Den 18e april gick nicaraguanska studenter ut på gatorna för att protestera mot förändringar i socialförsäkringssystemet, och några dagar senare så stod Nicaragua inför sin allvarligaste politiska kris sedan inbördeskriget. Vi landar mitt i denna kris, resan är planerad sedan tidigare, och vi får nu möjlighet att på nära håll följa det som händer och prata med nyckelaktörer i det civila samhället.

Uppgifterna varierar, men så många som 60 personer kan ha dödats under oroligheterna, och över 400 människor har skadats. De flesta av dödsoffren är studenter, men minst en journalist och ett antal poliser har också mist livet. Det som började som protester mot förändringarna i socialförsäkringssystemet, närmare bestämt pensionerna, utvecklades snabbt till protester mot regeringens våldsamma attacker mot demonstrationerna. När delar av polisstyrkorna tvekade inför att slå till mot demonstranterna, sattes sandinisternas ungdomsbrigader in och de gick till våldsam attack. Protesterna riktade sig också mot de kraftiga begränsningarna i yttrandefriheten; TV och radiostationer har stängts ner eller hindrats från att bevaka händelseutvecklingen. Journalisten som dödades, sköts när han liverapporterade från oroligheterna.

Det Nicaragua nu går igenom är större och djupare än den akuta politiska krisen, det är en social kris och kanske framför allt en förtroendekris. Under många år har makten koncentrerats till Sandinistpartiet och familjen Ortega. Det började redan inför valen 2006, när Sandinisterna under Daniel Ortegas ledning, genom strategiska allianser förberedde sig för ett återtagande av den politiska makten. Inför valet 2016 utsågs Daniel Ortegas hustru Rosario Murillo till vicepresidentkandidat. Detta, säger många, var droppen. Den hårdföra vicepresidenten Murillo har sedan dess tagit kontroll över mediasektorn och sägs vara den som kontrollerar maktutövningen. Paret Ortegas barn sitter också på nyckelpositioner i samhället. Nicaragua idag kan inte beskrivas på annat sätt än som en auktoritär stat där rättsstatens principer är kraftigt åsidosatta. Sandinistpartiet och Ortega/Murillo kontrollerar de statliga institutionerna där domstolar, åklagarväsendet med flera helt saknar självständighet och oberoende.

Diakonias samarbetsorganisationer arbetar främst på Nicaraguas Atlantkust. Denna östra del av landet bebos främst av olika urfolksgrupper och ättlingar till slavar från Afrika. Här har man ända sedan kolonialtiden varit utsatta för ömsom exploatering av naturresurser, ömsom, och parallellt, för marginalisering och segregation. Häromkvällen hade vi ett intressant samtal med Lottie Cunningham, människorättsjurist och ledare för organisationen CEDHJUCAN, en organisation som arbetar för urfolkens rättigheter. CEDHJUCAN ingår i det konsortium för mänskliga rättigheter som Diakonia stödjer. När vi kommer in på den aktuella krisen i Nicaragua så glöder det till i Lotties ögon. ”Så här har vi det hela tiden, det pågår ett lågintensivt förtryck, våra ledare och människorättsförsvarare mördas och våra rättigheter kränks kontinuerligt”.

Under samtalet med Lottie så påminns jag om det vi sett på så många andra håll, det som i huvudstaden Managua uppfattas som en uppblossad akut kris, har som klangbotten ett delat samhälle, där ekonomiska och politiska eliter exploaterar och förtrycker delar av sin befolkning. Om det sker tillräckligt långt bort från städerna så kan det fortgå i det tysta. Den här gången kanske det blir annorlunda. Bakom de protesterande studenterna finns ett stort folkligt stöd. Kyrkan, framförallt företrädare för den katolska kyrkan, har klivit fram och aktivt gett studenterna sitt stöd. De vädjar om att regeringen upphör med sitt våld. Nästa steg är att det civila samhället klarar av att i sin analys och i sin mobilisering inkludera urfolkens erfarenheter och rättmätiga kamp

Den fråga jag ställer mig innan jag sätter mig på planet för att resa vidare till Guatemala, är vad som ska till för att vända de folkliga protesterna till en positiv kraft? Vad ska till för att studenterna och urfolksorganisationerna ska känna tillräckligt mycket tillit för att vilja mötas i de samtal som måste till för att ta Nicaragua ut ur den akuta krisen och påbörja bygget av ett öppet och inkluderande Nicaragua. En sak är säker, Diakonia kommer att fortsätta vandra sida vid sida med det lokala civilsamhället i denna strävan.

Georg Andrén
Secretary General
Diakonia

Den asfalterade vägen ut till Jestina Mukokos kontor är full av fruktansvärda hål. Hela bilhjulet kan trilla ned och fastna om man kör fel. Väl framme vid villan i Harares utkanter möter jag ett välbevakat hus med elstängsel, kameror och vakter. Detsamma gäller flera andra människorättsorganisationer jag besökt i landet.

Zimbabwe  – ett land och ett folk som upplevt ett långvarigt rasistiskt kolonialt förtryck och som de senaste 38 åren levt under Mugabes styre. Det sägs att landet nu står inför ett riktigt vägval – ”A window of opportunity” – efter att Mugabe i november avsattes av militären och militären har utlovat fria och rättvisa val under 2018.

Men människorättsförsvararen Jestina Mukoko har bittra erfarenheter av Mugabes militär och är skeptisk:

– Det finns inte en chans att de styrande kommer att genomföra ett val där de förlorar makten, säger hon.

Jestina Mukoko är en legend bland Zimbabwes människorättsförsvarare. Hon har bittra erfarenheter av valet 2008, ett val som präglades av omfattande valfusk och i dess spår – ett utbrett våld som framför allt drabbade oppositionen. Mer än 200 människor beräknas ha dödats och tusentals misshandlades.

Jestina Mukokos organisation Zimbabwe Peace Project var en av de organisationer som protesterade mot alla övergrepp.  I december samma år kom sex män och en kvinna hem till Jestina tidigt på morgonen och förde bort henne. Myndigheterna vägrade först erkänna att de gripit henne.  Samtidigt hölls 18 andra personer i liknande förvar.

Det tog 21 dagar innan hon formellt åtalades. Därefter fördes hon till det hon kallar för ”helvetet” – Chikurubi maximum security prison i Harare. Hon frigavs efter två månader och omfattande globala kampanjer.

Först nyligen har hon berättat om den brutala tortyr hon utsattes för.

– Nu har jag vunnit i domstol som konstaterade att staten begick ett brott när de fängslade mig. De har erbjudit mig en ersättning på  30 000 dollar som kompensation men jag har tackat nej. Det är för lite. Att fängsla och tortera människor ska kosta. Jag vill inte sätta ett lågt prejudikat.

Det var efter växande protester mot regeringen som militären i november 2017 tog makten i Zimbabwe. För att undvika kritik startades genast processer i det statsbärande partiet ZANU. Mugabe avsattes som ordförande för partiet och parlamentet beslutade att tillsätta kuppledaren som ny president.

– Men låt oss inte tveka. Militären har fortfarande makten och genom partistrukturer och traditionella ledare kontrollerar de människor, säger Jestina Mukuko.

– Det faktum att presidenten hävdar att det inte förekom något våld vid valet 2008 visar hur avskärmad från verkligheten han är.

Jestina Mukoko betonar att det finns konkreta förbättringar.

Parlamentet är på väg att skriva om vallagarna. Därefter kommer valdatum att beslutas och parlamentet upplösas.

– Yttrandefriheten har stärkts och för första gången har vi en offentlig röstlängd där alla kan se vilka som har rätt att rösta.

I tidigare val har röstlängden inte varit offentlig och bland annat har döda personer rapporterats rösta flera gånger. Denna typ av valfusk blir nu svårare.

– Det faktum att vi har en Nationell Freds- och Försoningskommission är ett steg framåt för att motverka hot och påtryckningar lokalt, säger Jestina Mukoko.

Inför valet har 5,4 miljoner människor av de cirka 7 miljoner röstberättigade registrerat sig för att rösta. Denna gång har man infört en röstlängd som bygger på fingeravtryck och fotografering av ögat.

Men det finns fortfarande stora frågetecken kring möjligheten att bryta den onda cirkel av kontroll och påtryckningar som sker genom gamla partistrukturer och genom kontroll av de traditionella ledarna (män som  kan tvinga människor att rösta på det statsbärande partiet).

Och Jestina tror inte på militärens löften. Hon säger att den nye presidenten Emmerson Mnangagwa bara är intresserad av att undvika kritik.

– Därför använder han sig av alla riktiga ord när han ger omvärlden löften. Men frågan är om han lever upp till sina löften i praktiken. Jag kan inte se att militären kommer tillåta att det sker som de utlovade 2002. Då sa de att de kommer att hylla och respektera vilket valresultat som helst.

Jestina Mukoko säger att det är av avgörande betydelse att internationella samfundet engagerar sig.

– Men inte bara under själva valdagarna. Det handlar om vad som händer nu; om vallagen förbjuder militären att involvera sig i valet. Om vi lyckas stäjva hot och kontroll av människor lokalt. Om vi kan få en mer opartisk media.

Jestina Mukokos sista ord är uppfodrande;

– Det är avgörande vad internationella samfundet gör.  Vänta inte med ert engagemang till valdagarna! Ni behövs nu.

Efter att ha hört Jestina Mukokos berättelse om vad hon upplevde vid valet 2008 förstår jag bättre varför det är elstängsel högst upp på muren och varför det är fingeravtryckslås på dörrarna.

*

Läs mer om Diakonias arbete i Zimbabwe här.

Rättegången mot fem pensionerade militärer, åtalade för olaga frihetsberövande, sexuellt våld, tortyr och påtvingat försvinnande, inleddes den första mars i Guatemala Citys undermåliga domstolslokaler. Processen har väckt stor uppmärksamhet och kön av intresserade åhörare var så lång att det uppstod oro kring om alla skulle få plats.

Slutet av 1970-talet och början på 1980-talet var en tid av våld och tystnad i Guatemala. I maj 1978 hade armén skjutit ihjäl 53 bönder som demonstrerade för rätten till mark vid ett torgmöte i Panzós. I juni 1980 hade polis gripit 25 personer på kontoret för Guatemalas fackliga centralorganisation, CNT, personer som därefter aldrig har synts till igen. I januari 1981 hade polis i Guatemala City tänt eld på Spaniens ambassad och dödat 37 bönder som demonstrerade inne på ambassaden i protest mot statens våld i huvudstaden och på landsbygden. Landet styrdes av generalen och diktatorn Romeo Lucas García (från 1 juli 1978-23 mars 1982) med hjälp av armén, där hans egen bror Benedicto var överbefälhavare.

Den 27 september 1981 var Emma Guadalupe Molina Theissen tjugo år och färdades med buss längs den interamerikanska motorvägen i bergen i nordvästra Guatemala. Bussen stoppades av soldater från Guatemalas armé som tvingade av passagerarna och sökte igenom bussen. I Emmas packning fanns informationsmaterial från det guatemalanska arbetarpartiets ungdomsförbund, en förbjuden organisation. Emma greps och fördes till en militärbas i Quetzaltenango, Guatemalas näst största stad, där hon förhördes, torterades och våldtogs. Den 5 oktober lyckades Emma mirakulöst nog fly från militärbasen och tog sig ut ur landet med hjälp av arbetarpartiet.

En dag senare  bankade någon på dörren hemma hos Emmas familj i det enkla bostadsområdet La Florida i utkanten av Guatemala City. Civilklädda män med automatvapen stormade in i huset, satte munkavle och handfängsel på Emmas lillebror Marco Antonio, tvingade in honom i en säck, slängde upp honom på flaket till en pickup och körde iväg. Den här typen av kidnappningar var vanliga i Guatemala under 80-talet och organiserades av polis och militär. Marco Antonio var fjorton år och gillade Star Wars. Familjen har aldrig sett honom igen.

Emmas mamma och pappa sökte förtvivlat efter Marco Antonio i flera år innan de till slut tvingades i landsflykt till Costa Rica. I ett uttalande inför rättegången säger mamman att hon vägrade gå till bårhusen i Guatemala City, hon vägrade tro att staten var kapabel att mörda barn, men familjen sökte upp militärer och deras fruar, träffade agenter från underrättelsetjänsten, satte in annonser i tidningar, till slut blev det för farligt för dem att stanna kvar i Guatemala. År 2004 dömdes den guatemalanska staten i den interamerikanska domstolen för mänskliga rättigheter för brotten mot familjen Molina Theissen. Domstolen krävde också att en rättegång skulle genomföras i Guatemala för att döma de ansvariga eftersom den interamerikanska domstolen bara kan döma stater, aldrig individer. Det skulle ta fjorton år innan Guatemala lydde ordern från interamerikanska domstolen och inledde rättegången, den 1 mars 2018.

Idag står fem militärer åtalade för olaga frihetsberövande, sexuellt våld, tortyr och påtvingat försvinnande. De åtalade är tre generaler och två överstar, inklusive Benedicto Lucas García som var överbefälhavare för armén och en av Guatemalas mäktigaste män åren 1978-1982. Åtalet mot militärerna drivs av familjen Molina Theissen tillsammans med Diakonias partner CALDH, ett center för mänskliga rättigheter som jobbar med allvarliga fall av kränkningar för att nå prejudicerande domar och verka för ”icke-upprepning”. Icke-upprepning är i sin tur viktig princip inom övergångsrättvisa, det vill säga arbetet för att nå varaktig fred och rättvisa i länder som drabbats av diktatur, folkmord eller väpnade konflikter

***

Bakgrund: År 1954 störtades en demokratiskt vald vänsterregering i Guatemala och armén instiftade en diktatur som skulle sträcka sig ända till 1996, då ett fredsavtal undertecknades med gerillan och oppositionen tilläts verka fritt för första gången på ett halvsekel. Urfolksaktivister, fackföreningsaktiva, studenter, och vem som helst som vågade kritisera staten riskerade att dödas eller försvinna under åren av diktatur, och värst var repressionen under åren 1978-1984. Minst 200 000 människor dödades under Guatemalas inbördeskrig och statliga aktörer stod för 93 procent av de registrerade övergreppen, enligt en FN-sponsrad sanningskommission från 1999. Fredsavtalet från 1996 var viktigt för att få stopp på dödandet och installerade också en grundläggande demokratisk struktur i Guatemala. Än idag är fredsavtalet en viktig utgångspunkt för Diakonias bistånd till civila samhället i Guatemala.

Läs mer om Guatemalas fredsavtal här.

För er som förstår spanska så finns en stark och bra kortfilm om fallet här.

 

 

Den 28 februari ska riksdagen debattera och besluta om nya regler för export av vapen.  Förslaget innehåller inget förbud för export till diktaturer och länder som grovt kränker mänskliga rättigheter. Men det finns fortfarande en chans för riksdagen att säkerställa att svensk krigsmaterial inte används i krigsförbrytelser, skriver Diakonias Magnus Walan.

Det har tagit sju år för regering och riksdag att ta fram ett förslag till nya regler för svensk export av krigsmateriel, och när processen började lovade Socialdemokraterna att de nya reglerna ”skulle göra det omöjligt” att exportera krigsmateriel till diktaturer.

Så blev det inte.

Många av de tidigare kryphålen är kvar.

Grundregeln i svenska regelverk är att export ska ske i enlighet med svensk utrikespolitik.  Men i mitten av 2016 fick Saab tillstånd av den svenska myndigheten Inspektionen för strategiska produkter, ISP, att exportera en flygande stridsledningscentral till Förenade Arabemiraten. Trots att landet deltog i bombningar i grannlandet Jemen och enligt flera FN-rapporter under våren 2016 pekades ut som ansvariga för grova krigsförbrytelser.

Myndigheten hänvisade till att den flygande stridsledningscentralen tekniskt klassas som ”övrig krigsmateriel” i den svenska lagstiftningen och därmed inte är utsatt för samma strikta bedömning som ”vapen för strid”. Ett kryphål som fortfarande är kvar i det förslag som regeringen nu presenterat till riksdagen. Men jag tycker att det vore självklart att bara det faktum att landet i flertalet FN-rapporter har utpekats som ansvarigt för krigsförbrytelser borde ha fått ISP och politikerna i det rådgivande Exportkontrollrådet att säga nej.

Det kan inte ligga i linje med svensk utrikespolitik att sälja krigsmateriel till en part som av FN utpekas som ansvarig för krigsbrott – oavsett om det exporterade klassas som ”övrig krigsmateriel” eller inte. Stridsledningscentralen som har exporterats till både Saudiarabien och Förenade Arabemiraten anses vara ”mycket användbar” i kriget i Jemen, enligt både fredsforskningsinstitutet SIPRI och den militära facktidskriften Jane Defence.

Häromdagen twittrade en hjälparbetare i Jemen: ”De senaste två veckorna har en journalist dödats i av artillerield, 43 civila har dödats i bombandet, 30 flyktingar har dött på havet, fyra patienter har dött av kolera och 88 människor har dött av orsaker som är kopplade till kriget som borde kunna stoppas”.

Ett krig som på ett ohyggligt sätt drabbar i synnerhet barn och kvinnor och som har skapat världens värsta humanitära katastrof enligt FN.

Och här har alltså Sverige bidragit både med en nyckelkomponent i krigföringen och med bistånd till offren i den humanitära katastrofens Jemen. Att svensk exportmateriel spelar en mycket användbar roll i denna krigföring borde räcka för att upphöra med denna export, oavsett vapenklassificering.

 

Exportkontrollrådets ledamöter har faktiskt vissa möjligheter att redovisa sina principiella ståndpunkter. Det framkommer till exempel  i regeringens proposition:

”Frågan om i vilken utsträckning en enskild ledamot kan offentliggöra en uppgift som han eller hon har fått del av inom ramen för sitt uppdrag i EKR får avgöras från fall till fall i enlighet med reglerna i offentlighets- och sekretesslagen. Om det är fråga om redan offentlig information, är utrymmet att redogöra för vad som förekommit i EKR normalt sett större än annars. Det ankommer formellt på ledamoten att själv göra denna bedömning.”

Detta borde vara rimligt inte minst med tanke på att ISP:s chef offentligt i svensk media motviverat varför myndigheten har gett positivt exporttillstånd.

Jag förstår inte hur det kan vara möjligt att inför de som utsätts för bombningarna använda argumentet att Sverige tillåter export av avancerad krigsmateriel eftersom det räknas som ”övrigt krigsmateriel” i stället för ”krigsmateriel för strid” oavsett hur det ser ut i verkligheten.

Denna uppdelning är inte bara förlegad. En stävan att varna folkrätten och motverka risker att svenskt krigsmaterial används för krigsförbrytelser borde vara en överordnad prioritet.

Detta borde riksdagen förtydliga.

Ingen export av krigsmateriel ska tillåtas om det finns risk att materialet används i krigsförbrytelser.