Val i Burma/Myanmar. Människor på väg hem från NLD:s högkvarter.

Söndagen den 8 november var det val i Burma/Myanmar för de närmaste fem åren. Valdagen var viktig för många, ett steg i rätt riktning, ett test av om militärjuntan är redo att sakta ge ifrån sig ännu lite mer politisk makt – om detta är vad valresultatet kräver.
Men för en betydande del av befolkningen, bland annat olika etniska och religiösa grupper, var valdagen en dag som istället handlar om fortsatt diskriminering och förtryck. De positiva förändringar som majoriteten vittnade om och firade på valdagen – är inte till för dem.
Byråkratiska, politiska, religiösa och säkerhetsrelaterade hinder såg till att de ovälkomna inte hade rätten, modet eller möjligheten att rösta.
I flera delar av landet pågår väpnade strider mellan militären och olika etniska grupper. I dessa områden öppnade inga röstlokaler igår. Jag kan tänka mig att för den del av befolkningen som befinner sig mitt i ett inbördeskrig, måste det vara omöjligt att få ihop bilden av fria och demokratiska val med den grymma verklighet som de försöker överleva i.

Men i den före detta huvudstaden Yangon råder inget krig, där råder NLD-feber. Förväntan i luften. Barn med NLD-bandanas och klatschiga kampanjlåtar i högtalarna utanför partiets högkvarter. På byggnaden sitter en jättelik poster med Aung San Suu Kyi´s ansikte och så partiets röda flagga.
När en av partiets ledare igår steg upp på podiet utbrast ett jubel i folkskaran. Han gav ett tal på burmesiska. Jag förstod inte vad han sade men jag såg en upprymd folkmassa som log, tog kort och pratade glatt med varandra.  Efter framträdandet började alla gå hemåt, lugnt och sansat. Inget hot om våld tycktes finnas och jag såg några trafikpoliser som leende tog kort på varandra när de omringades av ett hundratal hemvändande NLD-anhängare.

I flera av de etniska områdena är förväntningarna på NLD inte lika höga. Många menar att Aung San Suu Kyi och NLD:s strävan efter demokrati inte sätter fokus på etniska gruppers långa kamp mot diskriminering i tillräckligt stor utsträckning. Större etniskt självbestämmande är ett krav utöver det generella kravet på demokrati och mänskliga rättigheter som NLD framför. Ett stort antal etniska partier medverkar i valet. Vissa av dem förutspås ha goda chanser, speciellt på lokal nivå. Men några veckor före valdagen utbröt stridigheter i flera sådana områden, med resultat att valet inte genomfördes där. En slump eller ett noga uträknat drag?

Men vad än resultat blir av gårdagens val så ligger juntans statskick orubbligt kvar och det är just det som är syftet. Att det ska vara orubbligt. Mästerligt hopsnickrat av militärjuntan för bara åtta år sedan så fastställer det militärens makt i olika politiska organ och inkluderar ett fiffigt arrangemang som indirekt ger militären veto i fråga om ändringar av konstitutionen. Det är viktigt att se valet i relation till detta statsskick. Det är inom detta politiska ramverk som folkets röst nu för första gången sedan 1990 på riktigt ska tas i beaktande, vilket i praktiken kommer att

innebära att oavsett hur många röster oppositionen än får så ligger militärens roll i politiken fast.
Ett annat möjligtvis svårare hinder utgörs av den ultranationalistiska religiösa rörelsen som mobiliserat inför valet och lyckats underminera stora delar av NLD:s valkampanj med hjälp av en märklig islamafobisk förhörsapparat manövrerad av hundratals av rörelsens medlemmar. Enskilda NLD-kandidaters lojalitet med rörelsens agenda för skydd av etnicitet och religion har nitiskt granskats, ifrågasatts och slutsatserna om kandidaternas oduglighet har rapporterats till hushåll i stora delar av landet. Den sittande regeringen och valkommissionen, har inte på något märkbart sätt tagit avstånd från eller förhindrat den religiöst färgade hatkampanjen mot NLD-kandidater, vilket lett till spekulationer om hur rörelsen är knuten till politiska intressen.

Allra hårdast har den fundamentalistiska rörelsens medlemmar gått åt NLD:s kvinnliga kandidater, vilka de öppet porträtterat som omoraliska landsförrädare då de vägrat ge stöd till rörelsens fyra lagförslag för skydd av etnicitet och religion. Att de fyra kontroversiella lagarna antagits av parlamentet och presidenten i snabb takt, trots att deras innehåll helt strider mot grundläggande mänskliga rättigheter, talar för sig själv. Det religiösa kortet har spelats skickligt inför valdagen. Nu återstår att se vad rörelsen har för planer för perioden efter valdagen. Människor är oroliga. I december släpps en kartläggning av religiös tillhörighet från folkräkningen som genomfördes 2014. Kommer informationen att användas för att kartlägga stödet för de omoraliska landförrädarna?

Men folk i Burma/Myanmar är sega och tålmodiga efter mer än 50 år av militärdiktatur, och trots alla osäkerhetsmoment så ser majoriteten just nu hoppfullt på framtiden. Jag hör hopp om att demokratirörelsen genom fler platser i de nyvalda församlingarna ska kunna driva frågan om konstitutionsändringar, hopp om att de etniska partierna ska göra politiken mer representativ, hopp om att få räknas och få lika rättigheter som andra, hopp om nationell försoning och hopp om att makten ska komma lite närmare den enskilda människan. Söndagen den 8 november, förvandlades makten för en stund till något nära och verkligt. En röstsedel i handen. Låt oss glädjas men utan att glömma de grupper och individer, för vilka makten som finns i en röstsedel, fortsätter att vara något avlägset och ouppnåeligt.

Läs även bloggen om den burmesiske människorättsaktivisten Aung Myo Min