Guatemalanska kvinnor visar sitt stöd utanför den pågående rättegången i Guatemala city. Foto: Laura Yax.
Den uppmärksammade rättegången för fallet Sepur Zarco startade i Guatemala City den första februari, och jag var på plats. Sepur Zarco är namnet på en by och en mindre miltärförläggning i östra Guatemala dit armén skickade soldater och befäl på ”vila” under inbördeskriget. Fallet drivs av människorättsorganisationer och elva äldre kvinnor från urfolket maya q’eqchi’ som i flera år utnyttjades av soldaterna, tvingades till slavarbete och våldtogs inne på förläggningen efter att armén först mördat deras makar och manliga släktingar.
Två militärer står åtalade i processen. Den förste är Esteelmer Francisco Reyes Girón, pensionerad överste och chef för militärförläggningen mellan 1982 och 1983. Den andre är Heriberto Valdéz Asij, tidigare ”militärkommissionär” eller ”comisionado militar”. Under åren av diktatur i Guatemala så var militärkommissionärerna arméns ögon och öron ute i byarna på landsbygden. De var ofta fattiga bönder, precis som sina grannar, men hade rätt att bära uniform och vapen och fick på så sätt makt att bestämma vem som skulle leva eller dö. Deras roll går att jämföra med ”kapos” i nazisternas koncentrationsläger, förtryckta och diskriminerade personer som förmåddes att begå övergrepp i utbyte mot lite makt och privilegier.
Det var spänt när rättegången inleddes. Huvuddomaren är Yassmin Barrios, samma kvinna som ledde folkmordsprocessen mot den tidigare diktatorn Ríos Montt 2013, och en av försvarsadvokaterna är den ökände Moisés Galindo. Galindo är pensionerad militär och har aldrig försökt dölja sina högerextrema politiska sympatier. Han hatar domare Barrios, och det är inget han försöker dölja heller. Under rättegångens första dag avbröt han domaren flera gånger och försökte få henne att tappa fattningen. ”Denna rättegång är en cirkus” och ”du och jag avskyr varandra, ärade domare, det är ett övergrepp mot rättssäkerheten om du låter processen gå vidare”, var några av hans inlägg. Att Barrios ska leda processen är dock en order från en högre domstolsinstans och inget som hon själv kan ändra på. Den så kallade ”cirkusen” kommer därmed fortsätta under de kommande veckorna, förmodligen ackompanjerad av ursinniga utspel från advokaten och hans vänner bland arméveteranerna på den yttersta högerkanten.
Den åtalade översten Reyes Girón talade med stark och myndig röst när domare Barrios bad honom presentera sig. Han erkänner inte domstolen, meddelade han, och tänkte inte ge processen någon legitimitet genom att ens säga sitt namn. Efter några minuters diskussion meddelade Barrios att det ändå inte spelar någon roll, eftersom domstolsväsendet redan har identifierat honom. Den medåtalade militärkommissionären Valdéz Asij hade en annan framtoning och presenterade sig som en förvirrad bonde som aldrig tjänstgjort i armén och aldrig hört talas om Sepur Zarco. Att han säger sig aldrig ha tjänstgjort i armén är troligtvis en del i hans försvar eftersom militärkommissionärerna på landsbygden inte alltid registrerades som anställda av Försvarsmakten. Deras makt baserades på det informella och godtyckliga skräckvälde som de med hjälp av våld kunde upprätthålla ute i byarna, men om det stämmer att hans namn inte förekommer i några officiella dokument från armén så kan det bli ett problem för åklagarsidan.
De elva kvinnorna som är målsägare följde processen via tolk och hade täckt sina ansikten med sjalar för att inte kunna identifieras. De har levt sina liv i fattigdom, märkta av åren under militär ockupation. Deras makar straffades med döden när armén fick reda på att de organiserat sig för att registrera sin jordbruksmark hos staten. Deras hus och åkerplättar brändes.
– Detta fall illustrerar hur kvinnohatet kunde utnyttjas som vapen mot civilbefolkningen. Dessa kvinnor vill ha rättvisa för att brotten de utsattes för aldrig ska upprepas igen, sa åklagaren i sin presentation. .
De tre vittnen som trädde fram den första dagen var alla män från samma område som kvinnorna kommer från. De berättade hur armén förstörde deras hem och ägodelar och dödade deras grannar och hur de sedan tvingades arbeta gratis för att bygga upp soldaternas förläggning. En av männen berättade att byns kvinnor tvingades gå med mat till soldaterna och tvätta deras kläder. Vad exakt som hände inne på militärförläggningen visste han inte, men han visste att kvinnorna inte hade något val annat än att lyda. Ett annat vittne grät medan han berättade hur soldaterna torterade honom och slängde honom i en jordhåla tillsammans med andra fångar. Han lyckades fly men förlorade sin syster och andra släktingar. När åklagaren frågar vittnet om han kan identifiera någon av de åtalade så sträcker han ut armen och pekar mot militärkommissionären Valdéz Asij och säger:
– Här har ni mig, jag har inte sagt annat än sanningen och om era söner vill ta hämnd på mig så vet ni vem jag är!
Rättegången inleddes den första februari 2016 och beräknas pågå i flera veckor. Diakonia finansierar inte någon av organisationerna som driver rättegången, men tillsammans med andra biståndsorganisationer finns vi med i rättssalen som observatörer och moraliskt stöd.
Text: Aron Lindblom, Diakonia i Guatemala