
Som representant för organisationen ISAK mötte Magnus Walan Nelson Mandela kort efter hans frigivning. Idag ställer sig Walan kritisk mot M:s agerande före apartheidregimens fall och S:s agerande efter. På foto från vä; MW, Pelle Knutsson, Lasse Hulth, N Mandela och K-G Norén. Foto Gustaf Eneroth
Det pågår en debatt om Moderaternas historia när det gäller ANC och sanktionerna mot apartheidregimen, och även en debatt om socialdemokraternas ansvar för JAS-affärerna med Sydafrika. Debatterna behöver nyanseras.
Jag arbetade med den svenska antiapartheidrörelsen ISAK, Isolera Sydafrika-kommittén, och satt i styrelsen mellan 1982 och 1994. ISAK bestod av en mycket stor bredd av organisationer – de politiska ungdomsförbunden (KDU, FPU, CUF, SSU och KU), delar av fackföreningsrörelsen och de kristna ungdomsförbunden. Organisationen var uppbyggd med lokala avdelningar allt från Lund, Oskarshamn och Falun till Uppsala och Umeå. Jag kan inte tala för en organisation som inte existerar. Jag kan bara säga att jag inte mötte några från Moderaterna som deltog aktivt i detta arbete från min horisont. De moderater jag mötte i olika politiska sammanhang var snarast ganska avvisande till vårt arbete.
Däremot har jag starka minnen av människor som David Wirmark (FP), eller representanter från Kristdemokraterna och Centerpartiet och socialdemokraterer som Olof Palme som gav stöd till arbetet. Liksom från Vänsterpartiet.
Utrikesminister Carl Bildt sa i SVT:s Rapport den 9 december att Moderaterna gav stöd till ANC och att man var emot sanktionerna för att de var ensidiga – det vill säga. enbart svenska och inte beslutade av FN:s säkerhetsråd.
Att Moderaterna inte trodde på ”ensidiga” sanktioner är korrekt. Men i reservationen till Näringsutskottets betänkande om sanktionerna (84/85:NU3) anger de även ett annat skäl – svenska näringspolitiska intressen:
”De svenska företag som huvudsakligen levererar till gruvindustrin är för sin teknik- och produktutveckling starkt beroende av närhet till den sydafrikanska marknaden och skulle få sin konkurrenskraft allvarligt försvagad om de tvingades lämna Sydafrika. Enligt näringsutskottets mening borde de svenska näringspolitiska intressena tillmätas större betydelse vid utformningen av Sveriges Sydafrikapolitik än vad som nu är fallet.”
För mig är det viktigt att inte bagatellisera betydelsen av de många människornas kamp för sanktioner. Det blev aldrig några FN-beslutade sanktionerna som ANC, kyrkorna och fackföreningsfederationen COSATU önskade. Men de steg som togs i FN kring vapenexport och de steg som togs av enskilda länder hade betydelse – i Sverige resulterade de i förbud mot nyinvesteringar och ett begränsat handelsförbud 1986. Och alla konsumenter runt om i världen som bojkottade Sydafrikanska varor. Kanske var det internationella valutafonden IMF:s vägran att förnya lånen 1985 och oljesanktionerna från enskilda länder som hade störst betydelse.
Lena Mellin skriver i Aftonbladet den 10 december 2013 att vi inte vet om sanktionerna hade betydelse då ingen utvärdering är gjord. Nej, det finns ingen vetenskaplig sanning, men jag minns Nelson Mandelas kommentar till de ”ensidiga” svenska sanktionerna när han för första gången talade i ett parlament (13 mars 1990). Han tvekade inte om de svenska sanktionernas betydelse:
”..We would like to take this opportunity to salute this outstanding democratic institution, the Swedish Parliament, which has stood in the front ranks of the international forces that have fought against the apartheid system. From here has issued legislation which has made an important contribution to the process of securing the international isolation of apartheid South Africa. For many years you have approved budgets which have enabled this country to extend invaluable humanitarian assistance to the ANC, the Democratic Movement and the suffering people of our country. From here you have provided moral and political leadership which has inspired many others throughout the world and sustained us in those dark days in prison when it was impossible even to guess when the terrible night of racial tyranny would give way to a new dawn.”
När det gäller stöd till ANC kanske det var så att Moderaterna inte reserverade sig mot biståndet till ANC. Men något stöd till ANC från Moderaterna var inget som nådde mina öron.
Jag är inte speciellt förtjust i krav på ”ursäkt” men att bara bemöta historien med tystnad är inte bra. Redan 2006 sade Storbritanniens konservativa partiledare David Cameron att partiet hade fel i fråga om ANC och att det var ett ”misstag” att inte stödja sanktionerna mot apartheids Sydafrika. Men Camerons parti hade en helt annan historia där ledningen bland annat kallat ANC för terrorister. Men han ångrade även partiets inställning till sanktioner.
De finns de som säger att det var det kalla krigets slut som banade väg för förhandlingarna i Sydafrika. Det är en historieförfalskning. De internationella oljesanktionerna bet hårt på Sydafrika och när den internationella valutafonden IMF inte förnyade sina lån började landets valutareserv sina. Samtalen började när den sydafrikanske justitieministern Kobie Coetzee besökte en sjuk Nelson Mandela på sjukhus 1985, och fortsatte med att en rad industriledare besökte ledarna för ANC i exil och fortsatte sedan med Mandela och ANC i exil fram till 1990. Processen började lång innan kalla krigets slut ens kunde anas.
Både Kobie Coetzee och den tidigare partisekreteraren i Nationalistpartiet, Stoffel van der Merwe, har erkänt att det var ”de internationella sanktionerna som tvingade dem att inleda samtal med ANC och Mandela”.
Det är korrekt att det inte finns vetenskapliga svar på sanktionernas betydelse. Men både ANC och motparten Nationalistpartiet har sagt att sanktionerna hade en stor betydelse.
Men Socialdemokraterna har också skäl att fundera på sin historia. Sverige har ett stort ansvar för de felprioriteringar Sydafrika gjorde efter apartheidregimens fall i samband med vapenaffärerna 1999. Den svenska staten, under regeringen Persson, hade under 1990-talets början allierat sig med vapenföretagen SAAB/BAE och skickade industridelegationer till Sydafrika för att påverka ANC att köpa det svenska stridsflygplanet Jas Gripen. 1,3 miljarder kronor användes för att påverka partiet, betydelsefulla organisationer och personer inför beslutet. Ofta förklädda som legitima ”gåvor” och motköp innan beslutet togs i november 1999.
Ett beslut som fick katastrofala följder enligt ärkebiskop Desmond Tutu, då pengar som borde ha lagts på bromsmediciner och sjukvård för de sex miljoner sydafrikaner sjuka i hiv/aids istället gick till svenska JAS plan som Sydafrika knappt har använt. Hälften av planen står bara lagrade. Dåvarande opposition, nu i regeringsställning, gav affären sitt stöd.
Pierre Schori, tidigare biståndsminister i Göran Perssons regering, kallade nyligen JAS-affären för en ”skamfläck” i programmet Konflikt i Sveriges Radio. Det är ett viktigt erkännande från en socialdemokratisk ledare. Men här behöver fler socialdemokrater träda fram.
Såväl Socialdemokraterna som Moderaterna har skäl att reflektera över sin historia i relation till Sydafrika. På olika sätt och i olika frågor.
Magnus Walan, senior policyrådgivare Diakonia