
Efter att ha suttit fängslad i över 700 dagar så släpptes människorättsaktivisten Tep Vanny ur fängelset i Phnom Penh, Kambodja. Det var tredje gången hon satt fängslad.
Kvällen den 20 augusti fick jag plötsligt den efterlängtade nyheten. Tep Vanny skulle släppas ur fängelset! Vilken lättnad och glädje. Då var det över ett år sedan jag besökte henne i fängelset i Phnom Penh och ofta hade jag påmints om Vanny i stunder när jag varit med mina barn eller njutit av naturen – insikten om att hon fortfarande suttit inlåst där varje dag alltsedan jag kramade henne och åkte därifrån. Tep Vanny, en kambodjansk kvinna som varit fängslad under svåra förhållanden i över två år bara för att hon kämpat för sina rättigheter. Grundläggande rättigheter som vi i Sverige så uppenbart tar för givna.
Det är tredje gången sedan 2011 som Tep Vanny suttit fängslad. Hon var en av många kambodjaner som förlorade sina hem 2008 när området kring sjön Boeung Kak såldes till ett privat företag och fylldes igen med sand för att ge plats till lyxiga kontors- och bostadslokaler. De boende runt sjön vräktes och fick sina hus jämnade med marken. Sedan dess har Tep Vanny demonstrerat för att hon och andra drabbade runt om i Kambodja ska få sin stulna mark tillbaka.
Diakonia och våra samarbetsorganisationer har stöttat deras kamp och har, liksom organisationer som Amnesty International, jobbat för att Tep Vanny ska friges. Tiden i fängelset har varit svår för henne och hon har lidit av försämrad hälsa och av saknaden efter sina två barn.
När jag besökte fängelset berättade hon om livet som fånge. Cellerna var så trånga att de måste ligga med armarna uppsträckta för att få plats på golvet när de ska sova, eller till och med stå upp och sova hela natten i ett litet rum där alla delar på toaletten som är inhyst i ett hörn.
Min första känsla när Tep Vanny släpptes var glädje. Glädje över att hon äntligen är fri och får återförenas med sina barn. Men samtidigt känner jag att det verkligen inte är över, varken hennes personliga kamp eller kampen för mänskliga rättigheter och demokrati i Kambodja. Vi kan vara stolta över att vi svenskar genom biståndet i många år varit med och stöttat det här arbetet och vårt stöd behövs fortfarande i allra högsta grad. Efter de riggade valen i Kambodja har utrymmet för mänskliga rättigheter krympt ännu mer och människorättsförsvarare har blivit ännu mer utsatta. Nu måste vi fortsätta hitta vägar för att ge stöd till de människor och organisationer som fortfarande är beredda att riskera allt för rättvisa och demokrati.
Eller som Tep Vanny sade i en intervju med Diakonia efter att hon fängslats första gången:
– Jag har förlorat min fysiska styrka, det jag har kvar är min mentala styrka. Många människor är traumatiserade, de blir rädda och oroliga när de minns svåra saker som drabbat oss. Men när jag tänker tillbaka på vissa händelser så blir jag inte rädd, tvärtom, jag får kraft. Om vi inte vill att historien upprepar sig måste vi engagera oss. Framgång är inget man föds med, den måste vi kämpa oss till.
*
Läs mer om Diakonias arbete i Kambodja.