Jag får frågan ”vad är roligast med att vara på klimattoppmötet?” men kan inte svara. Det är inte roligt. Spännande, ja absolut. Intressant, fascinerande, lärorikt – definitivt. Men inte roligt.

Tio dagar på klimatförhandlingarna betyder tio dagar utan motion, väldigt lite dagsljus eller frisk luft och jobb från tidig morgon till sen kväll. Det är ett mysterium hur den vegetariska maten kan vara så obefintlig på ett klimatmöte, och hur mat överhuvudtaget kan vara så smaklös i ett land som Frankrike.  Det är tur att jag då och då springer på en gammal vän, så att jag får några kramar de här hektiska dagarna.

Men det är fascinerande att iaktta, försöka förstå och vara med och påverka det politiska spel som pågår. Att höra hur länder som Marshallöarna trycker på för ett avtal baserat på vad vetenskapen säger är nödvändigt för att undvika katastrof. De vädjar till länderna att prioritera ett globalt långsiktigt mål framför kortsiktiga nationella ekonomiska intressen.

Jag ser hur den stora gruppen av utvecklingsländer, G77+Kina, som består av 134 länder, driver rättmätiga krav på att rika länder ska bidra med klimatfinansiering. Men samtidigt hur relativt rika och avancerade länder i gruppen ställer krav på samma tillgång till finansiering som de minst utvecklade länderna. Och hur dessa fattigaste och mest sårbara länder inte är tillräckligt många eller starka i gruppen för att kunna lyfta fram sina egna prioriteringar.

Jag ser att länder som Venezuela och Saudiarabien inte vill ha ett långsiktigt mål som beskrivs i termer av ”fossilfri” eller ”noll-utsläpp”. Officiellt för att det inte är linje med språket i Klimatkonventionen, men det är inte svårt att gissa sig till att det har att göra med ländernas egna fossila reserver. Det är en berättigad oro över hur deras ekonomier ska fortsätta utvecklas utan deras viktigaste resurs, men inte en hållbar inställning över tid, varken för dem själva eller andra.

Samtidigt menar rika länder som USA, Australien och Schweiz att alla måste omfattas av samma regler och sikta mot samma mål, men utan att först ge löften om finansiering till omställning och anpassning eller gå med på skrivningar som skulle innebära långsiktig och förutsägbar finansiering. Av rädsla för att det ska påverka den egna konkurrenskraften? En katt och råtta-lek på hög nivå.

Saker jag undrar just nu är hur det ska gå med det långsiktiga målet. Om temperaturmålet blir 1,5 grader som de mest sårbara länderna tillsammans med Tyskland och Frankrike driver, eller de 2 grader som vi vant oss vid att referera till. Och om det långsiktiga målet kommer att kompletteras av starkare och mer praktiska skrivningar om fossilfri ekonomi (decarbonisation), utsläppsminskningar eller nollutsläpp.

Det som förhoppningsvis ska lösa upp knutarna är en överenskommelse om finansiering och fördelning av ansvar. Men istället för att prioritera de övergripande frågorna verkar många länder hellre skjuta på den diskussionen eftersom det inte ligger i deras (kortsiktiga ekonomiska) intresse att få ett starkt och ambitiöst avtal. Och jag undrar när polletten ska trilla ner att ALLA länder kommer att påverkas av klimatförändringarna och att det därför är i allas intresse att det blir ett ambitiöst avtal.

Arbetsgruppen som jobbat med avtalsutkastet de senaste fyra åren avslutade sitt arbete på lördagen. Texten har lämnats över till det franska ordförandeskapet  som leder förhandlingarna under konferensens andra vecka när miljöministrar från de flesta av världens länder deltar. När Sydafrikas representant som talesperson för G77+Kina-gruppen skulle göra sitt slutanförande på lördagen, citerade hon Nelson Mandela: ”It always seems impossible until it is done. It is in your hands now”.

Låt oss hoppas att ministrarna tar uppgiften på allvar under veckan och ser till att det blir gjort. Ingenting är omöjligt.