Emma Färdeman på resa i Kenya
Efter tio dagar i norra Kenya, bland djur och människor som lever på gränsen när det gäller mat och vatten, har jag ännu svårare att förstå den värld vi lever i.
I den här delen av världen saknar människorna ofta både mat och vatten, eller behöver i alla fall kämpa hårt för att få tillgång till det. Ofta blir det bara mjölk eller te till frukost och ett lagat mål mat om dagen. Vilken nöd! Samtidigt är tillvaron rofylld, det finns tid att umgås med varandra och människorna delar med sig av det lilla de har. Vilken nåd!
Hemma i Sverige har vi tillgång till mat och rent vatten dygnets alla timmar, årets alla dagar. Vilken nåd! Samtidigt lever många människor ensamma och olyckliga, i avsaknad av kärlek och vänskap. Vilken nöd!
Människorna i norra Kenya lever väldigt nära naturen och är beroende av den, främst genom sina djur. Därför ser de till att ta hand om den så gott de kan. Klimatförändringarna är dock väldigt påtagliga här. När människor redan lever på gränsen mellan liv och död får en försenad regnperiod ofta katastrofala följder. Det tragiska är att befolkningen här tror att det är Guds straff mot dem när regnet uteblir. De försöker därför på olika sätt behaga Gud genom sång, dans och tillbedjan.
I Sverige har vi kommit alltför långt från vår naturliga koppling till skapelsen. Vi köper färdigslaktat, uppstyckat kött i vakuumförpackningar på ICA, vi kan året runt köpa vilka bär och frukter vi vill, vi “unnar oss” att dricka vatten på flaska fast vi har rent vatten i kranarna, vi klagar när det regnar lite för mycket eller är några grader kallare än vad som är behagligt. Vi märker inte på långa vägar av klimatförändringarna i vår vardag. Ändå är det vi som orsakar dem. Är det inte vi som borde vända oss till Gud med sång, dans och tillbedjan i stor tacksamhet och ödmjukhet?
Under min tid här i Kenya har jag också funderat mycket kring vad hållbar utveckling innebär. Vi kan inte neka människorna här tillgång till sjukvård, skola och god infrastruktur, som vi själva länge har fått njuta av. Men hur mycket mer behövs för ett hållbart, lyckligt människoliv? Gör konsumtionen oss lyckligare och ger våra liv mer mening? Är shopping något vi vill uppmuntra och “unna” alla människor på den här jorden? Jag tror inte det. Tvärtom tror jag att vi har mycket att lära av våra medmänniskor i andra delar av världen, där familjen och djuren betyder mer och ger livet mening så det räcker. Det är vi som måste sluta konsumera och ta slut på jordens resurser. Vi behöver komma närmare naturen igen och förstå vårt beroende av den.
Min resa hit till Kenya har gjort stora avtryck på klimatet, alldeles för stora för att på något sätt rättfärdiga den. Men jag är tacksam för det jag får se, lära och vara med om här. Och jag hoppas att jag på något sätt får bidra till eftertanke och i det långa loppet till en lite bättre värld. Genom att göra små saker med stor kärlek förändrar människor världen!
Lämna ett svar