Frågan var så enkel och på samma gång så svår. Precis som en bra fråga bör vara. Är det bra att minnas?
Guatemala var en diktatur under nästan hela 1900-talet och staten utplånade systematiskt sina motståndare. När gerillarörelser uppstod på 70-talet så ökade statens våld mot oppositionella. Under åren 1978 till 1984 tog våldet proportioner som har liknats vid folkmord. Fler än 200,000 människor dödades, fler än 45,000 människor försvann, över 600 massakrer genomfördes och över 90 procent av dessa brott utfördes av staten mot civilbefolkningen.
En viktig komponent i Diakonias arbete i Guatemala är stödet till övergångsrättvisa, det vill säga rättsprocesser där de som är skyldiga till inbördeskrigets grymma övergrepp ställs inför rätta och döms. Diakonia ger också stöd till föreningar av överlevare och anhöriga för att de ska kunna berätta sina vittnesmål, för att övergreppen inte ska falla i glömska och historien inte ska upprepa sig.
För en tid sedan besökte en kollega och jag ett mindre samhälle på landsbygden nordväst om Guatemala City i en region som huvudsakligen bebos av urfolket maya kaqchiquel. Vi deltog i en minneshögtid för en massaker utförd av armén för 30 år sedan där soldaterna dödade 14 män från byn. Minnena från den dagen är omöjliga att sudda bort och flera grannar i byn har organiserat sig i överlevarnas förening AJR, som får stöd av Diakonia.
Vi sitter hemma hos en kvinna som bara var ett litet barn när militären kom. Hon minns inte massakern, men hon vet att hon förlorade sin pappa den dagen. En äldre man ber om ordet, hans kroppshållning och krumma händer skvallrar om ett långt livs hårt kroppsarbete. ”De dödade min pappa och mina tre bröder”, säger mannen och börjar gråta, ”jag har inte sett dem på trettio år”. Gråten tar och mannen kan inte fortsätta prata. Han sätter sig ner. Det gör ont att se äldre människor gråta.
Kvinnan som har upplåtit sitt hus för mötet tar till orda. Omkring oss sitter andra grannar, mest kvinnor och barn. Nästan alla unga män tycks ha gett sig av till USA för att arbeta och de äldre männen försvann under kriget. ”Vi hade ett möte här i byn för att komma överens”, säger hon. ”Vi reflekterade tillsammans och kom fram till att det är viktigt att minnas, och därför beslutade vi oss för att genomföra den här ceremonin. Nu skulle vi vilja höra vad ni tycker, ni som kommer utifrån. Är det bra att minnas?”
Det spelar inte så stor roll vad jag har att säga, sa jag. Det är ni som bor här som måste bedöma vad som är bra för er. Det jag kan säga är att jag ser det som en gest av respekt och ömhet att vilja minnas de som dödades eller försvann. Jag tror att jag hade velat hedra mina släktingar på ett liknande sätt om de hade utsatts för något lika grymt. Jag tror också att det är ett sätt att säga att vi aldrig vill att det här ska upprepas, någonsin, på någon plats i världen. Jag tror att de som dödades hade drömmar, precis som jag har. De hade drömmar och planer för sig själva, och kanske för sina barn och barnbarn också, och det var inte rätt att ta ifrån dem rätten att fortsätta drömma.
Ordet gick till de andra personerna i rummet. Vissa pratade och andra inte. Det går inte att göra grymheterna ogjorda, och det går inte att få smärtan att försvinna, men det verkar som att det hjälper att få prata om det som hände. När rundan var slut så åt vi lunch tillsammans och därefter ordnades en ”piñata” för barnen, det vill säga en lek där du binder för ögonen och sedan ska slå på en figur (piñata) fylld med godis tills den går sönder och godiset faller ur. Några av oss vuxna deltog också i leken.
“Vi hoppas att ni inte misstolkar det här”, sa kvinnan som ägde huset när vi skulle gå. ”Vi tror att våra anhöriga som massakrerades av armén håller med om att vi också måste få ha lite roligt ibland”.
