Minskat demokratisk utrymme – vad är politikens svar?

2018-03-26 av Magnus Walan, senior policyrådgivare

Politikersamtal i Andreaskyrkan, Stockholm. Foto: Sven Jansson

Just nu arrangerar Diakonia runt om i Sverige samtal med politiker under rubriken ”Vilken värld vill du leva i?” En del av arrangemanget är en föreställning ”Mod och motstånd” som berättar om villkoren för människorättskämpar runt om i världen som ingår i Diakonias nätverk.

En av människorättskämparna är Bertita Cáseres, en honduransk miljöaktivist. Bertitas mamma Berta ledde lencafolkets kamp mot ett omstritt dammbygge, som skulle ha översvämmat betydande delar av deras mark. Hon sköts till döds 3 mars 2016, dagen innan hon skulle fyllt 43.

I den auktoritära våg som idag sveper över världen är jakten på råvaror och mark ett genomgående tema. Under 2017 dödades 312 människorättsförsvarare i 27 länder. Två tredjedelar av dessa arbetade med att försvara land-, urfolks- och miljörättigheter i samband med gruvdrift, stora dammprojekt, strider om markrättigheter och företagsinvesteringar.

Många utvecklingsländer har haft en mycket stark tillväxt. Samtidigt har man ofta svaga demokratiska institutioner för kontroll av företag, beskattning och fördelning av resurser inom länderna. Detta har lett till en växande korruption i många länder. Möjligheten för eliter att berika sig har varit enorma under de senaste decennierna. Därför har också motståndet mot de som utmanar korruptionen, förespråkar en rättvis fördelning eller kämpar för urfolks kontroll över land och råvaror, blivit hårdare.

Företag involverade i dessa projekt har ofta sin bas i EU länder. Det medför också att EU länder ibland visar ett ointresse för att utmana dessa företags ageranden.

Ett exempel är när det 2015 avslöjades att Glencore, världens största gruvbolag, genom mutor och dolda betalningar till den politiska eliten fått gruvrättigheter i Demokratiska Republiken Kongo (DRC). Dels stärkte företaget den odemokratiska regeringen med mutor, dels bidrog Glencore till att föra ut enorma rikedomar från DRC till skatteparadis. På så sätt belönas eliten för att den med odemokratiska medel behåller makten.

Krig och konflikter, i kombination med klimatförändringar, har också lett till ett ökat antal flyktingar. Och med ett förändrat klimat förväntas antalet flyktingar i världen mångdubblas. Extrema väderhändelser och höjda havsnivåer kan leda till upp emot 200 miljoner migranter år 2050.

Den förändrade världspolitiken har bidragit till att de rikaste och mäktigaste länderna ofta valt att prioritera politiska och säkerhetspolitiska allianser. Fokus ligger på att stoppa flyktingar och värna ekonomiska intressen kring olja och andra råvaror samt handelspolitiska intressen – istället för att sätta demokratiska och mänskliga rättigheter främst.

Utmaningarna gäller även Sverige. Glädjande nog finns det stor enighet i riksdagen om att med bistånd ge stöd till människorättsaktivister och få ambassaderna mer aktiva i att stötta människorättsorganisationer. Enighet finns även i tanken om stöd för en feministisk utrikespolitik – även om partierna kallar det för olika saker.

Jag ser ändå fem utmaningar;

– Vi behöver ett mer riktat stöd till kvinnor att organisera sig. Det visar sig att det är en nyckelfaktor för att skapa hållbara förändringar.

– Stater har en skyldighet att säkerställa att företag respekterar de mänskliga rättigheterna, en skyldighet som förstärks när staten erbjuder företag statligt stöd. Även när de agerar utanför Sveriges gränser. Regeringen har tagit viktiga steg men det är uppenbart vi behöver bindande regler och lagstiftning, till exempel en så kallad human rights due diligence, för att öka svenska företags respekt för mänskliga rättigheter i sin verksamhet. Här behöver politiken kliva fram.

– Vi behöver ökad öppenhet i internationell handel för att motverka skatteflykt, korruption och annan kriminell ekonomisk verksamhet. Ökad öppenhet skapar en sundare internationell handel istället för skatteparadis med sekretess och anonyma brevlådeföretag. EUs och OECDs initiativ saknar i hög utsträckning ett rättighets- och fattigdomsperspektiv. En viktig åtgärd är att öka insynen i vad företagen gör för vinster och vilka skatter de betalar i varje land där de är verksamma. Offentlighet är nyckeln.

– Sverige ger idag bistånd till en rad länder och regeringar med syfte att hindra att flyktingar och migranter når Sverige och samverkar ibland direkt med dessa länders repressiva organ. Libyens kustbevakning, Etiopiens, Eritreas polis som håller Dawit Isaak fången och Sudan. Det finns starka skäl att ifrågasätta detta stöd.

– Sveriges stöd för mänskliga rättigheter är inte trovärdigt så länge export av krigsmaterial fortsätter till länder som Förenade Arabemiraten, Filipinerna etc.

Marco Antonio kidnappades som 14-åring – familjen har aldrig sett honom igen

2018-03-06 av Aron Lindblom

Den första mars inleddes rättegången mot fem pensionerade militärer i Guatemala City.

Rättegången mot fem pensionerade militärer, åtalade för olaga frihetsberövande, sexuellt våld, tortyr och påtvingat försvinnande, inleddes den första mars i Guatemala Citys undermåliga domstolslokaler. Processen har väckt stor uppmärksamhet och kön av intresserade åhörare var så lång att det uppstod oro kring om alla skulle få plats.

Slutet av 1970-talet och början på 1980-talet var en tid av våld och tystnad i Guatemala. I maj 1978 hade armén skjutit ihjäl 53 bönder som demonstrerade för rätten till mark vid ett torgmöte i Panzós. I juni 1980 hade polis gripit 25 personer på kontoret för Guatemalas fackliga centralorganisation, CNT, personer som därefter aldrig har synts till igen. I januari 1981 hade polis i Guatemala City tänt eld på Spaniens ambassad och dödat 37 bönder som demonstrerade inne på ambassaden i protest mot statens våld i huvudstaden och på landsbygden. Landet styrdes av generalen och diktatorn Romeo Lucas García (från 1 juli 1978-23 mars 1982) med hjälp av armén, där hans egen bror Benedicto var överbefälhavare.

Den 27 september 1981 var Emma Guadalupe Molina Theissen tjugo år och färdades med buss längs den interamerikanska motorvägen i bergen i nordvästra Guatemala. Bussen stoppades av soldater från Guatemalas armé som tvingade av passagerarna och sökte igenom bussen. I Emmas packning fanns informationsmaterial från det guatemalanska arbetarpartiets ungdomsförbund, en förbjuden organisation. Emma greps och fördes till en militärbas i Quetzaltenango, Guatemalas näst största stad, där hon förhördes, torterades och våldtogs. Den 5 oktober lyckades Emma mirakulöst nog fly från militärbasen och tog sig ut ur landet med hjälp av arbetarpartiet.

En dag senare bankade någon på dörren hemma hos Emmas familj i det enkla bostadsområdet La Florida i utkanten av Guatemala City. Civilklädda män med automatvapen stormade in i huset, satte munkavle och handfängsel på Emmas lillebror Marco Antonio, tvingade in honom i en säck, slängde upp honom på flaket till en pickup och körde iväg. Den här typen av kidnappningar var vanliga i Guatemala under 80-talet och organiserades av polis och militär. Marco Antonio var fjorton år och gillade Star Wars. Familjen har aldrig sett honom igen.

Emmas mamma och pappa sökte förtvivlat efter Marco Antonio i flera år innan de till slut tvingades i landsflykt till Costa Rica. I ett uttalande inför rättegången säger mamman att hon vägrade gå till bårhusen i Guatemala City, hon vägrade tro att staten var kapabel att mörda barn, men familjen sökte upp militärer och deras fruar, träffade agenter från underrättelsetjänsten, satte in annonser i tidningar, till slut blev det för farligt för dem att stanna kvar i Guatemala. År 2004 dömdes den guatemalanska staten i den interamerikanska domstolen för mänskliga rättigheter för brotten mot familjen Molina Theissen. Domstolen krävde också att en rättegång skulle genomföras i Guatemala för att döma de ansvariga eftersom den interamerikanska domstolen bara kan döma stater, aldrig individer. Det skulle ta fjorton år innan Guatemala lydde ordern från interamerikanska domstolen och inledde rättegången, den 1 mars 2018.

Idag står fem militärer åtalade för olaga frihetsberövande, sexuellt våld, tortyr och påtvingat försvinnande. De åtalade är tre generaler och två överstar, inklusive Benedicto Lucas García som var överbefälhavare för armén och en av Guatemalas mäktigaste män åren 1978-1982. Åtalet mot militärerna drivs av familjen Molina Theissen tillsammans med Diakonias partner CALDH, ett center för mänskliga rättigheter som jobbar med allvarliga fall av kränkningar för att nå prejudicerande domar och verka för ”icke-upprepning”. Icke-upprepning är i sin tur viktig princip inom övergångsrättvisa, det vill säga arbetet för att nå varaktig fred och rättvisa i länder som drabbats av diktatur, folkmord eller väpnade konflikter

***

Bakgrund: År 1954 störtades en demokratiskt vald vänsterregering i Guatemala och armén instiftade en diktatur som skulle sträcka sig ända till 1996, då ett fredsavtal undertecknades med gerillan och oppositionen tilläts verka fritt för första gången på ett halvsekel. Urfolksaktivister, fackföreningsaktiva, studenter, och vem som helst som vågade kritisera staten riskerade att dödas eller försvinna under åren av diktatur, och värst var repressionen under åren 1978-1984. Minst 200 000 människor dödades under Guatemalas inbördeskrig och statliga aktörer stod för 93 procent av de registrerade övergreppen, enligt en FN-sponsrad sanningskommission från 1999. Fredsavtalet från 1996 var viktigt för att få stopp på dödandet och installerade också en grundläggande demokratisk struktur i Guatemala. Än idag är fredsavtalet en viktig utgångspunkt för Diakonias bistånd till civila samhället i Guatemala.

Läs mer om Guatemalas fredsavtal här.

För er som förstår spanska så finns en stark och bra kortfilm om fallet här.

De sätter sina liv på spel

2018-03-05 av Georg Andrén, generalsekreterare

Berta Cáceres mördades för två år sedan, hon var en viktig inspiratör när det gäller mänskliga rättigheter. Foto: Goldman Environmental Prize

Vi har just passerat årsdagen av mordet på Berta Cáceres. Den 2 mars var det två år sedan hon sköts ner i sitt hem i den lilla staden La Esperanza i Honduras. Jag tjänstgjorde då som svensk ambassadör i Centralamerika. Vi nåddes av nyheten och jag tänkte, nej, inte en till i raden av alla mördade människorättsaktivister. Berta ledde organisationen Copinh som kämpar för urfolkens rättigheter, i synnerhet deras markrättigheter. Hon personifierade kampen med sin vältalighet, sitt mod och sin värme.

Tillsammans med We Effect och Diakonia for jag till La Esperanza. Före resan träffade jag Honduras utrikesminister Arturo Corrales. Jag framförde den svenska regeringens förväntan om att en grundlig brottsutredning skulle genomföras. Redan då fanns det en del som talade för att mordet var ett beställningsverk av företaget DESA som planerade att bygga ut vattenkraften i området där Lencafolket bor. Utrikesministern sade att visst, detta hade högsta prioritet, men själv han hade redan bilden klar för sig; mordet var ett passionsdrama. Berta hade en älskare i huset, och de vittnen som hade trätt fram var drogpåverkade. Utrikesministern var arrogant och fullständigt okänslig inför de frågor jag ställde.

Jag, och regioncheferna för WeEffect och Diakonia, besökte organisationen som Berta ledde tillsammans med en av sina döttrar. Vi träffade dottern, resten av familjen, modern och syskonen. Mötena var känsloladdade, vi mötte sorg, vrede men också kamplusta och beslutsamhet. På den efterföljande presskonferensen var frågorna många.

För några dagar sedan, två år efter mordet, greps David Castillo Mejia, vd:n för företaget DESA, anklagad för att ha beställt mordet. Nu är det upp till det honduranska rättsväsendet att skipa rättvisa.

Bertas mamma Austra Bertha Flores Lopez håller i en kudde med en bild av sig själv och dottern samt texten: Vi är alla Berta. Foto: Ezequiel Sanchez.

Berta Cáceres är en av en rad modiga kvinnor som ger sitt liv i kampen för rättvisa. En annan kvinna som fallit offer för maktens förtryck är Maria Teresa Rivera från El Salvador. I El Salvador finns ett antal uppmärksammade fall där kvinnor som fått missfall anmäls, fängslas och döms för vållande till annans död. Maria Teresa är en av dessa kvinnor. Hon dömdes till 40 års fängelse för missfall, men lyckades ta sig ut ur El Salvador och beviljades politisk asyl i Sverige.

Jag ska delta tillsammans med Maria Teresa på ett seminarium om aborträtten i Riksdagen på den internationella kvinnodagen den 8:e mars, ett seminarium med särskild fokus på den orimliga och stränga abortlagstiftningen i El Salvador. Kvinnor anmäls, fängslas och döms till väldigt långa fängelsestraff vid misstanke om att de avsiktligt försökt avsluta en graviditet. Ett angiverisystem har byggts upp där grannar, arbetskamrater och till och med vårdpersonal anmäler kvinnorna till polis. En politisk kamp pågår i El Salvador för att reformera denna lagstiftning.

Berta och Maria Teresa visar oss att kampen är nödvändig och möjlig trots maktens ständiga övertag. En annan kvinna som inspirerar, och som varje dag riskerar sitt liv i kampen för rättvisa är Thelma Aldana, Riksåklagare i Guatemala. Innan hon blev Riksåklagare satt hon i landets Högsta domstol där hon kämpade för starkare lagstiftning och särskilda domstolar för kvinnomord. Thelma arbetar hårt och kompromisslöst mot de korrupta maktstrukturer som idag har tagit Guatemala som gisslan. Tillsammans med chefen för en särskild FN-kommission har hon lyckats driva rättsprocesser mot en tidigare president, vicepresident, ministrar, höga militärer och andra mäktiga män. Det gör att hon tvingas leva under ständig polisbevakning på grund av dödshot mot sig och sin familj. Många är de samtal vi haft i mitt vardagsrum i Guatemala där hon beskrivit sin målmedvetenhet, sin kärlek till Guatemala och sin rädsla för vad som kan hända hennes familj. Guatemala står vid ett dramatiskt vägskäl, ett nytt Guatemala försöker träda fram, och mot det kämpar ett gammalt, som vinner några bataljer men som på sikt kommer att förlora.

I helgen åkte Sveriges ambassadör för mänskliga rättigheter och rättsstatens principer, Annika Ben David, till Honduras, El Salvador och Guatemala för att föra dialog med regeringen, lyssna till olika röster i dessa samhällen och för att framföra den svenska regeringens oro över läget i dessa tre länder. Annika är en skicklig och orädd diplomat. Jag tror att hon, liksom jag, inspireras av dessa kvinnor och jag hoppas att hon talar ett sanningens ord med maktens företrädare. Sveriges röst blir allt ensammare, och just därför är den så viktig.

Av: Georg Andrén, generalsekreterare för Diakonia och fd svensk ambassadör i Centralamerika

Nya regler för vapenexport

2018-03-05 av Magnus Walan, senior policyrådgivare

Diakoniaaktivister demonstrerar utanför riksdagen.

Häromdagen beslutade riksdagen om nya regler för export av krigsmaterial med syfte att skärpa regelverket kring export till diktaturer och länder som bryter mot mänskliga rättigheter. Det tog sju år att ta fram de nya reglerna. Under tiden har vi sett ministrar resa runt till olika länder tillsammans med SAAB och andra företag och krigsmaterial för miljarder har exporterats till icke-demokratier.

Utanför riksdagens kammare stod aktivister från Diakonia, Svenska Freds, Kristna Freds, IKFF och Amnesty och påminde om alla de löften som politikerna gett om att inte exportera vapen till diktaturer och människorättsförbrytare.

Inne i riksdagen sa justitieminister Morgan Johansson (s): ”Med den här propositionen blir ett av världens striktaste regelverk nu ännu striktare. Som första land i världen inför vi ett särskilt demokratikriterium i prövningen. Ju sämre den demokratiska statusen i ett land är, desto mindre utrymme finns för att bevilja tillstånd för export.”

Med lite märklig retorik talade Morgan Johansson som om lagen handlade om ett val mellan att ha en krigsmaterialproduktion eller inte.

Men ministern vet ju att detta beslut aldrig handlat om att lägga ned hela exporten av krigsmaterial. Det handlar ju om den mindre del av exporten som går till diktaturer och människorättsförbrytare.

De nya reglerna kommer att göra en stor skillnad sa Krister Örnfjäder (S): ”Jag kan gå tillbaka till partikamrater och säga att vi inte kommer att exportera till diktaturer.”

Vänsterpartiet hänvisade till kritiken av den nya reglerna från bland annat Amnesty och Diakonia som pekat på att de nya reglerna är tvetydliga och svaga. Men att döma ut de nya reglerna i förväg är inte rimligt och sjyst menade Krister Örnfjänder (S). Allan Widman (L) som varit pådrivande för skärpta regler varnade även han för att kritikerna i förhand kan bidra till att förtroendet för den nya lagen undermineras.

En viktig och positiv sak i utrikesutskottets betänkande är att Utrikesutskottet betonade att de mänskliga rättigheterna är odelbara och att kvinnors rättigheter måste vara en del av framtida bedömningar.

Det nya så kallade demokratikriteriet innebär att ”brister i demokratisk status ska utgöra hinder för export”.

Men vad är det då som gör att vi som arbetar med mänskliga rättigheter ställer oss tvivlande till regeringens löften och den nya ”helhetsbedömning som ska göras” av myndigheten som ger tillstånd och av framtida regeringar?

Beror det på att vi har kunskap om hur de nuvarande reglerna tolkas? Redan idag ska ett lands respekt för mänskliga rättigheter vara ett ”centralt villkor” för exporttillstånd. Men trots detta villkor har Sverige för första gången på mycket länge beviljat tillstånd för export av krigsmateriel till Filippinernas president Rodrigo Duterte som i nuläget utreds av Internationella brottmålsdomstolen, ICC, för misstänkta folkrättsbrott och bland annat har kritiserats av Amnesty för tusentals utomrättsliga avrättningar och fängslanden av människorättsaktivister.

Beror det på att vi läser statistiken och känner till vilka kryphål som finns i reglernas tillämpning? Trots nuvarande regelverk kring mänskliga rättigheter och skarpa löften om att inte exportera krigsmaterial som riskerar att användas för krigsförbrytelser gav Inspektionen för strategiska produkter, ISP, och ledamöterna i Exportkontrollrådet 2016 grönt ljus för export av SAAB:s flygande stridsledningscentral till Förenade Arabemiraten för 11 miljarder. En stridsledningscentral som experter säger är mycket användbar i bombningarna i Jemen. Bombningar som FN beskriver som krigsförbrytelser. Ett krig som speciellt drabbar kvinnor och barn och som skapat det som FN kallar världens värsta humanitära kris. Kryphålet är bland annat att den flygande stridsledningscentralen klassas som ”övrig krigsmaterial” vilket gör att politikerna och myndigheten kan smita från sitt ansvar.

Beror det på att riksdag och regeringen i sina instruktioner till myndigheterna även skriver om vikten av export och långsiktigt försvarsamarbete i ”materialfrågor” och att få ned försvarets kostnader vid inköp vilket gör att myndigheten ISP i sin ”helhetsbedömning” ofta väljer utnyttja varje kryphål till exportföretagens

Om mänskliga rättigheter inte har prioritet i myndighetens bedömning och det aktuella företaget SAAB uttryckligen säger att man inte har anledning att göra en sådan bedömning (God morgon världen, P1) vem står då upp för mänskliga rättigheter?

Mitt svar blir: Ingen!

Det är bland annat dessa erfarenheter om det stora gapet mellan politikernas löften och verkligheten med alla kryphål och undantag som gör att vi är skeptiska kritiska vilket vi utvecklade i en debattartikel i SvD tillsammans med Amnesty, Kristna Freds och Svenska Freds häromdagen. I artikeln betonade vi att det är politikerna som i praktisk handling måste visa att de menar allvar, nu.

Därför måste vi ge kredd till Vänsterpartiet som ställt sig kritiska till kompromissen och till Kristdemokraterna som i ett särskild yttrande markerat att de på några punkter ville gå längre.

Slutsatsen blir därför att endast politisk vilja kan göra hindret så högt att det stoppar vapenexporten till länder med demokratiska brister.

Tummen i ögat på er som i framtiden ska ta besluten.

Låt inte svenska vapen bidra till krigsbrott!

2018-02-05 av Magnus Walan, senior policyrådgivare

Illustration Ulf Frödin.

Den 28 februari ska riksdagen debattera och besluta om nya regler för export av vapen. Förslaget innehåller inget förbud för export till diktaturer och länder som grovt kränker mänskliga rättigheter. Men det finns fortfarande en chans för riksdagen att säkerställa att svensk krigsmaterial inte används i krigsförbrytelser, skriver Diakonias Magnus Walan.

Det har tagit sju år för regering och riksdag att ta fram ett förslag till nya regler för svensk export av krigsmateriel, och när processen började lovade Socialdemokraterna att de nya reglerna ”skulle göra det omöjligt” att exportera krigsmateriel till diktaturer.

Så blev det inte.

Många av de tidigare kryphålen är kvar.

Grundregeln i svenska regelverk är att export ska ske i enlighet med svensk utrikespolitik. Men i mitten av 2016 fick Saab tillstånd av den svenska myndigheten Inspektionen för strategiska produkter, ISP, att exportera en flygande stridsledningscentral till Förenade Arabemiraten. Trots att landet deltog i bombningar i grannlandet Jemen och enligt flera FN-rapporter under våren 2016 pekades ut som ansvariga för grova krigsförbrytelser.

Myndigheten hänvisade till att den flygande stridsledningscentralen tekniskt klassas som ”övrig krigsmateriel” i den svenska lagstiftningen och därmed inte är utsatt för samma strikta bedömning som ”vapen för strid”. Ett kryphål som fortfarande är kvar i det förslag som regeringen nu presenterat till riksdagen. Men jag tycker att det vore självklart att bara det faktum att landet i flertalet FN-rapporter har utpekats som ansvarigt för krigsförbrytelser borde ha fått ISP och politikerna i det rådgivande Exportkontrollrådet att säga nej.

Det kan inte ligga i linje med svensk utrikespolitik att sälja krigsmateriel till en part som av FN utpekas som ansvarig för krigsbrott – oavsett om det exporterade klassas som ”övrig krigsmateriel” eller inte. Stridsledningscentralen som har exporterats till både Saudiarabien och Förenade Arabemiraten anses vara ”mycket användbar” i kriget i Jemen, enligt både fredsforskningsinstitutet SIPRI och den militära facktidskriften Jane Defence.

Häromdagen twittrade en hjälparbetare i Jemen: ”De senaste två veckorna har en journalist dödats i av artillerield, 43 civila har dödats i bombandet, 30 flyktingar har dött på havet, fyra patienter har dött av kolera och 88 människor har dött av orsaker som är kopplade till kriget som borde kunna stoppas”.

Ett krig som på ett ohyggligt sätt drabbar i synnerhet barn och kvinnor och som har skapat världens värsta humanitära katastrof enligt FN.

Och här har alltså Sverige bidragit både med en nyckelkomponent i krigföringen och med bistånd till offren i den humanitära katastrofens Jemen. Att svensk exportmateriel spelar en mycket användbar roll i denna krigföring borde räcka för att upphöra med denna export, oavsett vapenklassificering.

Dagens Nyheter avslöjade 4 februari att Inspektionen för strategiska produkter ISP gett exporttillstånd för krigsmaterial till Förenade Arabemiraten för närmare 11 miljarder kronor under 2016. Även under 2017 har det beviljats utförseltillstånd för ”krigsmaterial för strid” och ”övrigt krigsmaterial” till Förenade Arabemiraten.

Krigsmaterial för strid ska inte få tillstånd om det finns en uppenbar risk för att materialet som ska exporteras kan komma att användas för eller bidra till allvarliga övergrepp av internationell humanitär rätt.

Exportkontrollrådets ledamöter har faktiskt vissa möjligheter att redovisa sina principiella ståndpunkter. Det framkommer till exempel i regeringens proposition:

”Frågan om i vilken utsträckning en enskild ledamot kan offentliggöra en uppgift som han eller hon har fått del av inom ramen för sitt uppdrag i EKR får avgöras från fall till fall i enlighet med reglerna i offentlighets- och sekretesslagen. Om det är fråga om redan offentlig information, är utrymmet att redogöra för vad som förekommit i EKR normalt sett större än annars. Det ankommer formellt på ledamoten att själv göra denna bedömning.”

Detta borde vara rimligt inte minst med tanke på att ISP:s chef offentligt i svensk media motviverat varför myndigheten har gett positivt exporttillstånd.

Jag förstår inte hur det kan vara möjligt att inför de som utsätts för bombningarna använda argumentet att Sverige tillåter export av avancerad krigsmateriel eftersom det räknas som ”övrigt krigsmateriel” i stället för ”krigsmateriel för strid” oavsett hur det ser ut i verkligheten.

Denna uppdelning är inte bara förlegad. En stävan att varna folkrätten och motverka risker att svenskt krigsmaterial används för krigsförbrytelser borde vara en överordnad prioritet.

Detta borde riksdagen förtydliga.

Ingen export av krigsmateriel ska tillåtas om det finns risk att materialet används i krigsförbrytelser.

”Benådningen är en förolämpning”

2018-02-05 av Rocio Palomino

Diakonias samarbetsorganisation DEMUS i Peru, deltar i en demonstration mot benådningen av ex-presidenten Alberto Fujuimori. Foto: Pool Vásquez.

År 2009 dömdes Perus tidigare president Alberto Fujimori till 25 års fängelse. Domen var en milstolpe i kampen för mänskliga rättigheter. För första gången någonsin dömdes en före detta statschef för det som kallas brott mot mänskligheten enligt internationell rätt. Men i december 2017 benådades Fujimori.

Det var Perus nu sittande president, Kuczynski, som benådade Fujimori genom en så kallad humanitär benådning som utöver frigivning även stoppar möjligheten att åtala Fujimori för ytterligare brott. Benådningen stoppar också den pågående processen kring fallet Pativilca, där sex personer mördades, en massaker som Fujimori åtalats för att ha beställt. Många advokater och representanter från internationella organisationer såsom FN och Interamerikanska domstolen för mänskliga rättigheter har kritiserat benådningen och påpekat allvarliga oegentligheter i genomförandet.

Flera representanter för civilsamhället i Peru menar också att benådningen inte är humanitär utan snarare politisk. Kuczynski stod inför en missförtroendeomröstning för ett korruptionsfall strax före jul. Fujimoris anhängare lade ner sina röster och lovade att därmed inte fälla honom mot att han benådade Fujimori.

Sedan benådningen skedde på julafton förra året har missnöjet bland befolkningen växt och flera demonstrationer har genomförts runt om i landet med tiotusentals deltagare. Initiativtagarna till demonstrationerna har varit anhöriga till offren för massakrerna La Cantuta och Barrios Altos (brott som Fujimori dömts för), människorättsorganisationer, studenter, fackföreningar, kvinno- och medborgargrupper.

”Benådningen är en förolämpning”, är den slogan som använts i demonstrationerna och den speglar människors frustration.

Den peruanska regeringen presenterade benådningen som ett steg på vägen mot dialog och försoning, vilket har behövts sedan den väpnade konflikten i landet mellan tog slut (den väpnade konflikten pågick mellan åren 1980 och 2000). Civilsamhället anser dock att försoning inte kan godtas då den ökar straffriheten och stoppar processer av sanning och rättvisa för offren.

Kuczynskis beslut bryter också mot de upprepade löften han gett anhöriga till offren om att respektera de fällande domarna mot Fujimori. Han har vänt ryggen åt de väljare som tack vare hans tal om försvar av demokratiska värderingar stöttade honom i den andra valomgången i presidentvalet. Regeringen har i och med benådningen förlorat all trovärdighet vad gäller förmågan att genomföra demokratiska processer med transparens.

Diakonia stöttar släktingar till offer och människorättsorganisationer i deras aktioner och krav om rättvisa.

Rocío Palomino, Diakonias landchef i Peru.

Läs mer om Diakonias arbete i Peru här.

Ett händelserikt och inspirerande år

2017-12-22 av Viktoria Myrén, kommunikatör

Tack för att du var med oss under året som gick! 2017 var ett spännande och mycket givande år. Tillsammans med våra samarbetsorganisationer, och ditt stöd, har vi åstadkommit massor för världens mest utsatta. Här kommer några exempel på vad vi gjort under det gångna året. Samtidigt ser vi fram emot ett nytt år då vi tar ytterligare steg mot en hållbar och mer rättvis värld. Och vi hoppas att du vill vara med oss!

Concilia Mlalazi och Tamani Moyo har tagit plats i politiken, mycket tack vare stödet från Diakonias samarbetsorganisation WILD.

Utmanade maktfullkomliga män

Zimbabwe: Att ta plats som kvinna i Zimbabwe är svårt i nästan vilket sammanhang som helst – i politiken är det ännu värre. Men Concilia Mlalazi och Tamani Moyo lyckades bli invalda i stadens högsta råd. En tuff position som kräver förmågan att utmana maktfullkomliga män.
– Sättet man klär sig på är viktigt till exempel, man måste klä sig som en ledare. Vi klär oss väldigt formellt. Vi lärde oss hur vi ska prata i rådet, hur man äter rätt. Vi har böcker om hur man ska uppföra sig som kvinnlig politiker, skrattar Tamani Moyo.
Läs om vad Concilia och Tamani åstadkommit mycket under sina år i rådet,

Mariam och Hanaa tycker att mötena med Abaad är viktiga.

Ökande risk för våld

Libanon: Dålig ekonomi och utsatthet ökar risken för tvångsäktenskap och våld i hemmet. I Libanon har problemen ökat, inte minst bland dem som har tvingats på flykt från Syrien. Många har det väldigt svårt ekonomiskt, de bär med sig trauman från kriget och bor ofta väldigt enkelt och trångt. Samtidigt förändras männens och kvinnornas roller. Många män kan inte axla rollen som familjeförsörjare, vilket leder till frustration. Allt det här är faktorer som ökar risken för våld i hemmet.
– Vi som lever med våld hemma, vi blir stärkta av att komma hit, säger Yasmine, som är 19 år och gift.
En gång i veckan träffas kvinnogruppen som hon är med i hos Diakonias samarbetsorganisation ABAAD. Varje träff har ett tema, det kan vara våld i hemmet, depression, hur man pratar med sina barn, hur man fattar övervägda beslut, hur man kommunicerar med sin man.
Här kan du läsa mer om hur ABAAD och Diakonia stärker och stöttar libanesiska och syriska kvinnor.

Sanjidas föräldrar ville inte att hon skulle fotboll. Men nu är de stolta över hennes framgångar och säger att hon är som en son och dotter på samma gång.

Försöker förändra traditionella mönster

Bangladesh:
– När jag började spela fotboll var min pappa helt emot det. Han ansåg att flickor inte borde spela fotboll. Men han ändrade sig när mitt lag vann en turnering.
16-åriga Sanjida Akter älskar att spela fotboll. Genom att göra det utmanar hon stereotypa normer i Bangladesh där fotboll länge ansetts vara ett spel enbart för pojkar. Men Diakonias samarbetsorganisation MKP arbetar hårt för att förändra mönstren i nordvästra Bangladesh där Sanjida bor.
– Nu börjar människor acceptera att vi spelar, säger Sanjida.
Läs mer här om Diakonias arbete för att flickor ska få spela fotboll och ta plats i det bangladeshiska samhället.

Sexuellt våld fungerar som vapen i konflikten i Colombia. Maria Eugenia kidnappades, torterades och utnyttjades sexuellt. Idag arbetar hon för att hjälpa andra som har utsatts. Foto: Felipe Abondano.

Rädslan har gett vika

Colombia: Kvinnors kroppar har fungerat som slagfält i kriget i Colombia. Sexuellt våld har varit ett strategiskt vapen för alla stridande grupper.
– Jag önskade bara att det skulle ta slut, att de skulle döda mig, säger Maria Eugenia som kidnappades, torterades och utnyttjades sexuellt i ett helt år. I många år höll hon tyst om övergreppen på grund av rädsla. Men nu har något viktigt hänt. Kvinnorna har börjat prata. När den stridbara människorättsförsvararen Angelica Bello berättade om de övergrepp hon blev utsatt för, då vågade fler kvinnor berätta sanningen.
– Jag mår mycket bättre nu när jag har börjat prata om det. Jag känner inte lika mycket skuld, och inte lika mycket ilska och hat, säger Maria Eugenia.
Läs mer om Maria Eugenia och om hur Diakonias samarbetsorganisation, Sisma Mujer, stöttar kvinnor som berättar, här.

Saw Neldar har engagerat sig för jämställdhet och försöker medvetandegöra människor.

”Alla har ett ansvar att stoppa våldet”

Myanmar/Burma: När Saw Neldar först hörde talas om utbildningen kring könsroller och könsbaserat våld, var han inte alls intresserad. Men en vän övertalade honom att gå. Nu arbetar han som volontär, försöker förändra mäns förhållningssätt till våld och kämpar för jämställdhet.
– Det är vanligt med könsbaserat våld, inklusive våldtäkter på barn, i Myanmar/Burma. Därför är det viktigt att höja medvetenheten om våldets konsekvenser och försöka minska förekomsten av våld, säger Saw Neldar.
– Nu förstår jag att könsbaserat våld har en enorm påverkan på kvinnors och barns liv och jag anser att vi alla har ett ansvar att stoppa våldet.
Här berättar Saw Neldar om hur hans engagemang mot könsbaserat våld har förändrat inte bara hans eget, utan även hans föräldrars liv.

Elida Gimenez, 28 år, bor i Guahory med sina tre barn. Hon är jordlös men tillsammans med andra ockupanter har hon efter flera års kamp tagit tillbaka sin mark.

”Livet här är svårt”

Paraguay: Landet i hjärtat av Sydamerika som har nästan exakt samma jordyta som Sverige. Här är jordfördelningen och den ekonomiska ojämlikheten extrem. Knappt två procent av markägarna äger 80 procent av den brukbara marken. Guahory ligger precis intill en sjö. Det är otroligt vackert och stilla. Men lugnet och tystnaden står i skarp kontrast till det våld som invånarna vittnar om.
– Livet här är svårt. Vi kan aldrig vara lugna eller sänka garden för vi vet inte när de kommer att attackera igen. Vi lever i ständig rädsla. Det gör att vi inte kan erbjuda våra barn en trygg uppväxt, säger Elida Gimenez.
Hon bor i den del av Guahory som ockupanterna har lyckats ta tillbaka genom flera års kamp och motstånd och tack vare juridiskt stöd från bland annat FNC (Diakonias samarbetsorganisation).
– Nu har jag ett eget hus men vi vet inte hur länge det varar. Trycket från markägarna är hårt. De vill inte släppa jorden trots att vi har rätt till den. Det spelar ingen roll för dem om människor här dör. Det viktiga för dem är att vi inte har självbestämmande.
Läs om Elidas kamp för rätten till mark här.

Rahaf är en 24-årig palestinsk flykting från Syrien som bor med sin fyraårige son Naser i flyktinglägret Shatila i Beirut

”Jag kan inte sätta ord på smärtan jag känt”

Libanon: Rahaf var gravid med sitt första barn när hon 2012 tvingades fly Syrien, lämna sin man och det palestinska flyktingläger hon bodde i. Tiden efter har varit turbulent. Rahaf vet inte ens om hennes man lever och hon har brottats med byråkratin för att få hjälp till sin funktionsnedsatte son. Men nu ser mycket ut att lösa sig.
– Nasers sjukdom och det faktum att jag förlorade min man påverkade min psykiska hälsa något enormt. Jag var ensam och mitt hem i Syrien hade förstörts och bestulits. Jag kan inte sätta ord på sorgen och smärtan jag har känt, säger Rahaf.
Läs om om hur Rahaf återfick hoppet, tack vare stödet från Diakonias samarbetsorganisation Najdeh.

Thevamalar Kumaraguru startade eget för att kunna försörja familjen.

Thevamalar utvecklade sitt företag

Sri Lanka: När Thevamalar Kumaragurus man övergav familjen tvingades hon tigga pengar och mat från släktingar. Thevamalars fot är missbildad och hon har haft svårt att försörja sina fyra barn. Men med stöd från Diakonia har hon nu startat eget och säljer torkad och rökt fisk.
– Jag kan inte gå som andra, ’normala’ människor, men jag kan tjäna mer pengar än ’normala’ kvinnor, säger Thevamalar nöjt.
Förändringen kom när hon började gå på möten i företagande, arrangerade av Diakonias samarbetsorganisation EHED. Thevamalar har lärt sig att tänka ett steg till; att fördela sina pengar till kapital och sparande och sedan återinvestera en del av pengarna. Med de nya kunskaperna i ryggen har hon fått självförtroende nog att utveckla sitt företag. Här kan du läsa mer om Thevamalar.

Genom LIFS kurs får deltagarna inte bara kunskap, utan också ett forum där de kan vara sig själva fullt ut.

”En kropp kan aldrig vara fel”

Peru: I en lokal i centrala Lima sitter cirka 20 ungdomar. Stämningen är uppsluppen. Det är Diakonias samarbetsorganisation Lesbianas Independientes Feministas Socialistas (LIFS) kurs i feminism som har terminsavslutning.
– Folk måste förstå att biologi inte handlar om ödet, säger en av ungdomarna som är transkvinna.
– När människor säger att jag föddes i fel kropp tycker jag att de har fel. Jag föddes inte i fel kropp, det är min kropp och en kropp kan aldrig vara fel.
Kursen som arrangerades för tredje året i rad har gett ungdomarna ett forum där de kan vara helt sig själva. Läs mer om vad kursen har inneburit för deltagarna.

Kvinnorna i Caldono är välorganiserade. Här står Jineth Casso (rosa tröja) med några av dem utanför en butik där de säljer sitt hantverk. Flera av kvinnorna har varit engagerade i fredsskolan.

Framsteg i fredens spår

Colombia: Ett år har gått sedan Farcgerillan och den colombianska staten slöt fred. Stora framsteg har gjorts. Men att ställa om från krig till fred är inte enkelt. Det vet Jineth Casso som leder en kvinnoorganisation i den krigsdrabbade staden Caldono.
– Men nu har vi fått möjlighet att börja om. Att på riktigt lämna kriget och det hemska som hände bakom oss.
Det senaste året har hon arbetat med den fredsskola som Diakonias samarbetsorganisation Comunitar är med och driver. Ett syfte med fredsskolan är att informera om vad fredsavtalet verkligen innebär.
– Vi har pratat mycket om förlåtelse och hur vi ska kunna leva de liv vi vill leva, med ett tryggt hem, med skola för barnen, tillgång till sjukvård och mat för dagen, säger Jineth Casso.
Här kan du läsa mer om fredsskolorna.

Hortense Nzinga är en av kvinnorna som deltagit i jordbruksprojektet i Menkao i Kongo.

”Nu ser männen vårt värde”

Kongo: Hortense Nzinga bor i Menkao, en bit utanför Kongos huvudstad Kinshasa. Hon har deltagit i Diakonias jordbruksprojekt och gått tre kurser. Hon berättar om vad som händer när kvinnorna får tillgång till pengar: Då förändras allt.
– Vi har inte haft möjlighet att ta ansvar, för vi har inte haft resurser. De lokala makthavarna har sett oss som värdelösa. Nu när de ser att vi har tillgång till pengar ser männen vårt värde. Nu kan vi bidra till att utveckla vårt land.
Läs här om hur Hortense lärt sig om effektivare odling, om försäljning och hur en planerar sin ekonomi.

Sexton berättelser mot våld

2017-12-08 av Viktoria Myrén, kommunikatör

Var tredje kvinna i världen har någon gång blivit slagen av en man och var femte har utsatts för våldtäkt eller sexuella trakasserier. Under hösten stöttade Diakonia i kampanjen ”16 Days of Activism” för att betona att vi måste få ett slut på våldet mot kvinnor – oavsett hur det ser ut. På Instagram publicerade vi under sexton dagar berättelser om hur våra samarbetsorganisationer i världen kämpar mot det våld som kvinnor utsätts för. Här kommer de berättelserna:

Every third woman has at some point been beaten by a man, and every fifth woman has been subjected to rape or sexual harassment. During this fall Diakonia supported the campaign ”16 Days of Activism” to emphasize that the violence against women must come to an end – no matter what it looks like. During sixteen days we published stories of how our partner organizations around the world fight against the violence that women are subjected to. Here are these stories:

Demonstration på internationella kvinnodagen, 8:e mars, i Asunción, Paraguay. // Demonstration on the international women’s day, 8th of March, in Asunción, Paraguay. Photo: Mariluz Martín

Den 25:e november var den internationella dagen för avskaffandet av våld mot kvinnor och även startskottet för kampanjen ”16 Days of Activism”. Våldet som riktas mot kvinnor är inte bara fysiskt och psykiskt, utan även ekonomiskt och politiskt. Det här måste få ett slut anser Diakonia.

The 25th of November was the International Day for the Elimination of Violence against Women and also the springboard for the campaign ”16 Days of Activism”. The violence that women are subjected to isn’t just physical and psychological, but also economic and political. This must come to an end is Diakonia’s opinion.

Amany Gamal Mahmoud

– Många flickor med funktionsnedsättning blir våldtagna av familjemedlemmar, släktingar eller bekanta och familjen vågar inte säga något för de är rädda att förstöra familjens rykte.
Amany Gamal Mahmoud är ordförande för The Association of Good Hopes for Community Development i Egypten. Hon medlar i familjer där våld är utbrett och ser till att flickorna får gå i skolan. Hon säger att ytterligare verktyg behövs för att skydda flickor som våldtas, och att det behövs starkare lagar, till skydd för flickorna.

”Many disabled girls are raped by family members, relatives, acquintances and the family is silent for fear of ruining the family’s reputation.”
Amany Gamal Mahmoud is the chairwoman of The Association of Good Hopes for Community Development in Egypt. She mediates in families where violence is extensive and makes sure that the girls are able to go to school. She says that additional tools and stronger laws are needed to protect girls that are raped.

Marc Zagré Kiswendsida.

– En del killar blir sura på oss och säger att vi sabbar deras chanser att få tjejer. Men många uppskattar det, säger Marc Zagré Kiswendsida.
– Vi ser också förändring hos våra lärare. Nu lägger de ofta några minuter på att prata om sexualitet i klassrummet, och det hjälper faktiskt!
När tonåringar i Burkina Faso blir gravida blir de ofta tvingade att sluta skolan. Många gånger blir de även utslängda från sina hem. Många tjejer vet inte hur de ska undvika att bli gravida, och ibland tvingas de till att ha sex. Men ett projekt som drivs av Diakonias samarbetsorganisation CCEB minskar antalet tonårsgraviditeter. För två år sedan blev 47 högstadieelever i kommunen Leo gravida. I år är det noll.

”Some boys get upset and say we ruin their chances of getting girls. But many appreciate it” says Marc Zagré Kiswendsida. ”Also we see a change in our teachers. Now they often add a few minutes to talk about sexuality in the classroom, and it actually helps!” When teenagers in Burkina Faso get pregnant they are often forced to quit school. And often they are thrown out of their homes. Many girls don’t know how to avoid getting pregnant and are sometimes forced into having sex. But a project managed by Diakonia’s partner organization CCEB reduces the number of teenage pregnancies. Two years ago 47 high school students in the community Leo got pregnant. This year the number is zero.

Chantira Mathanaventhan

– Tillsammans kan vi protestera. Hittills har lite förändrats, men vi fortsätter och vi tvingar myndigheterna att lyssna på oss, säger Chantira Mathanaventhan.
På Sri Lanka samarbetar vi med organisationen Viluthu som mobiliserar änkor att ta plats i samhället och kräva sina rättigheter. Änkor på Sri Lanka blir ofta utsatta för diskriminering, sexuella trakasserier, övergrepp och våld. Det finns stereotypa föreställningar om att änkor är onda och för otur med sig, därför är de ofta socialt och kulturellt utstötta. Viluthu kämpar för att det här ska ändras!

”Together we can protest. So far little has changed, but we keep on trying and we make the authorities listen to us”, says Chantira Mathanaventhan.
In Sri Lanka Diakonia works with its partner Viluthu which mobilizes widows to take place in society and demand their rights. Widows in Sri Lanka are often subjected to discrimination, sexual harassments, abuse and violence. There are stereotypes saying that widows are evil and bring bad luck, which is why they often are socially and culturally excluded. Viluthu is trying to change this!

Josefin Stenmark (i mitten). //Josefin Stenmark (in the middle).

– Det skadar hela samhällen när kvinnor förtrycks och tvingas underordna sig. Det är självklart att kvinnor måste få ta plats i beslutsfattande och på arbetsmarknaden på samma villkor som männen, säger Josefin Stenmark.
Josefin är 24 år gammal. Hon läser mastersprogrammet Kultur och Demokrati vid Göteborgs Universitet och har varit Diakoniaaktivist i fyra år. Att bekämpa våld mot kvinnor och arbeta för jämställhet är en av de saker hon tycker är allra viktigast. – Även om det funnits en massa intressanta saker att göra i livet som lockat mig så slutar det alltid med att jag vill engagera mig för en bättre värld, det är bara sån jag råkar vara, säger Josefin.

”It damages entire societies when women are oppressed and forced to subordinate themselves. It is obvious that women have to take part in decision making and in the labor market on the same terms as men,” says Josefin Stenmark.
Josefin is 24-years old. She is studying the masters’ program Culture and Democracy at the University of Gothenburg and has been a Diakonia activist for four years. To fight violence against women and to work for equality is one of the most important things to her. ”Even if life has been full of interesting things to do, things that have attracted me, it always ends up with me devoting myself to work for a better world. That is just who I am”, says Josefin.

Rosalina Gonzales Florez

– Vi kvinnor ska ha halva makten och vi tänker inte längre vara tysta, säger Rosalina Gonzales Florez som arbetar för vår samarbetsorganisation AMICA i Nicaragua. Hon har varit aktivist och jobbat för kvinnors rättigheter ända sen hon var 18 år. Heja henne!’

”We women should have half the power, and we won’t keep silent anymore”, says Rosalina Gonzales Florez who works for Diakonia’s partner organization AMICA in Nicaragua. She has been an activist and worked for women’s rights since she was 18 years old. Go Rosalina!

Omima Mohamed

– Innan var jag inte medveten om hur farliga konsekvenserna av barnäktenskap är för unga flickor. Alla flickor har rätt till utbildning, självbestämmande och en framtid. Vi måste stoppa våldet, annars blir konsekvenserna katastrofala. Det säger Omima Mohamed. Hon arbetar för Assuit Human Rights Association med projektet ”För ung för att gifta sig” som försöker stoppa könsbaserat våld och barnäktenskap i Egypten.
Många äktenskap ingås muntligen redan när flickorna är 13 år. Flickorna berövas sin barndom, sin utbildning och utsätts ofta för hemska sexuella övergrepp.

”Before, I wasn’t aware of how dangerous the consequences of child marriage are for young girls. All girls are entitled to education, self-determination and to dream of a future. We must end the violence or the consequences will be disastrous”, says Omima Mohamed. She works for Assuit Human Rights Association with the project ”Too young to marry” that strives to end gender-based violence and child marriages in Egypt.
Many marriages are consented upon orally when the girls are only 13. The girls are deprived of their childhood, their education and are often subjected to terrible sexual assaults.

Marie Makengo tillsammans med sina barn.// Marie Makengo together with her children.

– När min man dog jagade hans familj bort mej och jag fick inte fortsätta odla på deras åkrar. Jag hade det verkligen tufft. Men nu kan jag leva igen och min situation är stabil fast jag är änka, säger Marie Makengo som bor i Kingakati nära Kongos huvudstad Kinshasa.
Kvinnor i Kongo har idag rätt att äga mark. Men gamla traditioner gör det svårt för kvinnor att äga eller ärva. Marie deltar i en kvinnoförening i Kingakati där de stödjer varandra och på så sätt har hon fått tillgång till ny mark. Kvinnorna turas om att arbeta på varandras åkrar och kan på så sätt odla en större yta.

”When my husband died his family chased me away and I wasn’t allowed to farm their fields anymore. I really had a tough time. But now I feel alive again and my situation is stable although I am a widow, says Marie Makengo who lives in Kingakati near Kinshasa, the capital of the Democratic Republic of Congo, DRC.
Although women in DRC are entitled to own land, old traditions make it hard for them to own or inherit land. Marie takes part in a women’s society in Kingati where the members support each other, and in this way she has gained access to new land. The women take turns working on each other’s field, which allows them to cultivate a larger area.

200 kvinnor i Bangladesh demonstrerar mot våldet.// 200 women in Bangladesh protest against violence.

Maskerna för munnen symboliserar att kvinnorna är mållösa, den svarta färgen symboliserar sorg. Bilden är från när 200 bangladeshiska kvinnor bildade en mänsklig kedja i protest mot att kvinnor i Bangladesh inte kan känna sig trygga i det offentliga rummet och ofta utsätts för våld. Protesten kom efter att en ung kvinna som reste ensam på en buss våldtogs, mördades och sedan slängdes ut på vägen i hopp om att dödsfallet skulle likna en olycka. Manifestationen hölls på natten för att visa på kvinnors rätt att röra sig ute även på kvällar och nätter.

The masks covering the women’s mouths symbolizes that they are speechless, the black color symbolizes sorrow. The picture was taken when 200 Bangladeshi women formed a human chain in protest of not feeling safe in public spaces and in protest of often being subjected to violence. The protest came after a young woman, who traveled alone on a bus, was raped, murdered and thrown onto the road – with the hope that the murder would look like an accident. The manifestation took place during the night to show women’s right to move about at evenings and nights.

Ola Westlin

– Vi som människor behöver varandra, och vi behöver stötta varandra. Det är min livshållning. Det handlar om rätt till utbildning, lika lön och medbestämmande, om att jobba mot kvinnors utsatthet och mot sexuellt förtryck. Jag har jättesvårt för att se orättvisa förhållanden och inte reagera, säger Ola Westlin, 57 år.
Ola har varit månadsgivare till Diakonia i 12 år och han har även besökt Zambia tillsammans med Diakonia på en resa för aktivt engagerade. Som lärare i SO-ämnen är han väl medveten om kvinnors svåra situation i många delar av världen.

”As human beings we need each other, and we need to support each other. That is my take on life. It is about the right to education, equal pay and participation, and about working against women’s marginalization and against sexual oppression. I really have a hard time witnessing inequalities and not reacting”, says Ola Westlin, 57 years old.
Ola has been a monthly donor to Diakonia for twelve years and he has visited Zambia together with Diakonia on a trip for actively engaged members. As a teacher in social studies, he is well aware of women’s difficult situation in many parts of the world.

Demonstration i Peru.// Demonstration in Peru. Photo: Benjamín Alcarraz

– Vi tänker inte ge upp! Världen måste få upp ögonen för vad som hänt kvinnor i Peru och förstå att straffrihet inte är ett alternativ, säger Maria Isabel Cedano, ordförande på vår samarbetsorganisation DEMUS.
Över 3000 kvinnor tvångssteriliserades i Peru under Fujimors regim. Ingen har bivit dömd för brotten. DEMUS arbetar för rättvisa och upprättelse för kvinnorna. Här på en demonstration för de tvångssteriliserade kvinnornas rättigheter.

“We won’t give up! The world needs to know what happened to women in Peru and to understand that impunity is not an option”, says Maria Isabel Cedano, chairperson of Diakonias partner organization DEMUS.
More than 3,000 women were forcibly sterilized in Peru during the regime of Fujimori. No one has been sentenced for these crimes. DEMUS works for justice and reparation for the women. The picture was taken at a demonstration for forcibly sterilized women’s rights.

Nachai Esther

– Kvinnlig könsstympning drabbar de flesta i vår region och det medför alltid stora risker, säger Nachai Esther som delar sina erfarenheter och arbetar för att föräldrar och lärare ska stoppa barnäktenskap och könsstympning.
När Nachai var 12 år gammal giftes hon bort till en mycket äldre man. Det innebar att hon skulle könsstympas. Men hon rymde från mannen och lyckades ta sej till en skola. Nu är hon 18 år och går i sjätte klass.
I Karamoja i nordöstra Uganda arbetar Diakonia med att få ett slut på könsstympning av flickor hos Pokot-folket. Det tar lång tid att förändra traditioner, men genom att kämpa tillsammans med lärare, sjuksköterskor, präster och fram för allt flickorna själva så börjar vi se en förbättring.

”Female Gentile Mutilation (FMG) affects most women in our region and it always implies great risks”, says Nachai Esther who comparts her experiences and who aims her work at parents and teachers to stop FMG.
When Nachai was 12 years old she was married to a much older man. This meant that she would be subjected to FMG. But she ran away and managed to get to a school. She is now 18 years old and in sixth grade.
In Karamoja in northeastern Uganda Diakonia strives to end FMG among girls belonging to the Pokot people. It takes a long time to change traditions, but through working together with teachers, nurses, priests and above all, the girls themselves, we are beginning to see a change.

Daw Hla Htay Htay Mu och Tin Win Maw Htew

I Myanmar/Burma är våld mot kvinnor vanligt och än finns inga lagar som förbjuder en man att slå sin fru. Vi vill tillsammans med vår samarbetsorganisation ändra på det!
Daw Hla Htay Htay Mu och Tin Win Maw Htew har lärt sig om könsbaserat våld och är taggade på att arbeta som volontärer. De ska gräva där de står, i sitt eget bostadsområde South Dagon utanför Yangon. Ordna informationsträffar hemma, prata med grannar och vänner i affärer, på tehus och skönhetssalonger. De hoppas framförallt att våldtäkter på barn och unga flickor ska minska.

In Myanmar/Burma, violence against women is common and still there is no law prohibiting a man from beating his wife. Together with our partner organizations we want to change that!
Daw Hla Htay Htay Mu and Tin Win Maw Htew have learned about gender-based violence and are keen to work as volunteers. They will start in their nearest surroundings in South Dagon outside of Rangoon. They will arrange information meetings at home, talk to neighbors and friends, visit tee salons and beauty parlors. Above all, they hope that rapes of children and young girls will decrease.

Lourdes, till vänster, och Isabella, deltar i en kurs om feminism.// Lourdes, to the left, and Isabella, participate in a training on feminism.

– Jag visste inte vad feminism var innan. Det enda jag visste var att jag kände att jag inte passade in i den typiska kvinnorollen. Genom kursen förstod jag att kvinnorollen är en konstruktion och att det är samhället, inte vi, som konstruerar den, säger Lourdes till vänster på bilden som deltagit i vår samarbetsorganisation LIFS kurs i feminism i Peru.

”Before, I didn’t know what feminism was. The only thing I knew was that the typical role for women didn’t fit me. Through the training I understood that the role for women is a construction and that it is society, not us, who constructs it,” says Lourdes (to the left in the picture) who participated in our partner LIFS’ training on feminism in Peru.

Sékou Kané

– Jag har ett mycket bättre förhållnade med min fru idag och vi har en bra dialog hemma. Vi har pratat om könstympning men tyvärr är det för sent för våra döttrar. Men jag diskuterar det med mina barn så att de inte ska stympa mina barnbarn, säger Sékou Kané som bor i Mali.
Han har tillsammans med 55 andra gått Diakonias samarbetsorganiation SDI utbildning för att bli parajurister.
– Vår roll som parajusrister är att informera kvinnor och flickor om deras rättigheter. Och det börjar ske en förändring i samhället. Idag så står ingen bakom dej om du slår din fru, säger han.

– I have a much better relationship with my wife today and we have a good dialogue at home. We’ve talked about Female Gentile Mutilation, FGM, but unfortunately it was too late for our daughters. But I discuss it with my children so that they won’t mutilate my grandchildren, says Sékou Kané, who lives in Mali.
Together with 55 other persons, he participated in Diakonia’s partner SDI’s training for paralegals.
– Our role as paralegals is to inform women and girls about their rights. And a change is beginning to happen in society. Today no one covers your back if you beat your wife, he says.

Mariana Sepulveda

– Jag säger till transkvinnorna som vi arbetar med att dom ska veta att dom har rätt till allt och att dom ska kräva allt. Det är svårt, vi är verkligen inte där än men vi fortsätter att kämpa, säger Mariana Sepulveda som arbetar för vår samarbetsorgansation Panambí i Paraguay. De arbetar med påverkansarbete för transkvinnor rättigheter och dokumentering av fall.

”I tell the transwomen that we work with, that they are entitled to everything and that they should demand everything. It is hard, we really haven’t succeeded yet but we keep fighting,” says Mariana Sepulveda who works for our partner organization Panambí in Paraguay. They work with advocacy for trans women’s rights and with documentation of cases.