Magnus Walan, senior policyrådgivare | 3/5

Både Moderaterna och Socialdemokraterna bör syna sina roller för Sydafrika

2013-12-11 av Magnus Walan, senior policyrådgivare 9 kommentarer

Som representant för organisationen ISAK mötte Magnus Walan Nelson Mandela kort efter hans frigivelse. Idag ställer sig Walan kritisk mot M:s agerande före apartheidregimens fall och S:s agerande efter.

Som representant för organisationen ISAK mötte Magnus Walan Nelson Mandela kort efter hans frigivning. Idag ställer sig Walan kritisk mot M:s agerande före apartheidregimens fall och S:s agerande efter. På foto från vä; MW, Pelle Knutsson, Lasse Hulth, N Mandela och K-G Norén. Foto Gustaf Eneroth

Det pågår en debatt om Moderaternas historia när det gäller ANC och sanktionerna mot apartheidregimen, och även en debatt om socialdemokraternas ansvar för JAS-affärerna med Sydafrika. Debatterna behöver nyanseras.

Jag arbetade med den svenska antiapartheidrörelsen ISAK, Isolera Sydafrika-kommittén, och satt i styrelsen mellan 1982 och 1994. ISAK bestod av en mycket stor bredd av organisationer – de politiska ungdomsförbunden (KDU, FPU, CUF, SSU och KU), delar av fackföreningsrörelsen och de kristna ungdomsförbunden. Organisationen var uppbyggd med lokala avdelningar allt från Lund, Oskarshamn och Falun till Uppsala och Umeå. Jag kan inte tala för en organisation som inte existerar. Jag kan bara säga att jag inte mötte några från Moderaterna som deltog aktivt i detta arbete från min horisont. De moderater jag mötte i olika politiska sammanhang var snarast ganska avvisande till vårt arbete.

Däremot har jag starka minnen av människor som David Wirmark (FP), eller representanter från Kristdemokraterna och Centerpartiet och socialdemokraterer som Olof Palme som gav stöd till arbetet. Liksom från Vänsterpartiet.

Utrikesminister Carl Bildt sa i SVT:s Rapport den 9 december att Moderaterna gav stöd till ANC och att man var emot sanktionerna för att de var ensidiga – det vill säga. enbart svenska och inte beslutade av FN:s säkerhetsråd.

Att Moderaterna inte trodde på ”ensidiga” sanktioner är korrekt. Men i reservationen till Näringsutskottets betänkande om sanktionerna (84/85:NU3) anger de även ett annat skäl – svenska näringspolitiska intressen:

”De svenska företag som huvudsakligen levererar till gruvindustrin är för sin teknik- och produktutveckling starkt beroende av närhet till den sydafrikanska marknaden och skulle få sin konkurrenskraft allvarligt försvagad om de tvingades lämna Sydafrika. Enligt näringsutskottets mening borde de svenska näringspolitiska intressena tillmätas större betydelse vid utformningen av Sveriges Sydafrikapolitik än vad som nu är fallet.”

För mig är det viktigt att inte bagatellisera betydelsen av de många människornas kamp för sanktioner. Det blev aldrig några FN-beslutade sanktionerna som ANC, kyrkorna och fackföreningsfederationen COSATU önskade. Men de steg som togs i FN kring vapenexport och de steg som togs av enskilda länder hade betydelse – i Sverige resulterade de i förbud mot nyinvesteringar och ett begränsat handelsförbud 1986. Och alla konsumenter runt om i världen som bojkottade Sydafrikanska varor. Kanske var det internationella valutafonden IMF:s vägran att förnya lånen 1985 och oljesanktionerna från enskilda länder som hade störst betydelse.

Lena Mellin skriver i Aftonbladet den 10 december 2013 att vi inte vet om sanktionerna hade betydelse då ingen utvärdering är gjord. Nej, det finns ingen vetenskaplig sanning, men jag minns Nelson Mandelas kommentar till de ”ensidiga” svenska sanktionerna när han för första gången talade i ett parlament (13 mars 1990). Han tvekade inte om de svenska sanktionernas betydelse:

”..We would like to take this opportunity to salute this outstanding democratic institution, the Swedish Parliament, which has stood in the front ranks of the international forces that have fought against the apartheid system. From here has issued legislation which has made an important contribution to the process of securing the international isolation of apartheid South Africa. For many years you have approved budgets which have enabled this country to extend invaluable humanitarian assistance to the ANC, the Democratic Movement and the suffering people of our country. From here you have provided moral and political leadership which has inspired many others throughout the world and sustained us in those dark days in prison when it was impossible even to guess when the terrible night of racial tyranny would give way to a new dawn.”

När det gäller stöd till ANC kanske det var så att Moderaterna inte reserverade sig mot biståndet till ANC. Men något stöd till ANC från Moderaterna var inget som nådde mina öron.

Jag är inte speciellt förtjust i krav på ”ursäkt” men att bara bemöta historien med tystnad är inte bra. Redan 2006 sade Storbritanniens konservativa partiledare David Cameron att partiet hade fel i fråga om ANC och att det var ett ”misstag” att inte stödja sanktionerna mot apartheids Sydafrika. Men Camerons parti hade en helt annan historia där ledningen bland annat kallat ANC för terrorister. Men han ångrade även partiets inställning till sanktioner.

De finns de som säger att det var det kalla krigets slut som banade väg för förhandlingarna i Sydafrika. Det är en historieförfalskning. De internationella oljesanktionerna bet hårt på Sydafrika och när den internationella valutafonden IMF inte förnyade sina lån började landets valutareserv sina. Samtalen började när den sydafrikanske justitieministern Kobie Coetzee besökte en sjuk Nelson Mandela på sjukhus 1985, och fortsatte med att en rad industriledare besökte ledarna för ANC i exil och fortsatte sedan med Mandela och ANC i exil fram till 1990. Processen började lång innan kalla krigets slut ens kunde anas.

Både Kobie Coetzee och den tidigare partisekreteraren i Nationalistpartiet, Stoffel van der Merwe, har erkänt att det var ”de internationella sanktionerna som tvingade dem att inleda samtal med ANC och Mandela”.

Det är korrekt att det inte finns vetenskapliga svar på sanktionernas betydelse. Men både ANC och motparten Nationalistpartiet har sagt att sanktionerna hade en stor betydelse.

Men Socialdemokraterna har också skäl att fundera på sin historia. Sverige har ett stort ansvar för de felprioriteringar Sydafrika gjorde efter apartheidregimens fall i samband med vapenaffärerna 1999. Den svenska staten, under regeringen Persson, hade under 1990-talets början allierat sig med vapenföretagen SAAB/BAE och skickade industridelegationer till Sydafrika för att påverka ANC att köpa det svenska stridsflygplanet Jas Gripen. 1,3 miljarder kronor användes för att påverka partiet, betydelsefulla organisationer och personer inför beslutet. Ofta förklädda som legitima ”gåvor” och motköp innan beslutet togs i november 1999.

Ett beslut som fick katastrofala följder enligt ärkebiskop Desmond Tutu, då pengar som borde ha lagts på bromsmediciner och sjukvård för de sex miljoner sydafrikaner sjuka i hiv/aids istället gick till svenska JAS plan som Sydafrika knappt har använt. Hälften av planen står bara lagrade. Dåvarande opposition, nu i regeringsställning, gav affären sitt stöd.

Pierre Schori, tidigare biståndsminister i Göran Perssons regering, kallade nyligen JAS-affären för en ”skamfläck” i programmet Konflikt i Sveriges Radio. Det är ett viktigt erkännande från en socialdemokratisk ledare. Men här behöver fler socialdemokrater träda fram.

Såväl Socialdemokraterna som Moderaterna har skäl att reflektera över sin historia i relation till Sydafrika. På olika sätt och i olika frågor.

Magnus Walan, senior policyrådgivare Diakonia

Att vårda Mandelas arv

2013-12-06 av Magnus Walan, senior policyrådgivare 2 kommentarer

Nelson Mandela är död. Jag minns honom som en lyssnare och en person som stod för hopp. Som med stort mod kämpade för rättvisa. Genom att arbeta nära befrielserörelsen ANC under 80- och 90-talet hade jag förmånen att träffa Nelson Mandela vid ett flertal tillfällen.

Mandela har många skiftande titlar och roller. En kungaättling i Thembu-klanen som smet från sina uppdrag i byn efter ett försök till påtvingat äktenskap och som började jobba som nattvakt i gruvorna i Johannesburgsområdet. Utbildade sig och öppnade Sydafrikas första svarta advokatbyrå med vännen Oliver Tambo 1952. Blev politiskt aktiv i ANC och överbefälhavare i ANCs väpnade gren 1961, efter att ANC förbjudits. Han blev världens mest kända politiska fånge. Samlad ledare för den demokratiska rörelsen 1990-94 i svåra förhandlingar och 10 maj 1994 landets första president efter landets första demokratiska val. 2004 drog han sig tillbaka från politiken och meddelade ”Don’t call me – I call you”.

Idag talas det mycket om Mandela som person. Om hans personliga egenskaper. Och självklart har Mandelas ledaregenskaper varit viktiga i den sydafrikanska processen från apartheid till demokrati.

Det som slog mig mest i Mandelas sällskap var hans förmåga att lyssna på olika argument och röster innan han sökte en konsensusposition. Kanske främst från sina gamla politiska vänner från 50- och 60-talet och vännerna från fängelsetiden på Robben Island, men även från fackföreningarna i COSATU och antiapartheidfronten UDF-leden i början av 90-talet.

Men också hans förmåga att i presidenters sällskap istället välja att tala med servitören eller hisskötaren. Att ge sig tid till att samtala med den lokala rektorn för skolan långt ute på landsbygden och inte bara de lokala ANC-ledarna. Att ge sig tid att lyssna och samtala.

Det är idag många som vill knyta Mandela till just ”sina” politiska frågor. Men för mig handlar Mandelas arv om hans djupa passion för demokrati, mot all form av rasism och hans förmåga att se saker från fattiga och utsatta människors perspektiv.

Men det som är viktigt för mig är att han själv såg sig som del av en rörelse. En rörelse som han var extremt, ibland kanske nästan ohälsosamt, lojal mot – Afrikanska Nationalkongressen, ANC. Som han själv sa;

”Om jag inte åkt till Johannesburg (..och engagerat mig politiskt..) hade jag varit kvar på landsbygden som en tjock hövding med massor av kor och får”.

Att han både i fängelset och i förhandlingarna vägrade kompromissa om grundläggande demokratiska principer – en person, en röst – och om ickerasism och hur han insisterade på att hela tiden samverka med sin rörelse, ANC, inom och utanför Sydafrika.

I augusti 1989 fick jag själv – via Thabo Mbeki i London – reda på huvudspåren i förhandlingarna, som kulminerade i hävandet av bannlysningen av ANC den 2 februari 1990 och frigivandet av Nelson Mandela den 11 februari 1990. Mandela hade i fängelset insisterat att enbart förhandla om ANC i exil fick vara med i processen. Mandelas tal efter frigivningen var delvis formulerat av ANC:s Olivier Tambo och ANC:s styrelse, som samlats till möte i Stockholms skärgård några dagar tidigare.

För mig visade Mandelas sin storhet när han avgått som president när han, efter att han avgått som president, deltog i en demonstration arrangerad av Treatment Action Campaign i en indirekt protest mot ANC-regeringens politik när det gällde hiv och aids. Han medgav att han som president inte agerat tillräckligt kraftfullt och tog på sig en t-shirt ”HIV-positiv”. Ett av Mandelas barn dog några år senare, 2005, av hiv/aids.

2005 åkte han till London för att delta i kampanjen ”Utrota Fattigdomen Nu” som Diakonia tog en ledande roll i här i Sverige, och där hans berömda citat har sitt ursprung;

”Att utrota fattigdomen handlar inte om välgörenhet utan om rättvisa.”

Hopp är det ord som lättast passar på att sätta ord på Mandelas betydelse. Hopp att politiska ledare inte ska ge upp grundläggande principer till förmån för realpolitik, egna förmåner eller egen makt. Hopp genom att visa att det är möjligt att förflytta berg och göra det omöjliga när människorna går samman. Att det handlar om rättvisa inte välgörenhet. Förändringar är alltid möjliga – men det handlar om att människor måste gå samman.

Att vårda Mandelas arv betyder för mig att våra krafter måste inriktas på att ge stöd till människor som går samman för att skapa förändring. Inte bara som enstaka entreprenörer, inte bara som offer som ska stödjas med välgörenhet och humanitärt stöd. Inte för att vi själva kan visa på egennytta utan solidaritet som bygger på värderingar. Utan till människor och rörelser som gör skillnad. Och de finns där. Det vet jag. Jag möter dem varje dag i jobbet.

Afrikas tillväxt gynnar inte alla

2013-11-26 av Magnus Walan, senior policyrådgivare Lämna en kommentar

Det talas idag mycket om det nya Afrika – ett Afrika som reser sig. En kontinent vars ekonomi växer så det knakar. Att biståndet spelat ut sin roll. Nu är det handel som är vägen framåt. ”Länder med IKEA behöver inte bistånd” sägs det ibland. Medelinkomstländer behöver inte bistånd. Eller att biståndet ska främst ska gynna och främja handel och främja ekonomisk tillväxt. Men trots tillväxt och fyrdubblad handel lever nu fler människor i Afrika på under 1,25 US Dollar per dag: 423 miljoner människor jämfört med 375 miljoner 1999. Vi ska inte låta enkla BNI-mått för medelinkomstländer vara utgångspunkten för biståndets behov och inriktning. Mer än 70% av världens fattiga bor i ”medelinkomstländer”. Ett modernt bistånd kräver ett större engagemang och ökad lokal flexibilitet. Låt oss inte luras av enkla schabloniseringar av ett Afrika som reser sig om inte afrikanerna är med.

Hälften av Afrikas befolkning är under 20 år. Statistiken pekar på att Afrika kommer växa och utgöra en fjärdedel av jordens befolkning till 2050. Hälften av världens unga kommer då leva på den afrikanska kontinenten. Hälften av dem i endast sju länder; Nigeria, Etiopien, Egypten, DRC Kongo, Sydafrika och Tanzania. Afrika kommer att bli en allt viktigare kontinent i framtiden.

Trots att Afrikas handel med omvärlden har fyrdubblats de senaste tio åren utgör Afrikas handel enbart 4% av den globala ekonomin. Det handlar mycket om växande råvarupriser.
Det är en orsak till att sju av tio av världens mest växande ekonomier finns i Afrika. Africa Economic Outlook beräknar att tillväxten för Afrika kommer att landa på ett genomsnitt på 4,8% för 2013.

När det gäller fattigdom och social utveckling har vi också sett framsteg – globalt och till viss del även i Afrika. Andelen barn som går i skolan har ökat, malaria och TBC har minskat drastiskt, de globala siffrorna visar att antal människor som har tillgång till rent vatten har ökat med nästan två miljarder. Mellan 2000 och 2011 har antalet barn som inte går i skola minskat från 102 miljoner till 57 miljoner. Medellivslängden har ökat. Många biståndsfinansierade program har gett goda resultat. Mer än 500 miljoner barn har vaccinerats.

Men trots tillväxt och fyrdubblad handel lever nu fler människor i Afrika på mindre än 1,25 US Dollar per dag: 423 miljoner människor jämfört med 375 miljoner 1999. I den grad man nu kan lita på statistiken. Sett i andel av befolkningen har fattigdomen minskat – från 58% vid millennieskiftet till 48,5% idag. Men oavsett detta beräknas majoriteten av jordens fattiga fram till 2030 att leva i Afrika.

Genom att en tredjedel av att jordens mineraler och nära två tredjedelar av världens återstående brukningsbara land finns i Afrika ses kontinenetn på med lystna blickar från energislukande länder och företag. Men om råvarujakten gynnar afrikanerna är en helt annan fråga. Varje år förlorar utvecklingsländerna minst 1 200 miljarder dollar i sammanlagd olovlig kapitalflykt, enligt forskningsinstitutet Global Financial Integrity. Det är ungefär tio gånger mer än världens samlade bistånd. Företagens skatteflykt utgör över 60 procent av kapitalflykten.

Den sydafrikanska fd fackföreningsledaren Jay Naidoo kommenterar;

Vår tillväxt är främst styrd av råvarupriser. Och de framgångsrika tillväxtberättelserna över de senaste årtiondena har inte hanterat jobben, fattigdomen och social inkludering. En fjärdedel av befolkningen är undernärd och var femte barn kommer att vara hämmade i tillväxt på grund av dåligt näringsintag med bestående fysiska och mentala effekter som följd. Migrationen till städerna fotsätter och tre av fem människor i Afrika lever i städernas slumområden.

I en stor enkätundersökning (50 000 tillfrågade) i flera afrikanska länder svarade enbart 29% med att man upplever att situationen är bättre. Allt fler pratar om att ”governance” är en allt viktigare fråga – det vill säga gott samhällstyre. Demokratier som Sydafrika, Nigeria och Kenya har stora problem med just detta.

Klimatförändringarna är jokern i sammanhanget. Projektioner av till exempel framtida odlingsmönster och torka pekar på enormt stora förändringar med extrema väder, torka och ökad fattigdom. Framtiden är osäker.

Afrika är inte vad det varit. Stora förändringar sker med en växande medelklass. Trots sociala framsteg växer klyftorna. Omvärldens intresse växer. Biståndets storlek har minskat i betydelse jämfört med de växande ekonomierna men har trots det en viktig roll.

FN uppskattar att ytterligare 1 000 miljarder USD kommer att behövas under de kommande decennierna för att finansiera utvecklingsländernas hållbara utveckling UNDESA (2012), World Economic and Social Survey 2012. In Search of New Development Finance. Men beroende på om länderna får egna alternativa inkomster.

I mitt perspektiv ser jag tre saker som är viktiga för hur Sverige utformar vårt engagemang;

Vi får inte stirra oss blinda på framgångsiffrorna och på ländernas BNI. Vi måste hela tiden utgå från de fattiga människornas perspektiv och behov. Hälften av befolkningen lever i fattigdom. Det gör att de svenska biståndsinstaserna måste vara mer strategiska.
Aldrig ge upp de människor som organiserar sig – mot korruption, för respekt för demokrati och mänskliga rättigheter. De som utmanar korrupta och auktoritära ledare och regimer. Dessa människor finns överallt. Det handlar bara om att hitta dem.
Fungerande marknader och en privat sektor i Afrika är viktigt. Men det stora problemet är inte bara behov av mer handel utan att utveckla ekonomierna så att de bättre bidrar till utveckling. För att nå detta behövs fungerande statsapparater, rättsystem, ett civilt samhälle oberoende media och medvetna insatser för att nå de fattiga. Vi vet att kvinnorna har en nyckelroll. De producerar 80% av maten men äger bara 1% av marken.

Smart bistånd handlar inte om att dela ut mat och mediciner. Ett exempel: Sydafrika hade efter apartheid fått sin demokrati. Men hiv-aids epidemin skördade stora offer. Och dåvarande regeringen under Mbeki vägrade prioritera förebyggande insatser vilket drabbade miljoner människor. Men en liten biståndsfinansierad aktionsgrupp, TAC, kunde genom påverkan och lobbykampanjer utmana makten och förändra politiken. Ett exempel på att små insatser kan få stora effekter.

Att schablonmässigt använda biståndet för att främja handel och investeringar kan aldrig vara ett huvudspår – speciellt inte om det handlar om att främst bana väg för svenska företag. Bundet bistånd är skadligt för mottagarna. Vi ska inte låta enkla BNI-mått för medelinkomstländer vara utgångspunkten för biståndets behov och inriktning. Mer än 70% av världens fattiga bor i ”medelinkomstländer”. Ett modernt bistånd kräver ett större engagemang och ökad lokal flexibilitet. Låt oss inte luras av enkla schabloniseringar av ett Afrika som reser sig om inte afrikanerna är med.

Filippinerna: Det är inte rimligt

2013-11-13 av Magnus Walan, senior policyrådgivare Lämna en kommentar

Ge en gåva för Diakonias katastrofinsamling till Filippinerna.

Haiyan var världens hittills kraftigaste orkan. Siffrorna på hur många som dött varierar. Men det är miljoner människor som drabbats och som lider nöd. Uppskattningsvis är fyra miljoner av de drabbade barn, det är dubbelt så många barn som det finns i hela Sverige som nu saknar bostäder, rent vatten, sjukvård och trygghet. Diakonia driver just nu en katastrofinsamling för Filippinerna, som kanaliseras genom ACT Alliance. Ge en gåva till katastroffonden, och stöd de som drabbats av Haiyans framfart.

Klimatförhandlingarna i Warszawa, som började tidigare i veckan, fick en stark start, då Filippinernas huvudförhandlare Yeb Sano frammanade många tårar genom sin uppmaning att ge stöd till Haiyans offer i Filippinerna. Samtidigt meddelade han att han skulle försätta sig själv i en hungerstrejk för att visa solidaritet till alla i Filippinerna, däribland hans bror, som inte har tillgång till mat på grund av tyfonens framfart.

Det sägs ibland att du inte kan inte göra något mer än att stödja offren med humanitär hjälp. Det stämmer inte. Katastrofer kan förebyggas. Det är och har varit en del av klimatförhandlingarna redan från början. Industriländerna har lovat att bistå utvecklingsländer med stöd till klimatanpassning. Det kan handla om byggandet av vallar mot havet, om att bygga bättre bostäder som inte ligger ut med flodbankarna, om betongbyggnader som står pall mot flodvågor, om förändrade odlingsmetoder och nya metoder att lagra vatten som bättre kan stå emot torka.

Det går inte att med säkerhet koppla katastrofen i Filippinerna till klimatförändringarna. Stormar och orkaner kommer alltid att variera. Men intensiteten i orkaner och tyfoner, i form av intensivt regn och enorma vindstyrkor, riskerar enligt FN:s klimatpanel att bara förvärras, och där spelar klimatförändringarna en central roll.

Men industriländerna vill inte finansiera de insatser om anpassning som ingår i klimatförhandlingarna. Eller som bara finansierar en bråkdel. För något år sedan var enligt Stockholm Environmental Institute enbart mindre än 8% av de anpassningsplaner som presenterats till klimatförhandlingarna finansierade. Det svenska bidraget på 300 miljoner till FN:s Gröna Fond var ett välkommet bidrag. Gröna Fonden och Anpassningsfonden är viktiga institutioner som har en hög grad av transparens och styrs av både mottagare och givare. Men Diakonia ser det som ett problem att klimatinsatserna finanseras med redan anslaget bistånd. Det innebär det att pengar flyttas mellan anslag, och det blir inga nya pengar.

Och självklart. Vi måste minska våra utsläpp – speciellt om vi vill att människor i fattigdom ska utvecklas, vilket innebär att de måste ha rätt till ett klimatutrymme. Det här betyder att vi i industriländerna har ett ännu större ansvar att se till att våra utsläpp minskar. Det ansvaret ligger på alla invånare i länder som Sverige, men framför allt på våra regeringar. Det Afrikanska klimatnätverket PACJA kommenterade starten av klimatförhandlingarna och vad som krävs av industriländerna:

”We watch with horror what has happened in the Philippines, and know that it is happening in our homes too”, säger Mithika Mwenda, som är generalsekreterare hos Diakonias samarbetsorganisation PACJA i Kenya. ”I don’t know how rich countries can ignore the facts being screamed by mother nature, nor the cries being made by the world’s poor – the time has come to cut climate changing causing emissions and to cut them deep”. PACJA har också i samband med klimatförhandlingarna i Warszawa släppt ett pressmeddelande, där de lyfter vad de som drabbas värst av klimatförändringarna kräver av världen.

Genom att industriländerna väljer att vänta och se innebär det att de extrema väderkatastroferna fortsätter att drabba de människor som har minst ansvar för klimatförändringarna. Just nu är det Filippinerna. Det kommer inte att dröja länge förrän vi får höra talas om ännu en katastrof i ett land som drabbas hårt av klimatförändringarna.

Det är inte rimligt.

C och Kd vill inte att Borg tar en Springnota

2013-09-06 av Magnus Walan, senior policyrådgivare Lämna en kommentar

Om några dagar presenterar Anders Borg regeringens budget för 2014. Glädjande nog har nu Centerpartiet och Kristdemokraterna öppet gett stöd till Diakonias krav om nya additionella klimatpengar – utöver det vanliga biståndet på 1 procent. Frågan är vad Borg säger. Om vi får se några nya klimatbidrag eller om Sverige ska ta en springnota?

Klimatfrågan är sida vid sida med fattigdomsbekämpning vår tids två största utmaningar. Och de båda hänger ihop. Det är de rika länderna, inklusive Sverige, som genom utsläpp av växthusgaser, har störst skuld till klimatförändringarna. Men det är de allra fattigaste som drabbas hårdast av de negativa effekterna.

FN:s klimatkonvention har slagit fast att världens länder har ett gemensamt, men olika stort, ansvar. De som har störst kapacitet att göra något åt klimatförändringarna ska gå före och bidra mest. På klimattoppmötet i Köpenhamn 2009 fick utvecklingsländerna löften om kompensation för klimatskadorna.

Sverige har lovat att betala sin del av notan för den nedsmutsning av klimatet som vi, efter hundra år av industrialisering, står för. Om vi inte betalar vår del blir det de fattiga som får betala för vår konsumtion.

Från och med år 2020 har de rika länderna tillsammans tagit på sig att bidra med 100 miljarder dollar per år, pengar som ska vara nya och additionella. Utvecklingsländerna ska använda den nya finansieringen till att begränsa utsläpp och anpassa sig till det förändrade klimatet. Men istället för att lägga nya medel på att bekämpa klimatförändringarna har regeringen tagit från den befintliga biståndsbudgeten och därmed finansierat klimatskadorna med pengar som skulle ha gått till fattigdomsbekämpning.

Diakonia beräknat Sveriges faktiska andel av de 100 miljarderna dollarna – det vill säga hur mycket som varje år måste avsättas i budgeten för att komma upp till vårt åtagande år 2020. För 2014 handlar det om 2 miljarder kronor.

Sverige har hittills inte presenterat något separat klimatstöd i budgeten. Man har allmänt sagt att Sveriges bidrag ryms inom det ordinarie biståndet.

Vi vet att MP och V tidigare presenterat tydligt klimatinsatser utöver 1 procent i bistånd. Socialdemokraterna har i sin budget inte presenterat några separata pengar utan hänvisar till framtida möjliga inkomster från gemensamma EU-ansträngningar

Men Centerpartiet och Kristdemokraterna gick nyligen ut och klargjorde sin syn.

– Pengarna som går till internationellt klimatarbete måste bli synliga i budgeten, anser Centerns partistyrelse. Pengarna ska dessutom inte plockas från det ordinarie biståndet, sa Centerpartiets partistyrelse. Pengarna till klimatarbetet ska vara utöver det ordinarie biståndet på en procent.

Liknande budskap kom från Kristdemokraternas Emma Henriksson (gruppledare) och Irene Oscarsson miljöpolitisk talesperson i en artikel i Uppsala Nya tidning; ”Låt oss till sist understryka att vi kristdemokrater stödjer ett utökat klimatbistånd vi vill även kraftfullt öka stödet till klimatinvesteringar i utvecklingsländerna jämfört med tidigare åtaganden. Dessutom vill vi integrera klimatanpassningsåtgärderna i fattigdomsbekämpningen och skjuta till mer pengar för att täcka de extrakostnader som klimatförändringarna medför.”

Bra besked.

Nu återstår att se om Centern och Kristdemokraterna får igenom sin vilja. Och om Socialdemokraterna kommer att presentera några separata pengar.

Läs mer: I måndags överlämnade Diakonia över 7 000 springnotor till Finansdepartementet

Resultat av bistånd – fakta, vetenskap och myter

2013-08-26 av Magnus Walan, senior policyrådgivare Lämna en kommentar

Ibland efterfrågas vilka resultat biståndet har gett. Ofta blandas frågorna ihop. Det handlar om koll på pengarna, resultat för enskilda insatser och generellt bidrag till länders utveckling. Bistånd är inget universalmedel men det ger livsrum till demokrati och människorättskämpar, bidrar till att bygga institutioner och bidrar till fattigdomsbekämpning. Det finns dock utmaningar kring behov av öppenhet, problem orsakade av hur olika givare trixar med biståndet för sina egna syften och frågan hur biståndet i högre grad kan bidra till ansvarsutkrävande och demokratiskt deltagande.

I radions P1 morgon får biståndsminister Gunilla Carlsson frågan ”om vi inte vet att varenda krona kommer fram ska vi minska biståndet då?”. Ministern svarar klokt att det inte går att garantera att varenda krona kommer fram då det existerar stora svårigheter i många länder – inte minst med det humanitära biståndet till utsatta människor i till exempel Syrien – men att det är viktigt att efterfråga resultat.

Ibland ser jag påståenden om att det inte finns fakta eller underlag på vad biståndet leder till. Men ofta blandas frågorna ihop. I denna blogg ska jag försöka bena ut tre frågor:

Existerar det utvärderingar – har vi koll på pengarna?
Leder de enskilda insatserna till det som var syftet?
Vad vet vi om biståndet ger resultat?

1) Existerar utvärderingar – har vi koll på pengarna?

Jag vill påstå att det inte finns något annat budgetområde som granskas på så många plan – både i form av revision och utvärderingar på projekt-, program-, land- och på regional nivå. Dessutom utvärderas biståndets så kallade RAM-organisationer (av vilka Diakonia är en) samt hur biståndet är organiserat rent strukturellt. Utvärderingarna sker i egna revisorer, av Statskontoret, Riksrevisionen, myndigheten SADEV (när den existerade) och av allmänhet och media. I Diakonias fall sker utvärdering även kontinuerligt av en av styrelse som är vald av våra ägare – kyrkorna.

I en signerad ledare i DN kunde man läsa att enbart ”en promille av biståndet går till utvärderingar”. Jag ställer mig väldigt tvivlande till den siffran och är samtidigt lite undrande till varför inte Sida, UD och vi enskilda organisationer inte presenterar de utvärderingar som görs på ett bättre sätt. (Diakonias verksamhet har under fyra år granskats i 400 olika utvärderinger). Det faktum att den oberoende statliga myndigheten SADEV lagts ned och att dess ersättare ännu inte kommit igång är ett annat problem.

Vi ska givetvis hålla koll på pengarna, granska resultaten av vår verksamhet och inte låtsas att det är problemfritt. Det borde vara en poäng att Sida/UD redovisar alla utvärderingar som de själva utför eller i projekt/program som sida medfinansierar. Inte minst UD själv som hanterar en stor del av biståndet själva. Det borde med en enkel kalkyl vara många hundra utvärderingar varje år.

Men det finns också risker med en byråkratisering av biståndet. En övertro på kontroll och vad utvärderingar.

2) Leder de olika biståndsinsatserna till det som var syftet?

Ekonomen Bertil Odén har i en rapport till Statskontoret (Samverkan mellan Sida och svenska ramorganisationer – utveckling och förändringar Bakgrundsstudie för Statskontoret 23e nov 2012) refererat till studier (not 1 nedan) inom bland annat OECD som granskat bistånd via enskilda organisationer;

”en av slutsatserna i dessa översikter att det är svårt att dra några generella slutsatser angående effekterna på makronivå, men att det omfattande materialet av utvärderingar av de direkta produktionsmålen visar att en hög andel av projekten och programmen uppnår sina mål – i genomsnitt omkring 90 procent.”

OECD-studien går i linje med vad annan forskning pekat på. Enkelt talat: Nio av tio insatser når sina mål (så kallad output); ett projekt som handlar om att ge kvinnor i Zimbabwe kunskap om mänskliga rättigheter har faktiskt genomförts. Men biståndsinsatser påverkas givetvis av yttre faktorer. Till exempel: Ett projekt för att ge bönder i Burkina Faso kunskap om bättre odlingsmetoder har genomförts. Men en extrem torka, orsakad av klimatförändringarna, påverkar bönderna och de biståndsfinansierade insatserna drabbas hårt. Men med böndernas ökade kunskap klarar de sig på lång sikt ändå bättre.

Biståndets insatser och resultat (så kallad impact) är ibland svåra att isolera för att mäta. Än svårare om det ska göras strikt vetenskapligt. Därmed är det svårt att säga i vilken omfattning och med vilka mekanismer biståndets insatser når sina övergripande mål. Forskning, fakta och utvärderingar är viktiga. Vi måste ständigt fortsätta med detta för att öka lärandet.

Min känsla är att det tillnärmelsevis inte finns alls samma grad av granskning och utvärderingar på många andra insatser eller poster i den svenska budgeten. T.ex. jordbruksstödet, försvarets internationella insatser eller de hundratals miljarder som de svenska statliga exportorganen förvaltar. Och speciellt utvärderingar och diskussionen om impact.

3) Vad vet vi då om biståndets resultat?

Att vetenskapligt säkerställa biståndets resultat är vanskligt skriver Göran Hydén på biståndsdebatten.se och menar att:

”utvärderingarna istället fått för stor roll… De missar hur samhällsutveckling kommer till stånd. … Baksidan av dessa ansträngningar är att vad som visas upp på pappret har väldigt lite att göra med verkligheten. Ju sofistikerade metoderna blir desto längre från det som verkligen sker tenderar analysen att bli.”

Det kanske är sant när man granskar biståndets effekter på makronivå och man efterlyser vetenskaplig säkerhet. Men forskningen är viktig bara den görs på rimliga sätt. Många forskare, till exempel Arne Bigsten vid Handelshögskolan i Göteborg pekar på att det finns ett samband med institutionsbyggandet i t.ex. Afrika och den tillväxt vi ser i Afrika idag . Forskningsprogrammet ReCom gör ett viktigt arbete. Men det krävs stor medvetenhet om hur man kan ”isolera” insatserna från omgivande faktorer.

Men vad vet vi då?

Vi vet att biståndet idag finansierar stor del av organisationer som arbetar med demokrati och mänskliga rättigheter i till exempel Vitryssland, Uganda, Egypten, Kuba och Zimbabwe. Även om biståndet inte alltid direkt lett till en demokratisk utveckling ger det ändå ofta de modiga och envisa människor som kämpar för demokrati- och mänskliga rättigheter styrka att stå emot, att organisera sig, att dokumentera övergrepp och att ge ett hopp för framtiden.
Vi vet att bistånd har en central roll i de program och insatser i arbetet mot fattigdom och i Millenniemålsarbetet. Senaste rapporten pekade bland annat på att 700 miljoner människor har lyfts från extrem fattigdom mellan 1990 och 2010. Två miljarder människor har fått tillgång till rent vatten. Dödsfall i malaria har minskat med 25 % på tio år. Andelen av världens befolkning som lever i hunger har minskat från 23 % 1990-92 till 15 % 2010-2012. Mellan 2000 och 2011 har antalet barn som inte går i skola minskat från 102 miljoner till 57 miljoner. Listan kan göras betydligt längre.
Vi vet att biståndet har bidragit att bygga demokratiska institutioner och myndigheter som arbetar med till exempel riksrevision och katastrofberedskap. Institutioner är något som forskare brukar beskriva som fundament för ekonomisk utveckling. Dessa insatser finansieras via en rad olika statliga biståndgivare, privata givare och ländernas egna budgetar. Ibland går det inte att härleda just vilka resultat som just de svenska skattemedlen bidragit till.

Summa summarum: Biståndet ger livsrum till demokrati och människorättskämpar, bidrar till att bygga institutioner och i arbetet mot fattigdomen. Biståndet är inget universalmedel. Ibland blir det fel. Men att ge upp stödet till människor och organisationer som kämpar för ett bättre liv är inget alternativ. Jag hoppas att det kommer en dag då vi kan avveckla biståndet. När vi lever i en värld utan fattigdom, när länders regeringar är demokratiska och respekterar mänskliga rättigheter. Där kvinnor och män lever jämnställda. Tyvärr är vi inte där än.

Bistånd är ett uttryck för global solidaritet till människor som är utsatta. Och trots alla ord om kvalitet i biståndet från givarna finns det mycket som går i fel riktning. Inte minst när det gäller givarnas löften om ökad transparens, om att anpassa biståndet till mottagarnas behov och system och löften om samstämmig politik (det vill säga att inte motverka biståndets insatser på andra politikområden).

Självklart måste vi fortsätta med forskning om biståndets resultat, med revision och utvärderingar. Utvärderingar som granskar svenskt bistånd bör lyftas fram mer än idag, liksom forskning t.ex. ReCom.

De fakta och den statistik om biståndets resultat som jag presenterar i den här bloggen duger ganska långt för mig. Jag tycker att UD och Sida borde presentera dem med lite större stolthet. Jag vill även se är ett mycket större engagemang för att demokratisera biståndet. Att biståndet i högre grad kan bidra till debatt, plattformar och kunskap så att medborgare, organisationer och parlament kan delta i samhällsutvecklingen. Att aktivt agera för utveckling, demokratiskt deltagande och inte minst ansvarsutkrävande av makthavare – både offentliga och privata. Både i givarländerna och i mottagarländerna.

Till sist behöver vi ett större engagemang utanför biståndet att verka för demokrati, mänskliga rättigheter och stödja fattiga utsatta människor. För att motverka katastrofer och humanitärt lidande – till exempel i form av mer kraftfulla minskningar av våra klimatsskadliga utsläpp på hemmaplan.

PS: I nästa blogg återkommer jag till regeringens ambitioner om ”svenska” resultat i biståndet. Är den utvecklingen bra? Eller riskerar den istället vara kontraproduktiv?

Not 1: Kruse, S-E, T. Kyllönen, S. Ojanperä., R. Riddell, J-L Vielajus (1997) Searching for Impacts and Methods: NGO Evaluation Synthesis Study. Executive Summary of A Report Prepared for the OECD/DAC Expert Group on Evaluation. Sida Joint Evaluation 1997:1.

En rättvis värld kräver handling – Tre utmaningar för S-kongressen i utrikespolitiken

2013-04-03 av Magnus Walan, senior policyrådgivare Lämna en kommentar

Magnus Walan är senior policyrådgivare hos Diakonia, och arbetar med Diakonias politiska påverkansarbete i Sverige. Foto: Markus Marcetic

Som en svensk folkrörelse som arbetar med bistånd, jämställdhet och mänskliga rättigheter har vi under senare år kritiserat eller haft synpunkter på regeringens bistånd- och utrikespolitik. Tyvärr måste vi konstatera att på flera punkter där vi kritiserat regeringen har Socialdemokraterna antingen varit tysta eller gett regeringen sitt stöd.

1. Vapenexporten

Socialdemokraterna har under lång tid haft ett kluvet förhållande till vapenexport till länder som bryter mot mänskliga rättigheter. Några vägledande principer för socialdemokraterna är att all vapenhandel ska kontrolleras genom strikta regler samt att icke-demokratier och länder som bryter mot mänskliga rättigheter inte kan ges samma legitimitet att få köpa vapen. Sverige ska vara en föregångare när det gäller strikta regler.

I verkligheten har Socialdemokraterna fört en helt annan politik.

Vapenexporten är allt annat än restriktiv och Sverige är inget föregångsland. Socialdemokraterna har gett stöd till export av gigantiska vapensystem till diktaturer som Pakistan. En export av en stridsledningcentral för 16 miljarder försvårar landets möjligheter att leva upp till de mänskliga rättigheterna när det gäller rätten till hälsa och rätten till undervisning.

Vi har även gett stöd till export till Förenade Arabemiraten, Bahrain och Saudiarabien, där den sistnämnda särskilt utmärker sig grova brott mot mänskliga rättigheter. Politiska partier är förbjudna. Kroppslig bestraffning i form av piskning och amputering utdöms och dödsstraff tillämpas. Hittills i år har två människor avrättats genom halshuggning varje vecka.

Statsministern försvarade exporten i Dagens Eko den 9 mars 2012 med det berömda citatet;

– Ni kommer aldrig få mig att darra på manschetten när det gäller det som ger jobb, det som ger exportinkomster till Sverige.

Men exporten till Saudiarabien har även fått stöd av Socialdemokraterna.

Ett skäl till detta är att partiledningen gett instruktioner till sina representanter i Exportkontrollrådet att prioritera annorlunda. Chefen för den statliga myndigheten ISP som ska övervaka efterlevnaden av lagstiftningen har i artiklar motiverat exporten till diktaturer med att man fått ”brett politiskt stöd” i Exportkontrollrådet. Brett politiskt stöd kan knappast fås utan att både M och S gett stöd till exporttillstånd.

Detta gap mellan ord och handling kan enbart fortsätta så länge partierna inte kan utkrävas ansvar. Myndigheten ISP hänvisar till politikerna i ISPs rådgivande organ – Exportkontrollrådet. Partierna hänvisar ansvaret till ISPs chef, till sekretess och till regeringens styrning/avsaknad av styrning. Regeringen hänvisar till ISP och exportkontrollrådet. Modellen är som uppbyggd för att man inte kan utkräva ansvar. Öppenhet kan inte bara vara att redovisa antal pansarskott utan hur partierna ställer sig till export i relation till de mänskliga rättigheterna.

I Socialdemokraternas kongresshandlingar står mycket om ickespridning av kärnvapen, lätta vapen, drönare etc. Det är bra. Men det står också om att göra stridsflyg till ”nationella säkerhetsintressen”.

Vi undrar; är Socialdemokraterna för ett regelverk som i praktiken inte tillåter export av krigsmaterial till diktaturer eller andra länder där de riskerar att användas för att kränka de mänskliga rättigheterna som ni utlovade på DN debatt 17 maj 2011? Ska man kunna utkräva ansvar av de politiska partierna hur de ställer sig vid exporttillstånd?

2. Klimatfinansiering

Människor i Afrika, Latinamerika och Asien är de som drabbas hårdast redan idag av industriändernas historiska utsläpp. Ska Sverige ta sitt ansvar för klimatet handlar det om två saker: Att föra en trovärdig politik för minskade utsläpp och betala för vår nedsmutsning i de länder som drabbas hårdast.

I den säkerhetspolitiska analysen från riksdagen utgör klimatförändringarna även mot Sverige ett av de största hotbilderna. Sett i detta ljus är det intressant att den blocköverskrivande uppgörelse som finns den om 90-100 miljarder till upprustning av JAS 39 Gripen och närmas inga långsiktiga åttaganden kring klimatet.

I samtliga klimatavtal har industriländerna lovat finansiera fattiga länders anpassning till ett förändrat klimat med nya additionella pengar – dvs att man inte finansierar med ordinarie bistånd.

Vi har kritiserat regeringen för att trixa på denna punkt. Om industriländerna väljer att ta dessa pengar från biståndet blir det inget kvar till det ordinarie utvecklingsbiståndet.

I Diakonias och Svenska kyrkans klimatenkät 2009 var socialdemokraterna tydliga. Där sade Socialdemokraterna våra klimatinsatser ska tas utanför 1% biståndet.

Nu skriver S i sina kongresshandlingar; ”Det stöd som Sverige ger inom ramen för internationella överenskommelser ska ligga utöver vad som krävs för att nå FN:s mål om ordinarie bistånd. ”

Det vill säga att klimatfinansiering kan tas från biståndet utöver 0,7 %. Socialdemokraterna har på denna punkt gått bakåt.

Skall Sverige leva upp till vårt åtagande i Köpenhamn behövs 1,9 miljarder i budgeten för 2014. Det har Diakonia räknat ut; utan de pengarna tar regeringen en springnota på klimatet. Kommer S göra samma sak?

3. Exportfrämjande och mänskliga rättigheter

Gång på gång kommer Socialdemokraterna tillbaka till ett ökat stöd till exportfrämjande, som ska vara viktigt för svenska företag. Men det finns väldigt lite om exportfrämjande och mänskliga rättigheter i socialdemokratisk politik.

Regeringen har idag tydliga krav på kontroll av pengar och effekt när det gäller biståndsprojekten. Det är i grunden bra. Men kontrasten till krav på transparens och resultat till dessa organ är mycket stor, trots att dessa organ har hundratals miljarder i sina portföljer. Till Iran har Exportkreditnämnden EKN de senaste sex åren gett garantier på över 12 miljarder och 10 miljarder till Saudiarabien.

Att man i affärer tar hänsyn till mänskliga rättigheter är inte bara viktigt för människorna i de berörda länderna, det är bra för företagens affärer och det är bra för staten Sverige. Borde inte Socialdemokraterna när man agerar för mer exportfrämjande tydliggöra att hänsyn till mänskliga rättigheter måste vara ett villkor för statligt stöd?

Zambia – bistånd in, kapitalflykt ut

2013-02-21 av Magnus Walan, senior policyrådgivare Lämna en kommentar

Vid Glencores gruva finns det ingen växtlighet i närheten av själva gruvan. Det finns även uppgifter på att det släpps ut syraavfall i floden. Foto: Magnus Walan

Ofta får jag höra att lösningen på fattigdomen är att fattiga länder måste börja delta i internationell handel; att de ska integreras i världsekonomin genom privata företags handel som per automatik ska leda till utveckling. Häromveckan var jag i Zambia och besökte en koppargruva – Mopani Copper Mine. Där blev det uppenbart att det inte är så enkelt. Det här är en gruva som ägs av det schweiziska företaget Glencore, som nyligen granskades i programmet Stealing Africa – How much profit is fair? som ingår i den globala dokumentärserien Why Poverty.

När jag besökte gruvan berättade ordföranden i bolagets styrelse om hur de investerar kraftigt i arbetsmiljön, hur de leder i landet när det gäller att investera i olika ansvarsprojekt, på engelska Corporate Social Responsibility (200 miljoner kronor per år) samt hur de har byggt skolor och kliniker som är öppna för alla i samhället.

Men Glencore har också något annat på sitt samvete, något som försätter själva staten Zambia i en utsatt situation – kapitalflykt. Zambia är ett av de länder som haft en tillväxt på över 6% de senaste åren; samtidigt lever över 60% av befolkningen i fattigdom och 48% i extrem fattigdom. Kopparexporten står för över 80% av landets export, men står bara för 6 procent av landets BNI och än mindre del av landets statsinkomster. (se även /2012/09/skatt-och-fattigdomsbekampning-hor-ihop/ ).

Ett viktigt skäl till detta är just kapitalflykten från Zambia. Kopparexporten till Schweiz, till stor del via Glencore, är den enskilt största exportmarknaden. En revisionsrapport beställd av den Zambiska staten 2011 pekade på att Glencore/Mopani genom bland annat internhandel har dolt en omfattande kapitalflykt från Zambia. Liknande slutsatser drogs av den brittiska forskaren Paul Collier som jämfört ekonomin i koppargruvorna i Chile med motsvarande gruvor i Zambia.

Enligt beräkningar från zambiska organisationer innebär det att Zambia förlorar 1,039 miljoner kronor (106 miljoner Pund) varje år i förlorade skatteinkomster från en enda gruva – Mopani Copper Mine. Det här är pengar som hamnar i europeiska skatteparadis utan insyn. Hur mycket det här egentligen handlar om syns tydligt om man jämför med det svenska biståndet till Zambia, som ligger på 200 miljoner kronor per år.

Ordföranden för Mopani Copper Mine säger att nyttan som företaget gör går till gagn för befolkningen. Men i kyrkan i bostadsområdet Kankoyo, granne med smältverket, mötte jag människor från lokalbefolkningen som gav mig en helt annan bild:

– Det är sant att det har hänt saker. Företaget har ökat investeringar i att stoppa skadlig rök. Man har byggt kliniker och skolor. Men de är inte öppna för oss som inte är anställda vid företaget, säger en man.

Kvinnan på bilden lever i ovisshet, då hennes hus rasar samman på grund av gruvbrytningen, och att hon inte har råd att flytta. Foto: Magnus Walan

– Mitt hus rasar samman. Jag är änka och har inga inkomster. Företaget säger att husen inte är deras ansvar. Men jag har inte råd att flytta, säger en kvinna.

Det här får mig att fundera. Företagsansvar kan inte bara handla om att starta lite sociala projekt för de anställda, och utveckling handlar inte bara om att fattiga länder ska öka sin handel. Zambia har en långt mer exportberoende ekonomi än EU-länderna. Det handlar om formerna för handeln, om handel bidrar till utveckling.

I Zambia får jag höra att ansvaret även ligger på Sverige och EU, att vi med vår styrka kan bidra till att öka öppenheten för att minska företagens möjlighet att genomföra sin skatteflykt. Ett lagförslag ligger just nu på EU:s bord, som kan tvinga företag att redovisa sina vinster och utgifter land för land. Men hur Sverige ställer sig till lagen och kapitalflyktens kryphål vet vi inte riktigt.

När jag nu är hemkommen från Zambia läser jag om justitieminister Beatrice Ask som svarar i riksdagen om Sverige är beredd att täppa till de kryphål som finns i den lagstiftning som just nu förbereds i EU. Hennes svar från debatten är dock ganska svagt:

– Det är inte möjligt för mig att här redogöra för hur jag eller mina kolleger i andra medlemsstater ställer sig till enskilda förslag från EU-parlamentet i de pågående samtalen. Däremot kan jag säga att Sverige, övriga medlemsstater och parlamentet ställer sig bakom att det införs regler om ökad transparens inom utvinningsföretagen, låt vara att alla delar ännu inte har förhandlats klart.

Det får mig att undra – varför finns det inte ett större engagemang för att Zambia ska få större egna inkomster och minska biståndsberoendet? Det är uppenbart att det är för enkelt att säga att fattiga länder ska lösa sina fattigdomsproblem genom att öka handeln med omvärlden.

Både Moderaterna och Socialdemokraterna bör syna sina roller för Sydafrika

Att vårda Mandelas arv

Afrikas tillväxt gynnar inte alla

Filippinerna: Det är inte rimligt

C och Kd vill inte att Borg tar en Springnota

Resultat av bistånd – fakta, vetenskap och myter

En rättvis värld kräver handling – Tre utmaningar för S-kongressen i utrikespolitiken

Sök i bloggen

Följ Diakonia på Twitter!

Följ Diakoniabloggen via mail!

Följ Diakonia på Facebook