Mannen på bilden heter Joe Moonga, är 38 år och bor på Zambias landsbygd. Han säljer kol från sin cykel för att han ska kunna ge sina barn möjligheten att gå kvar i skolan och ta del av deras rätt till utbildning. Foto: Diakonia
Förra veckan var jag i Zambia. Då mitt jobb i vanliga fall består av att läsa om, skriva om, maila om och ha möten om den där verkligheten i utvecklingsländer så är det förstås en nödvändighet att ibland även besöka den. Fem dagar är en kort tid och jag hann inte se mycket, men ordet jag tar med mig är rättigheter.
I Zambia finns Diakonias samarbetsorganisation Women for Change som kämpar för kvinnors rättigheter; rätten till makt, sin egen kropp och att starta företag. Där finns också organisationen JCTR som genom att skapa opinion om livsmedelspriser visar på hur absurt låga lönerna är för vanligt folk, och rätten att ha en lön som ger en värdig levnadsstandard. Där finns Zambia Land Alliance som kämpar för människors rätt till land; rättigheten att få kompensation när den mark människor lever av ska förvandlas till en kommersiell sockerodling. Rättigheter helt enkelt. Människor har rättigheter.
Pojken som är sju år och säljer en tidning till mig genom bilens fönster. Människor som bor under kraftledningarna som för med sig vattnets kraft bort, men själva inte har elektricitet. De två männen som jag läser om i tidningen, som är häktade och kommer att anklagas i rättegång. På grund av sin kärlek till varandra. Alla dessa har rättigheter. Rättigheter för att de är människor.
Att sätta sig in i en annan människas situation är svårt. För mig som bor i ett rikt land, som sällan får mina rättigheter kränkta är det väldigt svårt. Jag är inte ett barn som säljer tidningar mitt i gatan, jag har elektricitet och jag får leva med den jag älskar. För en som mig är det svårt att förstå kränkta rättigheter.
Men sedan ungefär 2,5 år tillbaka har jag i alla fall en person som kan ge mig en aning om hur kränkta rättigheter känns. Han är min son och det värdefullaste jag har.
Sen han föddes kan jag på en halv sekund tänka efter, och efter en sekund känna i magtrakten hur mammorna och papporna som inte kan ge sitt barn mat, skolgång och trygghet känner det. Om jag var en av de föräldrarna. Om mitt barn var ett av de barnen. Om våra rättigheter kränktes.
Vi behöver inte tänka på kränkta rättigheter varje sekund. Jag tror inte att vi orkar med det. Men ibland, låt oss påminna oss själva om att vi alla är människor med rättigheter. Pojken som står där mitt i gatan och säljer tidningar har rätt att få gå i skola och en trygg barndom. Människorna som bor där under kraftledningen har rätt att få del av den elektricitet som produceras i det land de bor i. Männen som älskar varandra har rätt till sin kärlek. Vi har alla rättigheter.
Att Diakonia tillsammans med organisationer i Zambia vill fortsätta kämpa för alla människors rättigheter gör mig stolt.
Lämna ett svar