2018 är det år då vi firar att FN:s allmänna deklaration av de mänskliga rättigheterna fyller 70 år och att FN:s deklaration för skydd av människorättsförsvarare fyller 20 år. Just när vi borde fyllas av tillförsikt inför de här och andra verktyg för mänskliga rättigheter måste vi också inse att de på intet vis är skrivna i sten, utan tvärtom ifrågasätts, och att attackerna mot människorättsförsvararna gradvis har ökat de senaste åren.

Mina tankar går till ”Sinnesrobönen”, om att acceptera det vi inte kan förändra, mod att förändra det vi kan och förstånd att inse skillnaden. Jag skulle vilja lägga till ”men fortsätta att kämpa ändå”. Det låter kanske märkligt, men i år och efter lägesrapporter från flertalet av de länder där Diakonia jobbar blir detta ändå slutsatsen.

Trots att det just nu inte syns något ljus i slutet av tunneln är det viktigare än någonsin att vi biter ihop och framförallt aldrig ger upp vårt hopp och vårt stöd till alla dem som på olika vis kämpar för mänskliga rättigheter, demokrati, för rättvisa, jämställdhet, transparens och mot korruption.

Repressiva regeringar lär av varandra
För så är det – samtidigt som vi möts av dystra landanalyser där styrkeförhållandena mellan korrupta och maktfullkomliga regimer och försvarare av mänskliga rättigheter verkar omöjliga att rubba, möter vi också människorna som hittar nya vägar och metoder, och som vägrar att ge upp.

En del av länderna med störst demokratiskt underskott är det farligt att kritisera offentligt. Det skulle kunna öka riskerna för våra samarbetsorganisationer och kolleger. Genom Diakonias 23 lokalkontor runt om i världen för vi en intensiv dialog med våra samarbetsorganisationer och med andra internationella organisationer för att uppdatera analysen och besluta om vem som ska genomföra vilka aktioner. Civilsamhället måste ständigt ha ett öga i nacken och ligga steget före, då repressiva regeringar har blivit bra på att lära av varandra, till exempel när det gäller att lagstifta så att det försvårar civilsamhällets arbete eller att tänja på konstitutioner för att illegalt omväljas till president. Just att nätverka blir därför extra viktigt. Inom civilsamhället måste vi också bli bättre på att lära av varandra.

Att tysta protesterna funkar inte
Regeringar i många länder vägrar att förstå och beordrar repression i tron att detta ska tysta protesterna. Det funkar förstås inte. Men visst är det så att människorättsförsvarare far illa. De kvinnliga MR-försvararnas kroppar blir en del av kampen när de hotas med sexuella övergrepp om de inte håller tyst. Eller så riktas samma hot mot deras döttrar. Vidare tär det att bli utsatt för offentlig smutskastning, att få sitt rykte förstört. Folk blir sjuka helt enkelt. Eller att barnen ifrågasätter moderns engagemang som kanske har lett till att de hotats och hela familjen har tvingats fly. För att inte tala om sorgen över kamrater som har fängslats eller till och med mördats.

För det är faktiskt det viktiga att komma ihåg den 10 december – att trots den dystra globala statistiken över demokratin och uppfyllandet av de mänskliga rättigheterna, är det fler än någonsin som engagerar sig och kämpar för förändring. Människor mobiliserar mot orättvisor, övergrepp och korruption. Inte minst är det ungdomar som engagerar sig, för allas lika värde och rättigheter, för klimatet och en värld som ska hålla länge till.

Se framtidens horisont
Denna slutsats, både angående hotet mot demokratin och de mänskliga rättigheterna, men också vikten av att aldrig ge upp, var ett genomgående budskap på MR-dagarna, som hölls i november i Stockholm. Utrikesminister Margot Wallströms ord där om behovet av att stärka den regelstyrda världsordningen och inte låta den starkes rätt styra. Fabián Salvioli, FN:s specialrapportör för övergångsrättvisa, tal om att de mänskliga rättigheterna är i fara och därför är det ”no time for weakness”. Religionshistorikern Mattias Gardells konstaterande om att vi seglar rätt in i stormen och att fascismen kan komma till makten. Men kommer att misslyckas igen. Och att hemligheten ligger i att vi fortsätter att göra något i det lilla, låta drömmar tala, folk engagera sig och inte låta framtidshoppet förtvina. Och slutligen FN:s tidigare vice generalsekreterare Jan Eliassons uppmaning på MR-dagarna om att inte släppa taget och behovet både av att se framtidens horisont och av varje steg vi måste ta för att komma dit.

Kvinnorna slåss som drakar
Så när den kvinnliga lokala oppositionspolitikern Elizabeth Ncube från Zimbabwe säger att trots allt ”slåss kvinnorna som drakar”, är det bara att hänga på, att var och en gör vad som är möjligt där vi står och enligt vad som är i vår makt – vare sig det handlar om att stötta ensamkommande barn, engagera sig i HBTQI-rättigheter, för klimatet eller genom solidaritet med MR-kämpar i andra länder.