
Kvinnor i Mozambique som tvingas att försörja sin familj samtidigt som de förväntas ta hand om sina barn ensamma. Foto: Mirjam Dahlgren
Internationella dagen mot kvinnovåld (den 25 november) inföll på en söndag i år, men vi får aldrig ta en vilodag när det gäller att bekämpa våldet.
Våld är ett globalt problem som uppträder på alla nivåer i samhället och är bland det mest kostsamma och mest angelägna problemen i vår tid. Och det är inte bara utifrån en struktur som våldet är närvarande då både bristande jämställdhet och mäns sociala samvaro är ursprung till könsrelaterat våld. Runt om i världen blir var tredje kvinna slagen, tvingad till sex eller missbrukad på annat sätt – oftast av någon hon känner. Vart fjärde kvinna blir även misshandlad under graviditeten.
I punkt 112 ur Peking-deklarationens handlingsplan står det bl.a: ”Våld mot kvinnor både kränker och försämrar eller upphäver kvinnors åtnjutande av sina mänskliga rättigheter och grundläggande friheter I alla samhällen, i större eller mindre grad utsätts kvinnor och flickor för fysiska, sexuella och psykiska övergrepp som skär över gränser som inkomst, klass och kultur. Våld mot kvinnor har kallats ”den mest genomgripande men minst erkända mänskliga rättigheterna i världen.”
Några följder av könsrelaterat våld som Diakonias samarbetsorganisationer vittnar om:
- Oönskade graviditeter och begränsad tillgång till familjeplanering, information och preventivmedel
- Osäkra aborter eller skador som uppkommit under en olaglig och riskfylld abort efter en oönskad graviditet
- Komplikationer från högriskgraviditeter, samt brist på uppföljande vård
- Sexuellt överförbara infektioner, inklusive HIV
- Ihållande gynekologiska problem
- Psykologiska problem

I Nicaragua arbetar Diakonias samarbetsorganisation CEPREV med att ändra attityder kring manlighet för unga män, för att minska våldet mot kvinnor. Foto: Mirjam Dahlgren
Könsrelaterat våld fungerar också – genom avsikt eller effekt – att föreviga manlig makt och kontroll. Det upprätthålls av en kultur av tystnad och förnekande av allvaret i de hälsomässiga konsekvenserna av missbruk. Förutom den skada som sker på individnivå är dessa konsekvenser också ett socialt vägskäl, och ger en tung och onödig börda för hälso- och sjukvården.
Fattigdomens ansikte är en förtryckt och misshandlad kvinnas. Detta kan vi inte acceptera år 2012. Män och kvinnor måste gå tillsammans och förändra denna obalans i makt och resursfördelning om vi ska ha en värld att leva i, för våra barn och barnbarn. För ingen föds till att bli en våldsam person utan det går alltid att förändra ett våldsbeteende. Det handlar bara om att ha rätt attityd och en vilja till att förändras.