Av två veckors FN-ledda klimatförhandlingar i Qatars huvudstad Doha har nio dagar gått och världens länder är väldigt långt ifrån överens.
Petter Lydén är policyhandläggare i klimatfrågor på Diakonia. Han är just nu på plats vid klimatförhandlingarna i Doha som är inne i sitt slutskede.
Tekniska tjänstemannaförhandlingar glider nu över i bredare politiskt ledda förhandlingar. Regeringstjänstemännen har fått sällskap av sina ministrar som de närmaste dagarna ska försöka lyfta blicken och hitta lösningar där tjänstemännen fastnat i låsta positioner.Grundfrågan kvarstår dock: Hur ska vi göra för att undvika farliga klimatförändringar? Och hur ska vi anpassa oss till dem som vi inte längre kan undvika?
Situationen är absurd. Det påminner mig om min vän bibliotekarien, som bodde i Doha. Hen kom från ett helt annat land och förstod givetvis inte alla delar av hur det vanliga livet ser ut i Doha. Det ledde då och då till situationer som tedde sig så obegripligt absurda att hen inte visste om hen skulle skratta eller gråta. Hen myntade då utrycket Dohaha. De åsikter, händelser och beteenden som trotsade rimlig beskrivning, kanske med medvetenheten om den egna förståelsens begränsningar, fick bli Dohaha.
Man kan alltså sammanfatta läget på COP i Doha så här:
– Saknas det lösningar? Nej.
– Behöver det utvecklas ny teknik som ännu inte finns? Nej.
– Kostar det mer än vi har? Nej.
– Varför är det inte redan klart? Dohaha.
Petter Lydén, policyrådgivare i klimatfrågor, på plats i Doha
