Elin Lundell är aktivist hos Diakonia och en av de många som ungdomar som från 30 olika länder deltog i ungdomsfestivalen Moving Mountains mellan den 1-7 juli.
I skrivande stund har jag tillsammans med andra diakoniaaktivister ganska nyligen kommit tillbaka till Sverige efter en vecka i Palestina. Jag är förmodligen inte ensam om att tycka att det på många sätt varit en intensiv och omtumlande vecka, men också en vecka som jag inte på något sätt skulle vilja vara utan. Vi har med egna ögon fått se hur den israeliska statens ockupation av Palestina tar sig uttryck. Vi har fått höra både palestinska och israeliska röster om hur ockupationen gör våld på mänskliga rättigheter, ekonomisk rättvisa och hållbar utveckling.
”Vad kan vi göra åt det här?” är en fråga som många av oss burit på och ställt under veckans gång. De svar vi fått nästan varje gång vi frågat är: ”Berätta vad ni sett! Dela era upplevelser med de som inte känner till dem än! Låt inte det ni sett stanna hos er!” Det är därför jag sitter här och skriver. För att ni ska få veta och för att jag själv inte ska glömma.
Ni har redan kunnat läsa om våra besök i flyktingläger och hos palestinska familjer där vi fått höra berättelser om israeliska soldater som belägrar palestinska familjers hus och arresterar palestinska barn som anklagats för att kasta sten. Själv har jag svårt att glömma det sorgsna uttrycket i ansiktet på den kvinna som svepte med handen över sin familjs olivplantage och berättade att det snart skulle jämnas med marken av den israeliska staten. ”Vi kommer inte bara att förlora en del av vår försörjning” berättade hon, ”utan också gå miste om den glädje det inneburit att tillsammans med familjen skörda oliver i oktober”. Familjen har försökt överklaga beslutet i domstol, men vilket hopp om upprättelse finns det när det är ockupationsmaktens rättsväsende som dömer?
Vår vecka har trots allt detta inte gått i sorgens tecken. Den har snarare gått i hoppets, i kampens och den gemensamma glädjens tecken. Genom hela festivalen har vi sjungit, dansat och skrattat tillsammans. Vissa av dessa ögonblick har varit så laddade med hopp att det känts som Guds rike i sin fullkomning väntat runt hörnet. Ett av dessa ögonblick var det då festivalens alla deltagare passerade genom den checkpoint som för palestinier är den enda vägen genom den mur som skiljer Betlehem och Jerusalem åt. Vid denna checkpoint måste alla palestiner som bor på den ena sidan av muren och exempelvis jobbar på den andra sidan stå i kö varje gång de vill eller behöver ta sig däremellan.
Deltagarna på Moving Mountains ville inte bara stå i kö till checkpointen. De dansade och sjöng, så pass mycket att vakterna kom ihåg vilka de var dagen därpå.
Medan vi stod i kö och en efter en släpptes igenom spärren till andra sidan sjöng vi. Vi sjöng om vår längtan efter fred, om muren som en gång ska falla och om ett fritt Palestina. Trots att det tydligen inte är tillåtet att bilda folksamlingar i checkpointen hindrade ingen oss från att stå kvar utanför spärren och fortsätta sjunga tills hela gruppen passerat. Plötsligt lyfte någon sin blick och pekade mot något ovanför våra huvuden. Där stod några israeliska militärer och tittade på oss. De filmade oss med sina mobilkameror och de skrattade, av glädje! Vi fortsatte att sjunga och gestaltade med våra kroppar murens fall, och då gjorde några av militärerna där ovanför oss samma rörelser! Detta var surrealistiskt nog, men det slutade inte där. Helt plötsligt sprang en svartklädd vakt in i vår grupp med sitt automatvapen på magen och… började dansa tillsammans med oss! (Jag brukar vanligtvis vara återhållsam med mina utropstecken när jag skriver, men detta kan inte beskrivas på något annat sätt. Där och då existerade inget annat än hopp!)
När det efter en vecka blivit dags för oss från Diakonia att ta oss tillbaka till flygplatsen var vi tvungna att passera samma checkpoint igen. Veckan som varit, och i synnerhet händelsen vid checkpointen kändes smått overklig, men när vi stannade bilen för att få tillåtelse att åka vidare fick vi bekräftat att festivalen inte bara gjort intryck på oss, utan även på de människor vi mött. ”Jag känner igen er” sade vakten som tog sig en titt in i bilen där vi satt ”visst var det ni som dansade i checkpointen igår?”
Namnet på festivalen var Moving Mountains. Syftet med den att med trons hjälp flytta berg. Kanske rubbas det där berget en aning av att en längtan efter fred och ett minne av ett dansande gäng etsat sig fast i en israelisk militärs hjärta.
Elin Lundell
Diakoniaaktivist
Tack för alla er som deltagit i ” Moving Mountains ” jag blir positivt berörd av era vittnessmål , själv var jag 2012 med på ” Kom och se” . Berätta nu för så många som möjligt om era upplevelser, det är många i Sveriges kristenhet som inte förstår eller vill höra talas om checkpoints och förnedring av våra palestinska vänner, Gud välsigne er.
Elin, ditt engagemang för utsatta människor kan bara applåderas. Du är också ärlig med vad syftet och resultatet med konferensen varit; – att påverka människor i Sverige vid din hemkomst genom att berätta om hur hemska israelerna är.
Förra året hölls nämligen en annan konferens i Bethlehem, anordnad av Diakonia och Sabeel, under namnet ”Kom och se”. Enligt Diakonia´s hemsida så syftade denna konferens till att:
-Fördjupa det teologiska tänkandet och uppdraget i en globaliserad värld med utgångspunkt från Jesus och där allt började.
-Bygga nätverk av människor som vill tränga ner i evangeliets ursprung och vad det innebär att vara kyrka.
-Med situationen i Israel/Palestina som ”hjälpmedel” få inspiration att läsa Bibeln mer ”kontextuellt” i vår egen tid och miljö.
I denna målsättning kunde ju även en fanatisk israelvän instämma. Det var bara det att det verkliga syftet med denna konferens kunde man läsa om på en av huvudtalarna, Ched Meyers, blogg.
Han skrev nämligen så här den 25 mars 2012 :
”Again it is speaking at a Sabeel conference that brings me. This time it is a group of a hundred Swedish independent church leaders, members of the Diakonia and Bilda movements. The organizers hope to strategically impact church (and even Swedish government) policies concerning Palestine. It seems to be a lively group”.
Uppdraget han fick av Diakonia och Sabeel synes vara ganska långt ifrån vad Diakonia angav på sin hemsida. Jag vet inte om Diakonia, som ett resultat av konferensen, lyckades fördjupa det teologiska tänkandet hos den svenska regeringen!
Otvivelaktigt lider många palestinier av brutala åtgärder från Israel´s sida. Men jag förvånas över att ingen av konferenserna uppmärksammade hur palestinernas egna politiker och polismakt uppträder.
Som ett litet tips kan jag därför här lista de 18 krav som ” Parliamentary Assembly of the Council of Europe (PACE”) i september 2011 har förelagt det Palestinska parlamentet (PNC) för att få bli fullvärdig medlem. Kraven från PACE anges vara nyckelområden för att stärka demokratin, rättstillämpningen och för att säkerställa respekten för frihet och för de mänskliga rättigheterna i de palestinska territorierna( Gaza och Västbanken).
12.1. rapidly concluding the negotiations for the formation of a government of national unity and setting universally acceptable dates for the presidential, parliamentary and local elections;
12.2. holding such elections in accordance with relevant international standards in the whole of the
Palestinian territories;
12.3. taking definite and significant steps in the direction of the three pleas made by the Quartet: to
refrain from violence; to recognise the right of the State of Israel to exist; to abide by all the agreements signed by the Palestinian representatives in recent years;
12.4. reforming the structure of the Palestinian National Council so that it becomes, to the largest
possible extent, a democratically elected body;
12.5. actively promoting equal opportunities for women and men in political and public life; fighting all forms of discrimination (in law and in practice) based on gender; ensuring effective equality between women and men, including as regards inter-religious marriages and inheritance law and, where necessary, initiating a process of legislative revision; fighting all forms of gender-based violence;
12.6. abolishing the death penalty set out in the Penal Code, going beyond the de facto moratorium on executions which has been established, at least in the West Bank, since 2005;
12.7. rejecting the use of terrorism and combating it explicitly;
12.8. (freeing the soldier Gilad Shalit); OK
12.9. ending all illegal smuggling of weapons into the Gaza Strip and the West Bank;
12.10. adhering to and effectively implementing relevant international instruments in the field of human rights, including full co-operation with United Nations special mechanisms and implementation of the United Nations Universal Periodic Review recommendations;
12.11. guaranteeing freedom and pluralism of the media;
12.12. eradicating and preventing torture and inhuman or degrading treatment of persons deprived of their liberty; fighting impunity for crimes of torture and ill-treatment;
12.13. improving conditions of detention, in line with the United Nations prison-related norms and
standards; the conditions under which the Israeli soldier Gilad Shalit has been detained since 2006 are particularly unacceptable;
12.14. fighting racism, xenophobia and all forms of discrimination;
12.15. fighting corruption;
12.16. strengthening local and regional democracy;
12.17. ensuring full respect for freedom of conscience, of religion and of belief, including the right to
change one’s religion;
12.18. guaranteeing and promoting freedom of association and of peaceful assembly.
Märkligt att inte någon palestinier i Bethlehem uttryckte några åsikter om ovanstående till någon deltagare i någon av de båda konferenserna som då kunde föranleda en kommentar? Eller kan allt skyllas på ”ockupationen”, d v s att inga demokratiska val hållits sedan 2009, att dödsstraffet ej är avskaffat, att pressfrihet ej råder, att korruptionen är vanligt förekommande, att ”martyrer” glorifieras istället för att förespråka fred m m.
Med vänlig hälsning
Leif Thybell