Nu är det ett tag sedan kom jag hem från Kapstaden, Sydafrika, efter att ha fått en rejäl ”det-går-att-flytta-berg-injektion” genom Moving Mountains Festival, en årlig ungdomskonferens som Diakonia är med och arrangerar. Vi fick lyssna på många intressanta föreläsningar, var med på inspirerande workshops och gjorde dagsutflykter och studiebesök som var både gripande och utmanande. Men framför allt så samtalade och delade erfarenheter vi med varandra, hundra ungdomar från femton olika länder, från Cuba till Myanmar (Burma). Återigen har jag blivit påmind om hur priviligerade vi är här i Sverige. Hur bra vi har det. Eller i alla fall har haft det under en lång tid: gratis utbildning och sjukvård, rösträtt och allemansrätt m.m. Men saker håller på att ändra sig…
För tjugo år sedan gick en 91-årig, svart man in i vallokalen i Kapstaden och röstade för första gången i sitt liv. På vägen ut sa han “Låt dem inte förstöra det här, låt dem inte ta vår frihet ifrån oss”. Kort därefter ramlade han ihop och dog.
I år är det ett s.k. supervalår i Sverige. I maj gick vi, dvs. halva Sveriges befolkning och jag, och röstade i EU-valet. I september är det dags igen. Då hoppas jag att varenda kotte som har rösträtt går och röstar. Det är en gåva att få rösta, en gåva som är få förunnat i den här världen. Den får inte slängas bort!
För tjugo år sedan kom ANC och Nelson Mandela till makten i Sydafrika. De hade länge kämpat mot apartheid, ett system där människor gjorde skillnad på personer utifrån hudfärg, etnicitet, religion och klass. Ett system som tillät våld. Ett system som var så fruktansvärt att det gör ont att tänka på det.
I dag har vi partier i Sverige och övriga Europa som är mer eller mindre öppet rasistiska. Återigen försöker människor göra skillnad på personer utifrån deras hudfärg, etnicitet, religion och klass. När ska vi lära av historien? När ska vi förstå att det bara är en slump var vi föds, vilken hudfärg vi kommer till världen med och vilket klasskikt vi kommer att tillhöra? Visst, det finns människor som gör så kallade klassresor, som lyckas ta sig från botten till toppen, men de är en minoritet.
I Kapstaden blev klasskillnaderna så extremt tydliga, när vi ena dagen var i kåkstaden Lwandle och fick träffa människor som fått sina hus jämnade med marken av myndigheterna (800 män och kvinnor från två månader till 72 år bor nu i en gymnastikhall i en oviss väntan på att få någonstans att bo) och andra dagen gick längs de lyxiga shoppingstråken i Waterfront. Även i Sverige ökar klasskillnaderna. De rika blir rikare, de fattiga blir fattigare. Är det ett Sverige vi vill ha? Om inte, gå och rösta i riksdagsvalet – och ställ politikerna mot väggen innan dess. “Låt dem inte förstöra det här, låt dem inte ta vår frihet ifrån oss”.
Emma Färdeman, Diakoniaaktivist i Göteborg