Elin Lundell är aktivist hos Diakonia och en av de många som ungdomar som från 30 olika länder deltog i ungdomsfestivalen Moving Mountains mellan den 1-7 juli.

I skrivande stund har jag tillsammans med andra diakoniaaktivister ganska nyligen kommit tillbaka till Sverige efter en vecka i Palestina. Jag är förmodligen inte ensam om att tycka att det på många sätt varit en intensiv och omtumlande vecka, men också en vecka som jag inte på något sätt skulle vilja vara utan. Vi har med egna ögon fått se hur den israeliska statens ockupation av Palestina tar sig uttryck. Vi har fått höra både palestinska och israeliska röster om hur ockupationen gör våld på mänskliga rättigheter, ekonomisk rättvisa och hållbar utveckling.

”Vad kan vi göra åt det här?” är en fråga som många av oss burit på och ställt under veckans gång. De svar vi fått nästan varje gång vi frågat är: ”Berätta vad ni sett! Dela era upplevelser med de som inte känner till dem än! Låt inte det ni sett stanna hos er!” Det är därför jag sitter här och skriver. För att ni ska få veta och för att jag själv inte ska glömma.

Ni har redan kunnat läsa om våra besök i flyktingläger och hos palestinska familjer där vi fått höra berättelser om israeliska soldater som belägrar palestinska familjers hus och arresterar palestinska barn som anklagats för att kasta sten. Själv har jag svårt att glömma det sorgsna uttrycket i ansiktet på den kvinna som svepte med handen över sin familjs olivplantage och berättade att det snart skulle jämnas med marken av den israeliska staten. ”Vi kommer inte bara att förlora en del av vår försörjning” berättade hon, ”utan också gå miste om den glädje det inneburit att tillsammans med familjen skörda oliver i oktober”. Familjen har försökt överklaga beslutet i domstol, men vilket hopp om upprättelse finns det när det är ockupationsmaktens rättsväsende som dömer?

Vår vecka har trots allt detta inte gått i sorgens tecken. Den har snarare gått i hoppets, i kampens och den gemensamma glädjens tecken. Genom hela festivalen har vi sjungit, dansat och skrattat tillsammans. Vissa av dessa ögonblick har varit så laddade med hopp att det känts som Guds rike i sin fullkomning väntat runt hörnet. Ett av dessa ögonblick var det då festivalens alla deltagare passerade genom den checkpoint som för palestinier är den enda vägen genom den mur som skiljer Betlehem och Jerusalem åt. Vid denna checkpoint måste alla palestiner som bor på den ena sidan av muren och exempelvis jobbar på den andra sidan stå i kö varje gång de vill eller behöver ta sig däremellan.

Deltagarna på Moving Mountains ville inte bara stå i kö till checkpointen. De dansade och sjöng, så pass mycket att vakterna kom ihåg vilka de var dagen därpå.

Medan vi stod i kö och en efter en släpptes igenom spärren till andra sidan sjöng vi. Vi sjöng om vår längtan efter fred, om muren som en gång ska falla och om ett fritt Palestina. Trots att det tydligen inte är tillåtet att bilda folksamlingar i checkpointen hindrade ingen oss från att stå kvar utanför spärren och fortsätta sjunga tills hela gruppen passerat. Plötsligt lyfte någon sin blick och pekade mot något ovanför våra huvuden. Där stod några israeliska militärer och tittade på oss. De filmade oss med sina mobilkameror och de skrattade, av glädje! Vi fortsatte att sjunga och gestaltade med våra kroppar murens fall, och då gjorde några av militärerna där ovanför oss samma rörelser! Detta var surrealistiskt nog, men det slutade inte där. Helt plötsligt sprang en svartklädd vakt in i vår grupp med sitt automatvapen på magen och… började dansa tillsammans med oss! (Jag brukar vanligtvis vara återhållsam med mina utropstecken när jag skriver, men detta kan inte beskrivas på något annat sätt. Där och då existerade inget annat än hopp!)

När det efter en vecka blivit dags för oss från Diakonia att ta oss tillbaka till flygplatsen var vi tvungna att passera samma checkpoint igen. Veckan som varit, och i synnerhet händelsen vid checkpointen kändes smått overklig, men när vi stannade bilen för att få tillåtelse att åka vidare fick vi bekräftat att festivalen inte bara gjort intryck på oss, utan även på de människor vi mött. ”Jag känner igen er” sade vakten som tog sig en titt in i bilen där vi satt ”visst var det ni som dansade i checkpointen igår?”

Namnet på festivalen var Moving Mountains. Syftet med den att med trons hjälp flytta berg. Kanske rubbas det där berget en aning av att en längtan efter fred och ett minne av ett dansande gäng etsat sig fast i en israelisk militärs hjärta.

Elin Lundell
Diakoniaaktivist