
Foto: Giorgio Trucchi
Den 18e april gick nicaraguanska studenter ut på gatorna för att protestera mot förändringar i socialförsäkringssystemet, och några dagar senare så stod Nicaragua inför sin allvarligaste politiska kris sedan inbördeskriget. Vi landar mitt i denna kris, resan är planerad sedan tidigare, och vi får nu möjlighet att på nära håll följa det som händer och prata med nyckelaktörer i det civila samhället.
Uppgifterna varierar, men så många som 60 personer kan ha dödats under oroligheterna, och över 400 människor har skadats. De flesta av dödsoffren är studenter, men minst en journalist och ett antal poliser har också mist livet. Det som började som protester mot förändringarna i socialförsäkringssystemet, närmare bestämt pensionerna, utvecklades snabbt till protester mot regeringens våldsamma attacker mot demonstrationerna. När delar av polisstyrkorna tvekade inför att slå till mot demonstranterna, sattes sandinisternas ungdomsbrigader in och de gick till våldsam attack. Protesterna riktade sig också mot de kraftiga begränsningarna i yttrandefriheten; TV och radiostationer har stängts ner eller hindrats från att bevaka händelseutvecklingen. Journalisten som dödades, sköts när han liverapporterade från oroligheterna.
Det Nicaragua nu går igenom är större och djupare än den akuta politiska krisen, det är en social kris och kanske framför allt en förtroendekris. Under många år har makten koncentrerats till Sandinistpartiet och familjen Ortega. Det började redan inför valen 2006, när Sandinisterna under Daniel Ortegas ledning, genom strategiska allianser förberedde sig för ett återtagande av den politiska makten. Inför valet 2016 utsågs Daniel Ortegas hustru Rosario Murillo till vicepresidentkandidat. Detta, säger många, var droppen. Den hårdföra vicepresidenten Murillo har sedan dess tagit kontroll över mediasektorn och sägs vara den som kontrollerar maktutövningen. Paret Ortegas barn sitter också på nyckelpositioner i samhället. Nicaragua idag kan inte beskrivas på annat sätt än som en auktoritär stat där rättsstatens principer är kraftigt åsidosatta. Sandinistpartiet och Ortega/Murillo kontrollerar de statliga institutionerna där domstolar, åklagarväsendet med flera helt saknar självständighet och oberoende.
Diakonias samarbetsorganisationer arbetar främst på Nicaraguas Atlantkust. Denna östra del av landet bebos främst av olika urfolksgrupper och ättlingar till slavar från Afrika. Här har man ända sedan kolonialtiden varit utsatta för ömsom exploatering av naturresurser, ömsom, och parallellt, för marginalisering och segregation. Häromkvällen hade vi ett intressant samtal med Lottie Cunningham, människorättsjurist och ledare för organisationen CEDHJUCAN, en organisation som arbetar för urfolkens rättigheter. CEDHJUCAN ingår i det konsortium för mänskliga rättigheter som Diakonia stödjer. När vi kommer in på den aktuella krisen i Nicaragua så glöder det till i Lotties ögon. ”Så här har vi det hela tiden, det pågår ett lågintensivt förtryck, våra ledare och människorättsförsvarare mördas och våra rättigheter kränks kontinuerligt”.
Under samtalet med Lottie så påminns jag om det vi sett på så många andra håll, det som i huvudstaden Managua uppfattas som en uppblossad akut kris, har som klangbotten ett delat samhälle, där ekonomiska och politiska eliter exploaterar och förtrycker delar av sin befolkning. Om det sker tillräckligt långt bort från städerna så kan det fortgå i det tysta. Den här gången kanske det blir annorlunda. Bakom de protesterande studenterna finns ett stort folkligt stöd. Kyrkan, framförallt företrädare för den katolska kyrkan, har klivit fram och aktivt gett studenterna sitt stöd. De vädjar om att regeringen upphör med sitt våld. Nästa steg är att det civila samhället klarar av att i sin analys och i sin mobilisering inkludera urfolkens erfarenheter och rättmätiga kamp
Den fråga jag ställer mig innan jag sätter mig på planet för att resa vidare till Guatemala, är vad som ska till för att vända de folkliga protesterna till en positiv kraft? Vad ska till för att studenterna och urfolksorganisationerna ska känna tillräckligt mycket tillit för att vilja mötas i de samtal som måste till för att ta Nicaragua ut ur den akuta krisen och påbörja bygget av ett öppet och inkluderande Nicaragua. En sak är säker, Diakonia kommer att fortsätta vandra sida vid sida med det lokala civilsamhället i denna strävan.
Georg Andrén
Secretary General
Diakonia