Det hugger till i mig när jag hör att sju kambodjanska kvinnor har gripits och dömts till fängelse i ett år. Jag förstår på en gång att Tep Vanny och Nget Khoun är med bland de sju, eftersom de alltid står längst fram vid kravallstaketen under demonstrationer och protester. Och jag minns vad Tep Vanny sade när jag träffade henne och Nget Khoun i Kambodja, om vad som driver henne, vad som gör att hon fortsätter kämpa, trots allt hon får utstå, hon svarade: ”Min pappa sade till mig, att om du dör utan att ha gjort någonting med ditt liv, då har du slösat bort det. Jag är inte rädd, jag är beredd att offra mitt liv för att vi ska få vår mark tillbaka”.

Den kambodjanska regeringen sålde år 2007 marken runt sjön Boeung Kak i utkanten av huvudstaden Phnom Penh till ett företag som bland annat ägdes av en senator i det styrande partiet. Bolaget vräkte runt fyra tusen familjer från sina hem och sjön fylldes igen med sand för att bana väg för lyxiga kontor och affärslokaler. Vissa familjer fick ny mark eller pengar i kompensation, medan andra inte fick någonting.

Det var för de familjer som blev utan, eller som kände sig överkörda, som Tep Vanny och Nget Khoun och de övriga ”kvinnorna runt sjön” tog strid. Tep Vanny är ledargestalten som gick från att vara hemmafru till att bli politisk ledare och ansiktet utåt.
”Kvinnor i Kambodja har aldrig protesterat tidigare utan de – precis som jag – stannade hemma, lagade mat, såg efter barnen och tog hand om hemmet. Få av oss var politiskt engagerade, kvinnorna var beroende av sina män, men nu har många kvinnor tagit mod till sig” sade Tep Vanny då.

När jag läser på nätet om det aktuella fängslandet ser jag en bild av Nget Khoun, som hunnit bli 74 år, i ett fönster med galler för och jag tänker på min egen mamma som är nästan lika gammal, men inte lika rynkig, mager och tärd av ett hårt liv, och det känns omöjligt att föreställa sig min mamma i samma situation, framför kravallstaket med poliser med heltäckande hjälmar, och sen i fängelse. När jag intervjuade Nget Khoun höll hon upp händerna med kanske 30 centimeters mellanrum för att visa hur liten plats hon hade i fängelset. Hon sade att soppan i fängelset var lika tunn och vattnig som under Röda Khmerernas tid.

”När Pol Pot kom till makten levde jag i Phnom Penh och jag tvingades lämna staden. Men alla drabbades lika, oavsett om du var fattig eller rik. Nu tvingas fattiga människor att lämna sina hem och deras mark tas ifrån dem och ges till de mäktiga och rika. De tar min mark och sätter mig, markägaren i fängelse. Det är inte rättvist. Det får mitt hjärta att brista”, sade Nget Khoun, när hon berättade om förra gången hon fängslades för sina fredliga protester.

Och Tep Vanny som fyllde i:
”Pol Pots regim använde vapen och kulor för att döda människor, nu använder de korruption.”

”Kvinnorna vid sjön” är unika, inte för att de förlorade sin mark till en korrupt regering, men för att de lyckades utöva påtryckningar (via Världsbanken) så att över 600 familjer fick sina hem tillbaka. Men de har fortsatt kämpa för de familjer som blev, och mot andra orättvisor som följt i spåren av att sjön fylldes igen, mot maktmissbruk, korruption och godtyckliga arresteringar. Och priset de betalar är högt.

Förra gången de satt fängslade (2011), släpptes de efter 33 dagar. Tep Vannys då sjuårige son vägrade att gå till skolan sedan hans mamma frigivits, vägrade släppa henne ur sikte. Jag var själv med vid en demonstration under skorrande sol framför en domstol i Pnomh Penh där han stod bredvid sin mamma, längst fram vid kravallstaketet framför de hjälmklädda poliserna. Han var livrädd för att Tep Vanny skulle försvinna från honom igen.

”Jag tror att han har skadats mentalt av det som hände mig”, sade hon då och jag undrar hur den pojken mår i dag, när hans mamma har fängslats igen.

Läs mer: 

Möt Tep Vanny 

Möt Nget Khoun

Tidningen Cambodia Daily om gripandet av landrättsaktivisterna (11 november)

Tidningen Phnom Penh Post berättar att ytterligare fyra gripits (13 november)