du detta blogginlägg just för att det handlar om en person med kopplingar till Sverige. Men jag tror att du, precis som jag,  berörs av andra liknande situationer: Att i arabvärlden beskjutas av sin egen regim för man kräver demokrati och värdighet, att leva i Västsahara eller Palestina och vara styrd av en ockupationsmakts godtycke, att vara bonde på Colombias landsbygd som hotas till livet för palmoljebolaget vill åt din mark, att vara flickan som gifts bort som barn utan minsta hänsyn till den egna viljan, eller vara den kongoles som kastas in i säkerhetspolisens bil utan att någon ser det, och som därför kanske aldrig syns till igen.

Jag hoppas du vill hjälpa oss inom Diakonia att stödja de organisationer och eldsjälar som på några av jordens farligaste platser riskerar sina egna liv för människors rättigheter. Ju fler vi är som engagerar oss, desto svårare blir det för dem som struntar i de rättigheter världens stater faktiskt åtagit sig att respektera.

Läs mer:

Diakonias arbete i Kongo-Kinshasa (på engelska)

 

Guatemala: Fruktad diktator i rätten

- Min farmor var den första de tog i min by, säger Juan. Vi sitter i en bil från Guatemala City till näst största staden Quetzaltenango när Juan börjar berätta hur hans farmor den där dagen för länge sedan som vanligt lämnade huset med ett barnbarn på ryggen. Hur militären ryckte bort barnet och lämnade det i diket. Hur farmodern knuffades in i en jeep och försvann.

- Det är 30 år sedan, men vi letar fortfarande efter hennes kropp, säger Juan. Länge hoppades vi på att hitta henne levande.
När Juans farmor fördes bort hade diktatorn Rios Montt nyss kommit till makten efter en statskupp.

I Guatemala rådde inbördeskrig mellan 1960 och 1996. Över 200 000 människor mördades, de flesta av militären. Allra blodigast var kriget under de 17 månader då Rios Montt styrde. Fattiga människor från mayafolket, som Juans farmor, drabbades hårt. Juan vet inte hur många oskyldiga människor i hans by som mördades, bara att det var väldigt många.
- Och så fort vi hörde om en massaker åkte min pappa och farfar dit och tittade på de döda kropparna för att se om det var min farmor. Men vi hittade henne aldrig.

Trots att Rios Montts brott är kända har han inte ställts till svars. Fram till nu har han varit parlamentsledamot, och därför åtnjutit immunitet. Men imorgon tas ett viktigt steg i guatemalansk historia. Den juridiska processen inleds och Rios Montt ska för första gången höras i rätten. Han är anklagad för folkmord och brott mot mänskligheten.

- Det är viktigt att han ställs till svars. Att rättvisa skipas, att vi, som drabbades av hans brott ser att lagen gäller alla, även den som har makt och pengar. Så brukar det tyvärr inte vara i Guatemala, säger han och suckar.

Han tycker att det är viktigt att prata om det som hänt, att Guatemala inte glömmer sin historia, för då kan den upprepas.
- Själv pratade jag aldrig om min farmor, det är först de senaste åren jag har förstått hur viktigt det är säger han.

”Utan sanning och rättvisa kan vi inte nå försoning” skriver Diakonias partner, människorättsorganisationen Caldh i ett meddelande och uppmanar alla som har möjlighet att finnas på plats i rättssalen imorgon när Rios Montt ska höras.

>> Läs mer om Rios Montt och rättsprocessen

Lena Hansson är kommunikatör på Diakonia och befinner sig just nu i Guatemala för att besöka projektet Leva Lika, som Diakonia och Kooperation Utan Gränser startar i Centralamerika, med stöd från Svenska PostkodLotteriet.

Kvinnokraft i Kenya

I augusti 2012 är det val i Kenya. Den här gången har en dörr öppnats för ett massivt politiskt deltagande för kvinnor för första gången i landets historia. Den nya konstitutionen (från 2010) har en artikel 81 (b) som anger att ”inte mer än två tredjedelar av medlemmarna i val av offentliga organ skall vara av samma kön”.

”Det har varit en utmaning för kvinnor att ta plats inom politiken på grund av en tradition och kultur där männen är de som självklart ska ha det största inflytandet. Vi har kämpat länge för att komma dit vi är idag”, säger Wambui Kanyi på Woman Political Alliance i  Kenya.

Kvinnors problem med underrepresentation i viktiga regeringsorgan kommer att bli ett minne blott säger kvinnorättsaktivisterna. Diakonia stödjer bland annat Womens Political Alliance, en organisation som arbetar för kvinnors rättigheter att delta och bidra politiskt.

Kenya är ett patriarkalt samhälle där kvinnor t ex fick samma rätt som män att ärva mark först nu när den nya konstitutionen trädde i kraft. Och kvinnor som uttalar sig offentligt ses ofta som ”socialt missanpassade”. Till exempel, när Wangari Maathai motsatte sig byggandet av en 60-våningsbyggnad i Nairobis Uhuru Park, kallade dåvarande presidenten Daniel arap Moi henne för ”vansinnig”.

”Vi har blivit kallade öknamn och kämpat för att göra oss hörda i detta mansdominerade samhälle, men nu hänger det på oss alla att komma ut i stort antal och rösta på kvinnliga ledare, eftersom vi har lidit mycket. Trots allt, vi är i majoritet”, säger vattenminister Charity Ngilu, den första kvinnan att kandidera till ordförandeskapet i Kenya, 1997. Hon kom på sjätte plats.

Parlamentsledamoten Martha Karua, som tävlar om ordförandeskapet i år, säger ”Kvinnor förstår problemen i detta land, de är inte korrupta och de vill ändra sättet som Kenya styrs på. Konstitutionen är vår språngbräda;. Låt oss använda den för att bringa välstånd till vårt älskade land”, säger hon till IPS.

Tidigare parlamentsledamoten Paul Muite, en framstående advokat som också är ute efter ordförandeskapet, välkomnar bestämmelsen men är orolig att man (läs: männen) nu kan bli underepresenterade: ”Med tanke på historien i detta land kan kvinnorna rösta in väldigt många av sina egna för att de är fler än männen. Men vi ska tillämpa samma lag om det händer. Men nu, låt oss göra vad lagen säger, eftersom det är priset för demokrati”.

Och Rael Masimba, en frånskild kvinna som bor på gatorna i Nairobi, planerar att gå hem och stämma sina kusiner på sin fars mark, som hon nekades rätten till när hennes föräldrar dog, eftersom hon är kvinna och var gift på den tiden.

I september förra året besökte jag en av Diakonias samarbetsorganisationer, Womens Political Alliance of Kenya, som arbetat många år för kvinnors rätt att ta och bidra till politiskt ansvar. Ett av deras stora utmaningar var att bemöta familjerna till kvinnor som kandiderade till politiska poster. Det gällde att få hela familjen, speciellt maken, att stödja kvinnan. Ibland kunde inte en man acceptera sin hustrus politiska ambitioner utan lämnade kvinnan och barnen.I arbetet för jämställdhet och lika rättigheter måste vi gå samman, kvinnor och män. Även om det finns superkvinnor som envist fortsätter att kämpa mot orättvisorna , så kan de inte göra det ensamma.

Enligt Världsbankens senaste jämställdhetsrapport, är jämställdhet nödvändigt för att få en ekonomiskt hållbar och snabb utveckling, eftersom man då utnyttjar människors hela potential.Om Kenyas kvinnor lyckas kommer vi då att få sen en snabbare ekonomisk och mer hållbar utveckling i landet? Diakonia kommer givetvis att fortsätta stödja Kenyas folk i deras kamp för demokrati.

>> Kort sammanfattning av Diakonias arbete i Kenya

Utopiska drömmar inför det nya året?

2012. Ett nytt år med nya utmaningar och nya löften? En ny tid där vi bevarar och njuter av den här världens utmaningar, möjligheter och skönhet?

Mirjam Dahlgren med Diakoniakollegor. De deltog i en workshop om hiv och aids samt SRHR-frågor i Nairobi hösten 2011.

Jag har upplevt år 2011 som ganska mörkt och tungt. Det har blivit så tydligt hur girigheten tagit över alltmer och styrt makthavarnas prioriteringar:

  • Finansjättar fortsätter att öka sina vinster på folks bekostnad, trots att det var deras spel med pengar som gav oss den ekonomiska krisen.
  • Inga beslut från rika delen av världen om att göra de livsnödvändiga nedskärningarna av koldioxidutsläppen togs av hänsyn till kortsiktiga vinsters bevarande.
  • Våld och övergrepp mot människor har varit en ständig del av vardagen i konfliktområden för att säkra omoraliskt utnyttjandet av naturresurser.
  • Barn och kvinnor i majoritet bland förlorarna i denna girighetens framfart i vår vackra värld.

För visst är världen vacker? Vi ser skönheten i naturens mångfald. Vi ser skönheten i mångfalden bland människor runt omkring oss och ute i världen på våra resor.

Jag vill lära mig att stanna upp, se och höra och förundras över det vackra, det komplexa och det levande i vår värld. Jag vill och önskar att världens makthavare stannar upp och börjar inse den mörka destruktiva baksidan av girigheten. Vad krävs för att vakna upp och se sanningen? Vad kan jag göra bättre 2012?

El Salvador vill skydda sin miljö – gruvbolag stämmer landet

Nyligen samlades 100 personer utanför Världsbankens lokaler i Washington för att överlämna ett protestbrev undertecknat av 243 organisationer. Brevet lyfte frågan om den rättsprocess som drivs av det kanadensiska gruvföretaget Pacific Rim mot den salvadoranska staten för att få skadestånd för att företaget nekades tillstånd att utvinna guld. Ytterst sett handlar det om länders och människors rättighet att bestämma över sin utveckling och skydda sin miljö och människors tillgång till vatten.

Under sju års tid var min första tanke på morgonen att kolla om det salvadoranska vattenverket hade hunnit stänga av vattnet. Om turen var på min sida gällde det att snabbt fylla alla behållare och hinkar, i köket, tvätthon och på toaletten. Till slut kunde vi bygga en stor cistern under garageuppfarten som undanröjde detta problem. Men det stora flertalet människor i El Salvador, om de ens har rinnande vatten, lever med detta. När ett område har vatten, är ett annat utan. I vårt fall släpptes vattnet på 05.20 på morgnarna, och stängdes av under förmiddagen. Andra har vatten på nätterna och tvingar kvinnorna att tvätta kläderna då. Enda gången vi hade vatten en stund på kvällen var på jul- och nyårsafton, och det var ju tur den gången grannens smällare satte eld på vår kokospalm.

Detta minne kommer för mig när jag läser om det kanadensiska gruvbolaget Pacific Rim och rättegången mot den salvadoranska staten som snart avgörs, under Världsbankens ledning. Detta bolag fick tillstånd att prospektera, hittade guldfyndigheter i länet Cabañas men fick sedan inte tillstånd att bryta. Då stämde bolaget den salvadoranska staten på hundra miljoner dollar. Pacific Rim flyttade dessutom sin verksamhet från Cayman-öarna till USA för att kunna genomföra stämningen av den salvadoranska staten inom ramen för frihandelsavtalet mellan länderna.

Konflikterna runt den här frågan har varit många och hållit på i flera år. Hittills har fyra aktivister mördats under oklara omständigheter. Boende i området hävdar att bara under prospekteringsfasen har deras brunnar sinat. Det är helt enkelt svårt att tänka sig att någon på allvar vill driva en så vattenkrävande verksamhet som gruvbrytning i ett land där just vattenbristen är ett allvarligt problem. Enligt FN är Centralamerika en av de regioner som är mest utsatta på grund av klimatförändringarna. Miljöförstöringen är omfattande, t ex finns bara 15% av den ursprungliga skogen kvar. De svåra översvämningarna och katastroftillståndet den här hösten visar åter igen hur skört läget är.

I det politiskt mycket polariserade El Salvador kan det vara svårt att hitta frågor som folk är överens om över blockgränserna. Förutom att tycka att parlamentet inte ska efterskänka böterna på hundratusentals dollar som de vilda och trafikfarliga busschaufförerna har dragit på sig, är just detta en sådan fråga där man är överens om det olämpliga i att öppna fler gruvor.

Det funkar helt enkelt inte.

Västsahara: Folkrätten vs. Fula fiskar / 1-0

EU skall inte godkänna avtal som strider mot Folkrätten

EU ska inte godkänna avtal som strider mot Folkrätten.

Tyvärr är det ofta tunnsått med goda nyheter för oss som försöker följa hur stater och  mellanstatliga organisationer respekterar den internationella rätten. Men idag fick man uppleva ett undantag. EU-parlamentet stoppade det föreslagna fiskeavtal som skulle gett Marocko möjlighet att i strid med internationell humanitär rätt sälja fiskerätter på det ockuperade Västsaharas vatten till EU.

Marocko som ockuperat Västsahara sen 1975 och vägrar att respektera FN:s beslut om att Västsaharierna själva ska få folkomrösta om sin status. I grannländerna som
Algeriet lever 100 000-tals västsaharier som inte tillåts återvända. Marocko har delat upp Västsahara och byggt världens näst längsta mur (efter kinesiska  muren) för att hindra befolkningen att röra sig fritt.

 

En av de organisationer som är verksamma på plats är Kristna Fredsrörelsen, läs gärna mer om situationen i Västsahara på deras webb.

Det är inte tillåtet för en ockupationsmakt att för egen vinning utvinna naturresurser i ett ockuperat område, trots detta har EU tidigare betalat Marocko många miljoner Euro varje år för att Europeiska fiskebåtar ska få operera i vattnen utanför Västsahara. Trots att ett sånt avtal är ett grovt brott mor folkrätten så godkändes det.

Det är bara att gratulera EU-parlamentet till ett beslut som kommer att stärka respekten för internationell rätt och inte minst EU:s trovärdighet i omvärlden. Jag hoppas innerligt att detta beslut inte bara var ett undantag utan ett löfte om en strikt framtida politik mot diktaturer och ockupationsmakter, och för en ökad respekt för Folkrätten och Mänskliga rättigheter.

Joakim Wohlfeil, policyrådgivare i frågor om konflikt och rättvisa på Diakonia